Att inse att nutid sen blir nostalgiska minnen

[wordpay_ad type=”float” blur=1]

När jag satte ihop musiklistan LördagsLounge så letade jag upp en del gamla låtar och jösses vilken minnesresa det blev.

De första tonerna av Buddha Bar fick mig att resa tillbaka till min första egna lägenhet. En 35 kvm stor lägenhet med snedtak och köksbänk i rummet, en sk studio. Jag prioriterade långbord så att många skulle få plats, soffa fick inte plats så sängen var soffa dagtid. Sen var det tomt på möbler i övrigt utöver bokhyllan med böcker, fotoalbum, pysselmaterial och massa cd-skivor. Min nyfunna kärlek, nu make, hade flyttat in och det var trångt, alltid glatt och alltid vänner på fika, drinks och/eller middag.  Detta var en skiva jag satte på varje lördag när vänner skulle komma över på en bit mat innan vi drog ner på stan för en förhoppningsvis härlig och lång lördagsnatt. När jag nu lyssnade på första låten igen så var det som om jag stod där igen, hade precis tänt ljusen och rökelsen samt bullat upp en libanesisk plockmiddag som var det absolut hetaste i matväg då. Jag blev 26 igen.

 

Vid nästa låt slängs jag vidare till vår lägenhet i Birkastan och vi har två blöjbarn varav den äldste som kan gå älskar att dansa. Endast iförd små strumpor, tung blöja och liten grön t-shirt står han vid högtalaren och gungar i takt till musiken. Han är så liten, så liten och jag älskar honom så men är samtidigt så trött av all sömnbrist att jag bara längtar tills han blir stor. I dag önskar jag att bara för en minut kan åka tillbaka till den lägenheten, få hålla hans lilla hand och dansa i takt med musiken ihop med honom. Nu är han längre än jag, kan mer om världens djur och digital teknik än jag. Musiken kniper tag om mitt hjärta.

 

En annan låt fick mig att färdas till Espresso House vid Hötorgets tunnelbane-spärrar där jag satt efter jobbet och jobbade med mitt andra jobb; bloggen, dagarna när maken hämtade barnen. Jag hade gjort en spellista som blev som mitt mantra. Samma lista med snygga låtar spelade jag om och om och om igen varje gång jag jobbade med bloggen. Att jobba heltid på reklambyrå och nästan heltid med bloggen då krävde att jag liksom gick in i ett flow för att palla och det hjälpte musiken mig med. Jag kunde sitta där med lurarna i timmar tills personalen gick fram, böjde sig ner över min laptop och sa “vi stänger nu så jag måste tyvärr be dig gå”. Detta skedde så många gånger.

Ett citat från denna låt kan jag inte släppa:

The moment, you own it, you better never let it go (Go)
You only get one shot, do not miss your chance to blow
This opportunity comes once in a lifetime, yo

Så jag tänkte då: missa inte denna chans!!!

Detta får mig att fundera: vilka minnen skapar jag med låtar nu som jag inte själv är medveten om? Om 10 år när jag är 57, kommer jag minnas då hur mina barn var tweenies och fortfarande var hemma mest medan nu/då ser jag dem aldrig för de är borta på äventyr? Eller har vi flyttat och musiken jag lyssnar på nu påminner om vårt älskade funkishus? Både en spännande och läskig tanke att röra vid.

Men visst ger musik starka minnen? Det är fint att ta med sig.