Oktoberfest på Omaka – för att fira livet

I lördags var jag, maken och två kära vänner på Omaka som vi velat och försökt gå på länge. När det äntligen blev av så var det oktoberfest minsann! Och den helg då restriktionerna släppt. Vilken tajming, vilken lycka!

Barnen var världens lyckligaste över att få sällskap av favoritbarnvakten så att lämna dem var nästan så att de kastade ut oss. Det gjorde att vi kom förtidigt till Omaka och tog ett barbord.

“Vill ni inte börja med två ostron och kallsup?” var frågan från personalen. Så klart vi ville.

Mina damer och herrar: en stilstudie i hur man äter ett ostron. Varför jag ser ut som en en nyvaken uggla på sista bilden är för att ostronet hade en citrusgelé. Mycket överraskad kan jag säga. Ihop med kallsupen – som var ett saltöl, blev det perfekt. Var för sig var det rätt kärva och svåra smaker men ihop blev det ett halleluja moment!

Restaurang Omaka är inte bara en restaurang utan kanske allra mest ett bryggeri. Här är det bryggmästaren Hedda Spendrup som för familjens känsla för dryck vidare. Hon har skapat denna plats själv och brygger de mest spännande ölen på marknaden.

Miljön är urban. Många blandade stilar på en och samma plats.

Vet ni vad jag älskar: När man slipper tänka själv på restauranger. Det är nu oktoberfest och med det är det en färdig meny som man bara sätter sig ner och blir serverad, tallrik efter tallrik.

Kockarna har tänkt till och kommit på vad som är bäst i säsong och med en flirt åt den tyska öl- och matfestivalen som oktoberfest just är.

Vi var fyra stycken så två tallrikar av varje rätt placerads på vårt bord och så fick vi dela. Sånt är härligt också.

Och überhärligt var det underbara bandet som gladde oss med ompa-ompa-musik. Är det oktoberfest så är det!

Som sagt: oktoberfest! Mätta glada och alldeles lyckliga över att få gå på restaurang som förr tackade vi för oss. Först måste man ju gå till puderrummet.

Och där måste väl ändå Stockholms mest spektakulära handfat finnas?

Aningen speciell. Och speciellt är även varje toalett. I de olika toalettrummen spelas olika sorters musik upp. Eller musik kanske är fel. För mig som är född på 70-talet var det vinst båda gångerna jag var där inne: första besöket var det signaturen till Teenage mutant ninja turtles och den andra var det en bit ur Bamse som flödade ur högtalarna. Jättekul!

Men vi ville vidare

När nu restriktionerna släppt och ställena höll öppet – skulle man då inte passa på att besöka en bar på vägen hem? Klart vi skulle!

Några kvarter bort på Odengatan ligger Balzac. Den ska nog vara så parisisk den kan men vet du – jag tänker snarare på en bar i New York som försöker se ut som i Paris. Förstår du vad jag menar. Jag fick ett sug efter Paris och den makalösa Bouillon Chartier vi var på.

Sitta i bås – det är så härligt. Nu hamnade inte vi där men det är något med restauranger som ha bås. Det bjuder in till att stanna länge. Det gillar jag.

Med ett glas hasselnötslikör i magen tackade vi Stockholms nattliv för denna gång.

Vi hoppade in i en taxi ock skulle hem. Passerade barer och restauranger som hade öppet och vi såg hur folk verkligen njöt av att få umgås. Det märktes. Jag däremot längtade bara hem till kudden. Ostron, ompa-musik, stora ölsejdalr, rinnande tuttkranar, resa från Tyskland till New York till Paris och den sena timman hade tagit på mig. Nu fick det vara nog.