Mammahjärtat värker, en epok är till ända

Det är 4 år mellan bilderna. Samma son, samma ställe men så mycket som är annorlunda. Det är som att tiden både stått still och att en hel livstid har gått.

Imorgon är sista dagen på förskolan för honom. Och sista dagen vi föräldrar har ett förskolebarn. En epok, en livsfas är till ända. Jag vet inte om jag kan gå med på detta. Jag tänker gå in i en trotsålder vid 40+. Stanna tiden!

Det jag kommer sakna mest är promenaderna ner för backen varje morgon, i ur och skur, bara han den lille och jag. Först i vagn och sedan hand i hand. Samtalen har varit om allt och ingenting (varför regnar det?, vilken Pokémon gillar du mest? och är valen starkare än en björn?). Kommer minnas denna tid som ljuvlig. Har redan glömt alla tjat om ”kom nu!” och lager-på-lager med galon on top! Bara sommarsol, vacker höstluft, krispig vit vinter och pärlande vårbäckar längs med gatan. Liksom retuscherat minnet redan.

Åh det knakar i hjärtat av nostalgi samtidigt som jag älskar och omfamnar varje ny utvecklingsfas och upptäckt.

Till skolstarten har jag tre skolbarn. Äldste kliver upp i mellanstadiet med nya klasser och lärare. Intressant ändå – barnen växer, utvecklas och förändras men jag ser likadan ut som de senaste 15 åren. Eller…?

Hur klarade du av detta? Ska det vara så här hjärtskärande varje gång en dörr stängs för sista gången. Allt blir ju “sista gången” med vår lillkille. Så tacksam för allt vi får vara med om men jag kan inte låta bli att känna hur det knakar i mammahjärtat.