Dagen efter promenad- och lunchutflykt så styrde vi söderöver på ön. Vårt slutmål är på norra Gotland hos svärfar och fru men först några nätter längst söderut.

Inte helt lätt att hitta boende men maken knep sista rummet hos pensionat Holmhällar. Vilket ju är så roligt om man kan lite kulturhistoria här. Jo nämligen detta: på pensionat Holmhällar har filmen Pensionat Oscar spelats in som är en filmatiserad bok av Jonas Gardell. Han i sin tur har haft pensionat Milton i åtanke när han skrev den (rätta mig om jag har fel) då han spenderade somrar på Koster som barn. Och på just gamla Milton bodde ju vi när vi där för bara några veckor sedan. Kan man säga att cirkeln nu slöts???

Hur som helst. Efter en långsam resa söder ut med stopp för gofika hos kära vänner och middag hos makens bonusbror checkade vi in vid midnatt och allt var becksvart. Ingen aning om hur något såg ut.

Härligt att då vakna upp till den mysigaste platsen.

En frukostbricka per person fick vi hämta i luckan vid restaurangen. Detta är fortfarande ett äkta pensionat med frukost och middag klockan 17 (det står precis i välkomstbrevet) och här har gäster bokat samma stuga samma datum i 60 år. Ett vinnande koncept alltså.

Jag är sannerligen ingen påhejare av engångsförpackningar men det är faktiskt något galet mysigt med att få packa upp sina små delar av frukosten. Som en byggsats typ.

Sjukt nöjda barn som fick lyxa med varm choklad. Hör inte till vanligheterna.

Vi bor i den del som kallas vandrarhem. Annars är det alltså egna stugor. Tre rum på rad med 5 bäddar i varje på liten yta. Perfekt för oss!

Husen ligger som utslängda i naturen och den gör sig påmind.

Mycket att göra och upptäcka för barn. Och kul med många barn på området att finna nya kompisar bland.

Men sedan så ligger alltså havet bara ett stenkast från pensionatet. Man sitter och äter sin frukost till ljudet av vågorna som drar fram bakom träden runt huset.

Holmhällar, ett naturreservat med vackra raukar.

Från vägen syns inte raukarna utan de ligger som ett trappsteg ner.

Se alltid till att stå i linje med horisonten.

Vykortsvackert överallt.

Till och med de torkade blommorna var vackrare här.

Visst är det ett raukmoln???

Nog med promenerande nu. Nu vill vi bada. Eller i mitt fall blev det bara solbad för det var rent ut sagt skitkallt i vattnet.

Till och med den här lille sälen tyckte det var kallt. ”Det gör ju ont i fötterna!”

Med helt egen strand blev det första toppless-situtationen sedan 90-talet tror jag. Tänk vad man hade tuttarna i luften då. Inte bara det att jag var yngre utan det var ju standard. Ingen köpte toppar utan bara underdelar.

Hem igen till lunchserveringen. Denna hade vi hört så mycket om! Att detta får vi absolut inte missa. Och att vi skulle komma hungriga. Ja men hallå – vi är familjen Lyth! Vi äter alltid mycket!

Min pappa spenderade alla sina barndomssomrar på pensionat i Båstad och hans berättelser kom liksom till liv här. Kändes som om jag var med i en film från 40-50-talen.

Skoja inte bort denna meny. Vill ju ha allt.

Fullt på uteserveringen men samtidigt ett flöde så det var aldrig kö eller trångt. Ett mycket invant beteende hos kunder och besökare märker man.

Ens namn ropas ut högt och man hämtar sin mat i luckan.

Inte en utan TVÅ rödspättor med generös mängd remouladsås. Lillkillen slukade sina köttbullar (vuxenportion) och ville genast bo kvar för att äta lunch fler dagar. ”Imorgon vill jag ha rödspätta!” Fast nu visade sig att han hade aptit för en måltid till så han fick sin rödspätta redan samma dag. Jösses, han växer så det knakar nu alltså. Hur kan man äta så mycket?

Makens bonusbror med familj. Barnens bonuskusiner alltså. Så härligt att ses massa på lediga sommardagar.

Nej, jag orkade ingen dessert men detta finns också på menyn. Om saker och ting här är retro – vad är då inte detta??? Glassfylld citron och kokosnöt. Älskar!

Älskar denna också!

Detta var ett besök vi sent ska glömma och gärna besöka igen. Till våren öppnar bokningarna men tydligen är det 10 års väntan på stugorna. Ja jösses!

Imorgon dras det norrut. Från raukarna i söder till kalkstenslandskapen i norr. Mer Gotland! Vi ses då.

Det finns bilder som man liksom fastnar för när man scrollar sig genom Instagram och jag sparar bilder för att jag inspirerats av dem i olika mappar. När jag sett samma plats dyka upp flera gånger och typ sparat samma bild ett antal gånger började jag undra vad det var för något jag uppenbarligen gillade.

Ett hotell och restaurang på Gotland visade det sig – Djupvik. Ingen aning om att det fanns till för nåt år sedan men bilderna i mina mappar avslöjar mitt intresse sedan några år.

Nu hade våra vänner bokat lunch och jag jublade av flera anledningar. Härligt med restaurangbesök och att äntligen få se stället.

En avskalad fasad vittnar om något nytt och modernt.

Luftig uteservering som fick mig att tänka på hotell i Grekland vi besökt.

Men hotellgästernas pool var ju det som fick min uppmärksamhet.

Så vackert och så snyggt. och här skulle jag lätt kunna spendera en dag eller två. Men då måste vi boka rum! Nästa gång kanske?

Tillbaka till restaurangen.

Vi hade långbord inne i huset.

Istället för bukett: berg av citroner.

Servera bröd och smör på en gigantisk bok om Capri. Ja men varför inte???

Jag har en outtalad överenskommelse med mig själv om att försök beställa lokala rätter när jag är på restaurang. Här blev det gotländska korallinser med annat härligt grönt och lokal öl. Dock har jag svårt att tro att halloumin är från denna ö…

Saffranspannkaka. Så klart! Som jag sa: minst en gång varje år.

Mätta och glada tackade vi för oss och gick ut. Nu var det badväder igen!

Utsikten från uteserveringen drog oss ner mot havet.

Tre är en trend, eller hur??!

Djupvik beach, here we come!

Denna pir fick mig att tänka på Italien och Cinco Terra som jag och maken besökte för 21 år sedan. Ljuset och den söta båthamnen var magiskt här, precis som där.

Bad avklarat!

Sedan hem längs med den vackra kustvägen. Här lyssnade vi på denna låt och jösses vad det osade sommar om oss då!

Vaknar upp till en magisk gotländsk sommardag och med naturreservat runt knuten tog vi på oss promenadkläder och packade badkläder. Vi skulle promenera Paviken runt.

Det är alltid roligt att besöka en plats man inte känner till ihop med några som känner den som sin egen bakficka. Vår promenad kunde lika gärna ha varit starten på ett maraton när man inte vet något om terräng eller längd egentligen. Bara att ge sig ut och ge sig hän.

Extra kul när det hela tiden är som avbrott och hinder på vägen. barnen hinner aldrig säga ”är det långt kvar” för det händer alltid något.

På Gotland heter det inte får och lamm utan lamm och lammungar. Precis som kaniner inte heter kaniner utan rabbisar. Lite språkkunskaper fick du nu, ha ha.

Som sagt, hela tiden något nytt.

Där klev vi ur naturreservatet och gick mot stranden, kusten.

Blå blommor! Det är något med dem som alltid känns overkliga. I alla fall ovanliga. Cikoria är rasande vacker alltså.

Salmbären, det gotländska goda guldet börjar mogna. Denna var sur som sjuttsingen så jag slog bort tanken på att plocka.

Framme vid havet. Dock något som försvunnit var solen. Nu var det där badet vi släpat badkläderna för inte en så attraktiv tanke längre.

Men att vada – det fick vi göra.

Ser du lammen?

Maken, den lille sälen badade så klart men sedan fick vi ta älgkliv hem för vi hade ju en lunchbokning på Djupvik. Som jag längtat. Återkommer med den.

Äntligen på ön! Så härligt att få en sista semestervecka här på Gotland. Landade rätt in hos våra kära vänner i Västergarn. En blåsig överfart tog inte slut på våra krafter utan tvärt om var det fullt ös.

Efter en mycket god middag hos dem tog vi oss, precis som förra gången, till Stelor ner för vägen.

Alltid en boll med tycker lillkillen.

In i ladan där det spelades blue grass för full styrka.

Bäst var låtarna med sång på gotländska. Visst, blue grass är en amerikansk musikstil men det blev verkligen trovärdiga texter och med mer känsla när de sjöngs på gotländska. Mer sånt!

Kanske att det inte var en konsert kidsen jublade över men…

… glass jublas det alltid för!

Lilla Meja, väntar tålmodigt.

Lokal gin med lokal tonic. Tror jag i alla fall att det var. Väldigt gott var det hur som helst.

Helena ute på galej!

Några låtar till sen var det hem igen. Då var var alla två- och fyrbenta besökare nöjda.

Levande ljus – sånt jag kan längta efter till hösten, kom jag på mig själv att tänka. Nä nä, inte sånt än. Först mer sommar. Men allra närmst: sova!

Sommaren är inte slut bara för att semestern är slut. Det är något jag kämpar med att övertala mig. Lätt att börja tänka höst bara för att höstterminen startar. Jag blir bättre och bättre för varje år.

Men, för mig är det inte riktigt så utan semestern fortsätter på en av de somrigaste öarna: Gotland. Ska bli härligt med att få träffa vänner och familj, uppleva både den sydligaste delen och den norra.

Jag träffade min karl 1999 och det är närapå  varje år sedan dess vi besökt ön på sommaren och med det har jag också några saker jag alltid längtar efter. I år extra mycket då det blev en paus förra året för pandemin.

Gotländska måsten varje sommar

Här är de saker jag längtar mest efter:

Långa frukostar utomhus med svalor och humlesurr som enda ljud. Kanske att en häst galopperar förbi på grusvägen bredvid huset men annars så rasande tyst på mornarna.

Det magiska ljuset. Kalkstenar, kalkstränder, kalkvägar och stora himlar.

Färger. Eller få färger. Blir alltid så inspirerad av de starka punktfärgerna på husen.

Vatten i alla riktningar. Okej, Gotland är inte som Koster där man vandrar runt på en eftermiddag utan en väldigt stor ö men ändå att man vaknar och känner vindens riktning och det ger om man tar västliga eller östliga stränder.

Beachlife! Ensam på en kalkstensstrand, vid ett kalkbrott likt en pool eller med ett folkhav på långa sandstränder. Allt funkar!

Tid tillsammans. Här är det som sagt lugnt och allt tar sin tid. Mycket att upptäcka hos varann och i naturen.

”Middag bakom ladan” är nog banne mig den finaste uteserveringen. Så lyxigt att få besöka svärisarna här.

Var 15.e minut ändrar den skepnad.

Handla lojakt, äta lokalt. Saffranspannkaka minst en gång. Recept HÄR.

Att få lufta sig. Som sist på Stelor till exempel. Känns lite overkligt att saker och ting nästan är tillbaka till förr. Med planering och bokningar så kan vi nog få till lite restaurangbesök.

Ja detta är bara några saker jag längtar efter. Det är så mycket mer. Vi får se vad det blir. Först ut ska vi träffa kära vänner och bo i deras härliga hus. Bara det; att kunna ses hemma hos vänner. Det är ju magiskt!