Jag känner mig naken med barndomens matbord

Jag har aldrig skrivit om mitt matbord tror jag. Inte för att det är något speciellt med det, ingen har frågat om det och det är ju liksom inget som behöver fylla ett helt blogginlägg om men nu har jag kommit på mig själv att göra något som aldrig har hänt. Jo, det slog mig här om veckan att jag gör något nytt. Jag är naken.

Eller inte jag – utan mina dukningar är på ett naket bord. Och det är första gången det sker. Som sagt, inget revolutionerande i sig men för mig är detta lite av en chock. Matbordet har ALLTID duk. Att nu endast ha bordstabletter känns… busigt? Jättekonstigt ordval men lite så känns det. Utöver då nakenheten.

Ska jag berätta historien om bordet i alla fall? Okej du har inget val för här kommer det, lite kul är det:

Jag bodde i en helt underbar lägenhet på Kungsholmen. En liten tvåa där köksväggen till hälften var borta så vardagsrummet hade stor öppning man kunde gå in i köket via. Det möjliggjorde att ett matbord kunde vecklas ut och bli långt, sträcka sig in i köksdelen. Jag började leta efter ett matbord som i sin grundform passade endast mig men vid fest och middagar kunde rymma många gäster. Jag ville ha ett mörkt bord. Helst så mörkt det bara gick utan att bli helt svart och att träets ådringar skulle synas. Visa att det var av naturmaterial.

Jag letade och sökte efter det perfekta bordet och det var inte lätt. Jag levde utan bord för hellre det än att ha “fel” bord. Tror jag kollade vartenda möbelvaruhus, inredningskedja, auktionssajter, Tradera, Blocket ja rubbet, utan att hitta mitt bord!

Jag klev tillslut in på Malmstensbutiken för jag tänkte att nu känner jag så starkt för detta med bord att jag faktiskt kan tänka mig lägga en rejäl summa på det. Och ja, där hittade jag BORDET. Två inläggsskivor gör att man kan sitta 14 pers men i sin grundform är det nätt och rätt för en person. Hur bra som helst.

Bara en sak: bordet fanns i så fula färger, tyckte jag. Jag ville inte ha ett bord där man inte såg träet, att det inte fick vara hellackat. Då sa personalen att de trodde jag kunde få det betsat om jag ville. De skulle kunna skicka lite prover till mig. Detta var något de aldrig gjort men trodde att det skulle kunna gå.

Ett paket med olika betsningar landade hemma hos mig och jag bestämde mig. Detta bord med en av de nya, unika färgerna. Wow, jag hade hittat mitt bord och det är helt unikt. Ingen jag kände hade ett bord från Malmsten och ingen i hela världen hade denna betsning, jag kände mig vuxen och unik.

Döm om min förvåning när jag är på middag hemma hos mina föräldrar någon vecka efter. Med min bordinsöade hjärna kollade jag på riktigt in deras matbord, som alltid haft duk på sig, och vad ser jag??? Samma Malmstens-bord!!! Jag har alltså i hela mitt liv levt med ett bord jag inte visste om var det jag sökte efter. Nu är det bordet i valnöt eller något lite rött träslag så det var inte exakt det jag sökte efter men kan det vara så att jag undermedvetet letat efter “mitt” bord som jag kände igen från det trygga föräldrahemmet??? Orkar inte analysera mer än så men ändå…

Jag är efter många många år ännu så innerligt förtjust i mitt bord. Jag är så glad att jag faktiskt letade efter THE bord. Och så många middagar jag haft runt det, så många trånga tillställningar där folk fått klämma sig ned, se familjen växa runt det, barnkalas med kladd, stärkta dukar och linneservetter och vardagens fiskpinnar. Allt runt detta bord. Och jag hoppas det ska finnas länge hos oss.