Etikett: att ha tre barn

Den frågan har jag fått – ja jag vet inte hur många gånger. Försöker komma på ett svar som är ärligt (så klart) och lite fyndigt (för sån är jag) men känner att jag inte har något så där klatschigt å roligt eller jobbigt å suckigt som det kanske förväntas. “Det är mycket men alldeles, alldeles underbart” är det vanligaste svaret. Lägger sen till “det är lättare än vad jag trodde” för att få till nånting mer. Det blir ofta en konversationsstartare.

Men nånting som faktiskt slagit mig och jag kanske inte riktigt hade tänkt på innan vår lille trea damp (om nu barn efter 9 månaders väntan och timmar med verkar dimper ner) är hur förberedda vi var. Med första barnet är ALLTING nytt och för första gången. Det köps en drös prylar som aldrig används för att de 1. inte behövs 2. när det är dags att använda den/det/dem har de blivit för små eller tappats (!) bort. Saker som marknadsförts till oss som ovärderliga och utmärkt för barns utveckling eller vardag. Det rings till bvc stup i kvarten och bläddras i böcker om utvecklingsfaser och röda prickar på skinkan, benet, magen, ansiktet, örat mm. Frågar i mammagruppen om någon varit med om samma saker och frågar äldre generationer och erfarna mammor efter stöd. De två sista grupperna vill jag inte fråga mer för de svarar “du ska se att det ordnar sig”. Det vill jag inte höra, jag vill respons på min oro.

Nu är jag själv där. Superrutinerad och ascool – eller?? Nja inte riktigt men det är en skön känsla att ha facit om man kan kalla det så. Att veta att varje jobbig fas går över och framför allt; Det går så himla fort! Den lille parveln som man tycker man mest får bära runt kommer helt plötsligt säga att Duplo är för småbarn och att “vuxenkille”-lego är coolare. Det jag gör nu är att njuta, njuta, njuta av den lille prinsen vi fått. Att han redan är 4,5 månader och första tanden anas, hur gick det till?? När vi gick från blöjstorlek 2 till 3 fick jag en lite klump i magen. Nu är det lilla knorrande knytet borta, nu har vi en skrattande och vilt viftande bebis. Återigen – det går så fort.

Sen så är det det där med prylarna. Vi gjorde oss aldrig av med sakerna från storebror och storsyster så någon shopping är inte å tala om. Har precis tvättat upp kassarna med storlek 68 och packar ner 62. De ska väck. Bort. Vidare.

Att ta upp en pyjamas äldste sonen hade bara för några ögonblick sen nu får klä lillebror är en hissnande känsla faktiskt. Aldrig i mitt liv hade jag väl trott att den söta pyjamasen med fåglarna på skulle klä tre barn. Tar fram hoppgungan som knappt användes av storasyster och storebror för det enda stället den kunde användas i lägenheten var i dörrposten mellan hallen och badrummet. Hallgolvet var en kvadrat så det var antingen att trängas där med alla skor och kläder eller sitta på kalla badrumsgolvet. Inget var jättelockande så det bidde inte så mycket hoppgungande för dem. Nu studsar minstingen i vårt kök och syskonen skrattar och leker med. Så mitt svar på hur det är att ha tre barn blir “Det är mycket men alldeles, alldeles underbart”.

För övrigt: de tuffa gympdojjorna hade inte heller någon av de stora så lillkillen har nästan nya saker kan man säga…

Att vi inom kort ska bli trebarnsföräldrar är så spännande och så underbart. Självklart så undrar jag hur det kommer bli. Att det kommer förändra livet är ju givet men i praktiken, vad blir de stora förändringarna?

När vår son kom var vi två glada, överväldigade och lätt chockade föräldrar som tog hem detta lilla knyte. Skulle han bo här nu? Och vad gör vi nu? Det var en mycket märklig känsla minns jag, att åka till sjukhuset med ett tomt babyskydd för att sen sätta detta underverk där i och ta med hem. Hem till oss! Väl hemma blev jag lite tafatt, inga underbara sjuksyrror att fråga när man helst ville och ingen mat som “bara fanns där”. Kommer jag klara det här, kommer vi klara det här? Så klart gjorde vi det, tillsammans med vår söte son lärde vi känna varann. Och sen så var vi ju två vuxna som kunde dela på ansvar och var två som kunde se vad de andra behövde.

Livet tuffade på med större blöjstorlekar, smakportioner, liggdel till sittdel och helt plötsligt stod sonen upp och började gå. När allt var som lugnast kom då lillasyster. Tvåbarnschocken var ett faktum. Hade aldrig trott att den omställningen från ett till två skulle vara så stor. Det är 18 månader mellan syskonen så där stod vi med två blöjbarn som båda behövde oss väldigt mycket. Vi hade förberett oss och var så tacksamma för en son som var frisk, åt och sov bra och tänkte att nu var vi ju redan inkörda så det är väl bara att fortsätta som förut. Nja, det blev ju inte riktigt så. Hade inte heller räknat med en vargavinter med tokmycket snö, dagisbaciller som satte sig på MIG och att två armar inte var i närheten av tillräckligt. Men det är ju bara att gilla läget och ta sig igenom. När vi var mitt uppe i det så var det stökigt men nu i backspegeln har det jobbiga tappat udden och det känns inte längre lika jobbigt. Men när jag verkligen tänker och minns så vet jag att den där tvåbarnschocken vi hade hört om var en sanning. Och då ska det ändå tilläggas att vår lilla dotter var en frisk solstråle och har alltid varit. De som har barn med allergier, speciella behov eller problem med sömn, mat eller annat, till er vill jag bara säga; Ni är riktiga hjältar!

Hur blir det nu med tre barn? Jag är mycket ödmjuk och helt inställd på att det kommer nog bli allt annat än vad jag tror eller tänkt. Eller så här; jag kommer inte tro eller tänka alls. Det kommer bli alldeles underbart och sen så får vi ta det som det kommer. En stor skillnad denna gång är att vi nu är fyra som tar emot denna bebis och storasyskonen är redan bestämda på att få bära, mata och byta blöjor. Så mysigt med alla som längtar efter vår nya familjemedlem.
Vi behöver inte köpa en enda ny pinal då allt redan finns och kläder har vi sorterat och tvättat så det är så förberett som det bara går. Det saknas bara en bebis. En liten bebis som jag längtar efter så mycket och redan är kär i.

Har hört uttrycket: 1 barn – föräldrarna i numerärt överläge, 2 barn – punktbevakning och 3 barn – zonförsvar. Får se om det blir så. Är dock rätt kass på att spela fotboll men ruggigt vass på volleyboll…