8 juni, 2014
Dagens bild – om att vilja gilla utveckling
Vår lille parvel är 7 månader. En galet glad bebis som verkar tycka livet och världen är toppen. Enklare bebbe får man leta efter. Eller är det så med barn nr tre, att det lilla livet är mer tillfreds för all uppmärksamhet det får av syskon och föräldrar?
Hursomhelst händer det galet mycket nu. Det babblas, det greppas, det äts (massor och allt) det testas att krypa, det skrattas, det testas ljud, det fås tänder och det utvecklas. Bara bra saker. Saker som ska ske och jag är oerhört tacksam för att den lille mår bra och är on track med allt. Jublar över allt som händer och ler med hela kroppen när jag tex ser försök till pincettgrepp. Liten blir lite större.
Samtidigt finns det ett litet sting i mig. Varje utvecklingssteg är ett hej då till det lilla livet innan. Klädstorlekar får bytas ut och skickas vidare, aldrig användas igen. Att ligga på mage på mitt bröst går knappt längre – han är för stor och för ivrig att se allt runt om kring. Liggdelen är borta sedan några veckor och utbytt mot sittdel. Där sitter helt plötsligt ett barn med solhatt i stället för ett sovande litet knyte. Och den fina lilla sängen som använts i familjen i generationer måste bytas ut. Bytas upp. Mot större spjälsäng. Liten blir lite större. Och jag hänger inte med. Mitt hjärta hänger inte med.
