7 maj, 2024
Ett farväl
Att säga hej då gör ont men det är en sådan ofrånkomlig del av livet. Vi får tacka för de stunder vi haft och minnas all glädje. Då lever själen vidare. Birger springer snabbt nånstans nu på mjuka tassar och jamar sitt jätteknasiga ljud som fick alla att skratta.
Och tack ska alla ni som kommit med både stöd och berättelser. Det ni vittnat om förberedde mig men så klart var jag inte alls beredd på den torktumlare av känslor jag befann mig i.
Så här vill jag minnas honom.
Den bäste mysaren. Dotterns docksäng var så klart bästa platsen när det begav sig.
Eller sonens barnsäng-
Alltid nära mig.
Minnena lever vidare. Skratten också. Tack!
Jenny
Kram.
Vet hur ont det gör- även när man vet att det är dags och är rätt beslut. Tur att du har många fina minnen😻
Helena Lyth
Hej och tack för dina ord Jenny.
Kram
Helena
Tina
Hej!
Tufft att mista ett husdjur 😢
Har nyss mist vår dvärgkanin, Ture 🐰
Han blev nästan 12 år. Var inte förberedd på hur jobbigt det var att mista honom.
Nu har värsta chocken lagt sig och försöker tänka på alla fina stunder vi fått.
Hoppas att du kan göra detsamma 💖
Helena Lyth
Hej Tina. Beklagar din förlust och sorg. Så starka känslor som tar så mycket på en.
Ja, det är minnena som får leva vidare.
Tack för dina ord.
Kram
Helena
Maria
Jag vet hur ont det gör, att ta mista ett högt älskat djur, ett djur som är en bästa vän, en familjemedlem. Men det är också en skyldighet man åtar sig den dagen man bjuder djuret in i familjen, att värna om deras bästa och skilja det från lidande när den ofrånkomliga dagen kommer. Ett fruktansvärt beslut att styr över liv och död, men även över lidande och frid. Att ta det beslutet är ett tecken på styrka och stor kärlek, trots att man vet eller anar hur ont det kommer göra en själv. Att inte bestämma utan låta djuret tyna bort i, en ofta plågsam “naturlig död” har inget med kärlek att göra, snarare tvärt om. Så ta med dig att Du fattade rätt beslut för Birger. Glöm aldrig det. Den största kärlekshandlingen man kan ge sitt älskade djur – frid. Kanske är det en liten tröst ändå i den stora sorgen och smärtan.
I mitt yrke i djursjukvården möter jag dagligen djur som ska få somna in, och jag försöker förmedla just den känslan av att man gör rätt för djuret, även om det gör så ont i en själv, till “mina” djurägare. Samtidigt är jag själv också djurägare och trots mitt yrke är det det svåraste beslutet att fatta, det går aldrig vänja sig vid det. En tår rinner ner för kinden inne på toan eller i förrådet efteråt när ett djur fått lämna detta liv, just för att man aldrig vänjer sig och minns sina egna farväl. Man är bara människa och det är fasen inte enkelt… Kram
Helena Lyth
Hej Maria. Stort tack för dina ord. En erfarenhet som tar så otroligt mycket på en. Den tomhet som väntade där hemma var påtaglig. Inget man kan förbereda sig på men är ofrånkomlig.
Att som du möta detta ofta är verkligen en stark sak kan jag tro. Något jag aldrig skulle klara av men gissar att alla de andra mötena med glada pigga djur väger upp.
Tack igen för stöd.
Kram
Helena