Firande, premiärvisning, lyxlunch, Eiffel & slutar på topp

Hur överraskar man någon när man umgås tätt ihop alla dygnets timmar? Inte lätt kan jag säga. Av vi fem som reste hade två fyllt 50 och det ville vi tre övriga uppmärksamma med en dag åt dem med frukost på sängen, presenter, dagsaktiviteter och bordsbokning.

Jag som delade rum med ett av offren sov räv och hade sms-kontakt med de övriga som kunde smita ut och köpa frukost på Monoprix på gatan.

Sista konversationen: “De börjar vakna!!!” smyg-sms.ar jag. “Vi är i hissen nu!” kom det från dem. “Storma in!” svarade jag.

Vi lyckades! Tvår helt rejält överraskade godingar fick en champagnefrukost på sängen, massa sång och kramkalas.

En i gänget är helt klart nobelprisvinnare på att skriva egengjorda hyllningstexter till kända melodier och här blev det gråtfest. Och jag som fotar allt hade pratat ut en enorm hög av bilder från våra 25 år tillsammans. Åh vd kul vi haft. Och vad många frisyrer sen…

Kors taket, det var blå himmel!

Åt ena hållet i alla fall, ha ha.

Sol i sinnet på denna kvinna var det till 100%. Men nu snabbt ut för dagen hade sitt schema som skulle hållas.

Mycket glad i mina två vintagefynd – kappan och hatten.

Det var dagen för öppningen av en ny utställning på Centre Pompidou som var vårt första stopp för dagen.

En utställning med en konstnär som var för mig helt okänd men som helt magiskt nog var ett av födelsedagsbarnens favorit – Alice Neel.

En helt fantastisk konstnär men även otroligt aktiv inom politik, jämställdhet och feminism. En sann pionjär och någon fler borde lära känna. Jag blev helt tagen av hennes öde och de tavlor hon skapat. Här är ett självporträtt och hon blev mycket kritiserad för att målade av sig själv när hon “blev gammal och ful”. Hon blev 84 år och de tavlor där hon just visar sig grå är i mina ögen bland de vackraste.

Jag har gått på många utställningar men aldrig att det varit så många bra och givande berättelser om varje tavla i samband med dem. Det ger så mycket mer åt motivet.

Här ser man Andy Warhol till vänster och texten under säger att han plötsligt under sittningen för tavlan tar av sig skjortan och visar sitt ärr från när han blev skjuten. Något han aldrig tidigare, eller senare, visat upp.

Tavlan till höger är bara en av enormt många tavlor med hjärtknipande historier. Alice började måla mannen som bodde nära henne i Harlem men hon hann bara måla ansikte och hand. Han blev intagen i det militära och skickades till Vietnam. Han kom aldrig hem. Alice valde att signera tavlan och låta tomrummet få berätta historien.

Från konstkultur till matkultur. Jag hade fått tips av min make att boka middag på La fontaine de mars men det var svårt, fast jag försökte för flera månader sedan, då det visade sig vara en av Paris mest populära krogar. Men jag lyckades knipa ett sista bord på lunchen i alla fall. Men myset att ta en härlig långlunch ju!

Ska inte trötta ut med hur fantastisk det var här, hur underbar personalen var och hur gudagott det var utan bara säga: boka om du ska till Paris.

Och det är det inte bara jag som säger utan detta är också Barak Obamas favoritkrog i Paris. Bara en sån sak…

Hunden!

Och vad ligger runt hörnet då…

Underbara Eiffeltornet! Åh vad man liksom blir med i en film när man är nära det. Jag har väl aldrig känt mig som en del av Sex and the city ihop med detta gäng. Undrar vem som är vem, ha ha…

Vårt schema hade ett stopp till och det var Montmartre, via Moulin Rouge. Så tunnelbana dit och promenad uppför (ja det är kraftig stegring uppför) mot Sacré Cœr.

Mysiga kvarter med butiker, caféer och restauranger.

Och massa turister. Alla vill vara Amelie från Montmarter. Även jag…

Utsikten här ifrån är helt fantastisk.

Och myllret av liv ännu härligare.

Skönt och vilsamt för själen att gå in i kyrkan och få en paus. Så vackert och välgörande.

Utanför Sacré Cœr finns en plats där massa människor samlas. Dels för den enastående panoramautsikten men också för trapporna nedanför kyrkan.

Här går trappan brant ner och skapar en “Öppen scen” för det var en man med gitarr och högtalare och sedan fick folk gå ner och sjunga för församlingen då kan man säga. Tusentals personer i publiken på trappan.

En modig tjej greppade micken och sjöng Fix you av Coldplay. Folk tog upp sina mobiler, satte på ficklampa och sträckte upp i den mörknande himlen. Det grep tag i mitt hjärta för den låten är stark och betyder mycket för mig personligen.

Efter några vändor i tunnelbanan tog vi oss hem till våra kvarter. Fortfarande mätta från lunchen blev det en chark- och ostbricka till middag. Resans sista.

Jag hedrade Paris med ett glas pastis och kände att stan ännu en gång bevisat att det är planetens bästa.

Sedan var det kort promenad till vår lägenhet för att packa. Hem igen nästa dag och bara att fortsätta drömma om en återresa.