Fotomodell för en dag & jag gör upp med mitt 15-åriga jag
”Vi ska spela in reklamfilmer och undrar om du skulle kunna tänka dig att vara med?” är en fråga som dimper ner i min mejlkorg. Jag frågade vad de önskade använda mig till. Ska jag göra ett samarbete på instagram, dokumentera till bloggen, styla för inspelningen eller vad ville de och trodde att jag skulle kunna bidra med. ”Vi önskar att du är vår modell” var svaret.
Nu kanske du som läser detta tror att jag tar lätt på detta då jag fotar mig själv och står framför kameran väldigt mycket i och med att jag valt att starta blogg och instagram men så är det inte. Att fota sig själv med sin egna kamera, med självutlösare helt ensam är ju inte samma sak som att vara fotomodell där det är massa människor bakom kameran, nån som sminkar och fixar hår, nån som har koll på det jag gör, att det inte är jag som bestämmer utan det är nån annan som har ansvaret och regisserar mig.
”Vet de verkligen hur jag ser ut?” var det enda jag tänkte på. Vi har inte träffats live så är de säkra på att de hört av sig till rätt Helena?
Jo då, det var mig de önskade och jag var för nyfiken för att inte säga ja. Wow, mitt första fotomodelljobb.
Varför detta är lite av en stor grej är att jag är över 48 år så det är liksom inte så att jag fått så många sådana här frågor och jag har väldigt klara minnen från en tid när jag trodde att jag faktiskt kunde bli modell. För jag är ju lång, alla sa det; du borde bli modell som är så lång. Men så klart räcker inte bara det…
Jag gick i åttan när jag via min 13 år äldre bror som jobbade på en reklambyrå göra ett jobb för HM. De behövde några ungdomar som kunde vara med på en Rockyannons. Minns du HMs underrvarumärke Rocky förresten? Stentvättade jeans var hetaste mode där i slutet av 80-talet.
Den fotograferingen gick så bra så vips satt jag på ett flygplan till Frankrike. Hur gick det till??? Är det nu jag blir modell? tänkte jag. Detta var precis den där tiden när begreppet supermodell kom och var ju var och varannan tjejs dröm. Blir den min?
Jag står i en hotellkorridor i Frankrike med en massa folk omkring mig (varför vi inte är inne i ett rum kan jag inte minnas) och jag har på mig de kläder som ska fotograferas. Allt känns väldigt spännande och vuxet.
”Nä men henne kan vi ju inte ha! Hon är alldeles för bred om rumpan!!!” säger någon bakom mig.
Här skulle mitt liv kunnat ta en vändning. Om du sett filmen Sliding Doors så är detta min dörröppning och jag skulle välja vilken dörr att gå genom. Jag kunde välja dörren som sa ”Helena, det är fel på dig, du måste bli smalare för att passa, för att de ska välja dig.”
Men min dörr sa: ”Men va f*n, upptäckte de det nu? Kunde de inte ha kollat om kläderna passade mig hemma i Stockholm??? Helt onödigt att dra med mig ända hit ju.”
Det tog mig många många år att inse att jag där och då kunde haft ett annat livsöde. Många tjejer runt mig i den åldern mådde dåligt och straffade sina kroppar men av nån anledning (självkänsla? trygg omgivning?) så tog jag inte in den väldigt vidriga kommentaren som kritik. Detta är jag så glad över och tackar mig själv för.
Och jag är också glad över att jag fortfarande är nyfiken på vad livet kan ge. Att få frågan om att vara modell idag är som sagt för spännande att säga nej till. Ska bli spännande att se resultatet. Tack finaste teamet för att ni ville ha med mig.
Imponerande mängd prylar för att få fason på mig dock, ha ha.
