Helena Lyth

En blogg fylld med inredning, pyssel, recept och allt annat som kan få dig inspirerad.

Etikett: utvecklingsfaser

1 juli, 2014

Grattis Lillen – 8 månader. HJÄLP MIG!

Då var vi alltså här. I dag kliver vi in i Lillkillens åttonde månad och inget blir som förut.

När vi fick vårt första barn var ju allt så klart helt nytt och varje utvecklingssteg var en ny kunskap och utmaning. Vad vi läste på, frågade och googlade om allt och ingenting. Det jag i efterhand minns mest var att just den åttonde månaden var som en enda stor utmaning och ryggvärk.

Det var en månad av vakande, bärande, skyddande, vyssjande, tröstande, oroande. Han kröp fortare än vad vi gissade att han kunde krypa och ställde sig upp mot saker i rätt höjd. Föll lika fort som han ställde sig upp, så då var man (jag) tvungen att hela, hela tiden gå bakom och vara beredd att ta emot. Ryggen böjd som en övermogen banan.

I samma veva börjar ju barn i denna månade förstå att de inte “sitter ihop” med mamman och får seperationsoro. Blir rädda för människor de inte känner igen – tidigare har de smilat upp mot allt och alla.

Snacka om jobbig tid för en liten parvel som inte ens är 70 cm lång. Klart att det sovs sämre och känns oroligt. Då är det bara i famnen på en förälder som gäller. Där är det så tryggt. Och så en tutte i munnen, titt som tätt. Från att nästan slutat amma blir helt plötsligt dessa sladdriga hudpåsar jätteintressanta igen.

Där och då ville jag bara lämna över föräldraledigheten till maken och springa till jobbet. Att sitta med deadlines som en giljotin över huvudet, magkatarr, missnöjda kunder och omöjliga uppdrag kändes helt plötsligt som en ljuvlig situation.

Med dottern 1,5 år senare blev det samma sak. Kanske lite mindre av att klättra på saker och trilla men annars samma visa. Den stora skillnaden var att jag visste att det var en fas. 4-6 veckor av blod, svett och tårar skulle komma till sin ända och ut skulle det komma ett gladare, större och stoltare barn. Och förvisso även en sliten morsa med några nya rynkor men det var bara att ge sig in.

Och nu är vi här igen med lille trean. Han krypålar och blir inte lika snabbt nöjd längre. I stället för att 2 gånger sova 2 timmar i ett sträck på dan blir det  max 2 st 40 minuterslurar. Från att ha varit en solstråle 24/7 är han nu solblandatregn. Tuttar mig ner till en halv A-kupa om nätterna.

Men samtidigt gläds jag åt att han verkar då vara on track with things. Lyfter upp honom, kramar och säger: nu tar vi det lugnt, andas djupt, nu jobbar vi tillsammans och så ses våra riktiga jag igen om si så där 4-6 veckor. Hoppas jag!

8 juni, 2014

Dagens bild – om att vilja gilla utveckling

Vår lille parvel är 7 månader. En galet glad bebis som verkar tycka livet och världen är toppen. Enklare bebbe får man leta efter. Eller är det så med barn nr tre, att det lilla livet är mer tillfreds för all uppmärksamhet det får av syskon och föräldrar?

Hursomhelst händer det galet mycket nu. Det babblas, det greppas, det äts (massor och allt) det testas att krypa, det skrattas, det testas ljud, det fås tänder och det utvecklas. Bara bra saker. Saker som ska ske och jag är oerhört tacksam för att den lille mår bra och är on track med allt. Jublar över allt som händer och ler med hela kroppen när jag tex ser försök till pincettgrepp. Liten blir lite större.

Samtidigt finns det ett litet sting i mig. Varje utvecklingssteg är ett hej då till det lilla livet innan. Klädstorlekar får bytas ut och skickas vidare, aldrig användas igen. Att ligga på mage på mitt bröst går knappt längre – han är för stor och för ivrig att se allt runt om kring. Liggdelen är borta sedan några veckor och utbytt mot sittdel. Där sitter helt plötsligt ett barn med solhatt i stället för ett sovande litet knyte. Och den fina lilla sängen som använts i familjen i generationer måste bytas ut. Bytas upp. Mot större spjälsäng. Liten blir lite större. Och jag hänger inte med. Mitt hjärta hänger inte med.