Något alla som varit i Tokyo sagt till mig innan resan var: ”åh ni bara måste till teamLab”. ”Jaha, vad är det då?”, svarar jag. ”Alltså, det är en upplevelse, man får ta del av massa olika sinnen och rum, man upplever konst och agerar med alla verk – äsch det går inte att förklara – du måste bara uppleva det!” har varit de unisona svaren. Så det var inte utan att jag var väldigt nyfiken på detta ställe.

Som en stor mässhall eller arena mötte oss och maken hade bokat biljetter med slottid så klockan 10 var vi redo. Fyra olika avdelningar: Forest, water, garden och light, och inom dessa fyra fanns det flera olika rum/konstverk/upplevelser/sinnen/känslor. 

Vi klev tyst in i ett extremt ljust spegelrum med hängande orkideer. De växer fritt utan jord och i linor som åker sakta upp och ned. Vi får gå långsamt där det blir som öppningar när en vägg av orkidéer lyfter för att sedan stängas in av dem och vänta på att nästa vägg öppnas.

Vidare till nästa del vi valde och det var water. Ställa skor och lösa tillhörigheter i skåp och rulla upp byxorna över knät – det var en stark rekommendation.

Först gå i en mörk, nästan kolsvart korridor med klorat vatten. Golvet böljar i vågor så ibland är dt grunt och ibland över ankeln och det doftar starkt av simhall. Ett mycket smart sätt att få alla att bli rena om fötterna…

Efter att ha torkat fötterna med små handdukar gick vi genom ytterligare en kolsvart korridor, denna gång med mjuka bulliga sammetskuddar som golv. Sista stycket i texten på väggen fastnade starkt i mig. Hur viktigt det är att ibland få gå i skogen och känna den ojämna marken, kliva högt, lågt, stort och litet. Vara med i varje steg för annars faller man. 

Sedan blev det ljust, speglar och lysstavar överallt. Som att sväva i ett ljus. Alla rum är som sagt konstverk och vi uppmuntras att agera med dem genom en app.

Här är det vi som är i rummet som kan bestämma vilket ljus och färg som ska lysa, vilken kraft och vilket skimmer.

Nästa mörklagda hall var en jättestor bassäng med varmt mjölkvitt vatten som det simmade projicerade fiskar i och flöt projicerade näckrosor på.

Vattnet gick nästan upp till knät och det var en otrolig upplevelse att ha fiskarna simmande runt mig. Så verkligt. 

Från fokus på golvet var nästa rum riktat uppåt. Stora lätta bollar svävade i tunna trådar eller studsade på spegelgolvet. Allt skiftade i färg och den som har nära till barnasinnet blir lycklig här.

Jag har lätt för att bli åksjuk och det kan räcka med att jag ser en film där de åker ner för en berg- och dalbana för att det ska suga tag i min mage så nästa rum fick mig först illamående.

Men så fort jag la mig mig på spegelgolvet stannade mitt snurr och jag kunde njuta av den snurrande världen på den rundade väggen-taket. Fallande blommor  massa färger. 

På med skorna igen och gå till skogen där stora ”blobbar” av speglar står i mossan.

Så här i dagsljus blir de kalla speglar men när det är kväll och mörkt lyser de i olika färger.

Jag förstår att det här stället vill få oss att uppleva med sinnen och det gör vi verkligen men även att vi ska lämna vår vardag och återgå till vårt ursprung med alla upplevelser.

Nästa rum var det även ett mer stort budskap: vi dödar vår värld. I en digital projicerad skog på golv, väggar och tak dyker djur upp som vi kan fånga via vår app. När ett djur är fångat försvinner det från skogen och dyker upp på min skärm. Det kommer även upp namnet samt information om djuret och överst när djurarten utplånades från vår planet. Aj, det gjorde ont att läsa. Sedan fick man ”slidea” tillbaka djuret, släppa det fri, till skogen. 

Vi fick också rita våra egna djur, fiskar, fjärilar eller blommor som scannades in och i nästa sekund kom till liv på golvet och väggarna. Jag är helt överväldigad av denna teknik och det fina sätt att få oss att tänka.

Det finns en servering tillhörande teamLab och de serverar endast en rätt: vegansk ramen. Och den mina damer och herrar var fantastisk.

Några tunnelbanestationer bort ligger Small world och ja, det var precis det. Ett museum med mängder av miniatyrvärldar.

En gigantisk flygplats med modellflygplan som lyfter och landar, en hel raketuppskjutningsplats, magisk värld med drakar och småbyar, hamnar samt storstäder. Även små inramade miniatyrer som man kunde köpa. Dockskåp tagna till en helt annan nivå.

Sedan lämnade jag övriga familjen som skulle åka upp i Tokyo Skytree som är det höga tornet, över 600 meter högt, för att åka till butiken Hands. Jag är fobiskt höjdrädd så det var inget för mig.

Lugnare då med en underbar butik som säljer allt från hamstrar, bonsaiträd och silkespapper till resväskor, japansk tusch och motorsågar. Allt för dig och ditt hem utom kläder. Deras slogan är: One stop creative store och jag håller med. Ska du göra något, stort som smått har du sakerna för det här.

Och oj vad jag köpte på mig. Eller egentligen inte utan en kasse med små band, vackra silkespapper, Morris-tyger och misoskålar. Så många små saker mer än en hel resväska full. Bra för jag skulle ju transportera mig vidare…

Mötte upp familjen på Gyumaou, en kinesisk restaurang där det redan stod saker på bordet. Bland annat tusenåriga ägg.

När du ser ett ägg där äggvitan blivit till brun gelé och äggulan är svartgrå blir man lite rädd. ”Blunda och ät, du kommer bli överraskad” sa maken och jag litar ju på honom. Men överraskad på vilket sätt undrade jag när jag tog en klyfta. Det var jättegott. Hur man har kommit på att lerinklätt ägg ska ligga och torka i över en vecka är en bra idé fattar jag inte. Jag undrar hur testprocessen gått till…

Ännu en maxad dag med upplevelser utöver de vanliga. Minst sagt.

Oj oj vad det har tagit tid att komma ur jetlaggen. Vi är hemma igen och jag börjar nu komma tillbaka till vår tid och dygnsrytm. Så med andra ord – du märker att jag ligger efter i dokumenteringen här på bloggen men jag håller i och tar min resedagbok i hamn.

Så, hur som helst: Våra två tidigare boenden var airbnb men det tredje var hotell och då finns det ju chans att just unna sig en hotellfrukost. Den ingick inte men med en dignande buffé med utsikt över staden för 140 kr/person så var det svårt att inte ta den. 

Det enda som kanske var emot var att den stängde 09:30 vilket våra tonåringar och tweenie tyckte var aaaaaalldeles för tidigt. Men de vaknade nog till vid just utsikten.

Jag har varit väldigt nyfiken på hur en japansk frukost är, vad är en typisk rätt att äta på morgonen? Ja, det var inte så annorlunda än övriga måltider förstod jag. En fantastisk nudelsoppa, olika picklade grönsaker, äggröra och kall söt omelett, miso och ris. Typ så. Sedan fanns det saker som vi alla känner igen som croissant, toast och yoghurt med fruktsallad men den kändes liksom internationell. Höll mig borta från den. Det gjorde inte kidsen. Vet inte hur många croissanter de klämde men glada var de.

Kl 15 hade vi tid på samuraj- och ninja museet och innan det ville vi undersöka vårt nya område av Tokyo – Ueno. Många fina butiksgator både ovan och under mark, varuhus och vintage. Och massor av restauranger.

Under bron för tågen nyttjas utrymmet av butiker och restauranger. Så små men så fina. Och rejält maxad dekorationer utanför.

Men så måste man kanske gra för att konkurrera med de stora gatorna.

Försök smälta in Helena.

Första kvällen tillbaka i Tokyo gick maken och storebror på konsert, det var en födelsedagspresent till sonen, med Takanaka. En superkändis här i Japan och vars låtar sonen hittat och älskar. Kul att gå förbi en gammal vinylbutik och se just en affisch med Takanaka på. Nu är han i 70-års åldern så kanske inte lika pigg som på den här postern ha ha.

Områdena går i varann och man promenerar lätt över allt. Från vårt Ueno går vi in i Asakusa so är fullsmockat med kommers.

Värmen slog till och jag hade inte packat för 24 grader så då fick jag helt enkelt köpa mig sommarens klänning. Som här är i två delar så en klänning, en topp och en kjol i ett ju!

När kommer 3D-latteart till Sverige mån tro? Att baristerna i hemma skapar vackra mönster i kaffet vet vi men gulliga björnar eller Hello Kitty – vad sägs om det?

Roligt med Geisha coffe med två kvinnor i kimono tyckte jag.

Ständigt detta Skytree som tittar fram vart man är.

Sedan sa tiden slurp och det var dags att gå på museum. Det är verkligen intressant hur olika ett museumbesök kan vara. Det är torrt och man tittar på ett verk med en lite lapp bredvid som säger årtal och fakta. Andra som blir levande och man fångas med i historien. Det här var det sistnämnda. 

Wow vilka killar som jobbade där. De gav verkligen allt i både rejält mycket matnyttig fakta och historia så till och med vår 11-åring drogs med, samt hur de gav liv till figurerna och de historiska personerna de berättade om. Hur Shintureligonens gud är en kvinna, mor och hur alla gudar är under henne, hur hon skapade kejsaren och den typ av hierarki som följde i olika stånd. Så mycket här jag fått reda som jag omöjligt kan återberätta men oj vad jag vill veta ännu mer. Jag minns den gamla tv-erien shogun som gick på tv som barn. Det ska ha gjorts en ny tydligen som ska vara väldigt bra. Ska nog börja där.

Hur som helst: samurajer och ninjor var en del av allt detta och nu skulle vi få leva ut våra inre krigare. Nästan i alla fall. Vi fick klä oss om samurajer och sedan lära oss kasta kaststjärnor. Något som jag som född på 70-talet minns att alla killar i klassen gjorde i träslöjden. Att det var tillåtet är ju helt galet…

Först tänkte jag att inget av barnen skulle vilja klä ut sig men jag hade fel. Alla förvandlades.

Förstå att slåss i denna klädsel?! Känns ju allt annat än smidigt. Då förstår jag att ninjor behövdes – de som var lågstatus som bönder och fiskare kunde bli ninjor men samurajer var adliga och fick gå i arv. 

Apropå att lära oss kasta stjärnor. Det blev en tävling bland alla oss som tog samma guidtur. De tre bästa skulle göra upp och nä men, två av tre var Lythar. Storebror gick som vinnare ur matchen (som alltså var mot en vägg och inte varann) och fick med sig en kastsjärna i gummi.

Efter det var det tempeldags. Tillbaka till Asakusa och Sensojtemplet. Faktiskt det mest besökta buddistiska tempel i världen med 30 miljoner besök varje år. 

Häftigt hur dessa stora religösa platser ligger så tätt inpå det vanliga stadslivet.

Lite kul hur detta historiska tempel på något sätt matchar det majestätiska Skytree.

Vi hade galen tur som kom samtidigt som de stängde dörrarna bakom oss. Vi fick alltså en unik upplevelse med ett helt tomt tempel. Lite stressigt iofs men ändå.

Templet och den stora tempelplatsen med bibyggnader ligger ”mitt i smeten” och lite inklämd bland bostadshus och shoppinggator men ändå är det en helt makalös liten park runt om med vattenfall. De kan det här med att vara ytekonomiska.

Vi hade middag bokat på Gen, en yakunikurestaurang och promenerade långsamt dit för nu hade vi plötsligt för mycket tid. Genom den vackra shoppinggatan under tak i Asakusa.

Då är det ju roligt hur man bokstavligen går in i en förställning med två geishor på en scen som får med alla på gatan i YMCA. En mycket kontrastrik upplevelse.

Och här har vi då en äkta yakinikumiddag.

Och den här middagen är den jag tror jag blev mest inspirerad av. När maken bokade bordet så blev det en bokning med fast meny så vi fick inte välja, det bara kom in mat. Till den grill som är mitt på bordet. 

För mig är yakuniku den jag får hemma i Sverige – tunt skuren entrecote i god, lite söt sås.

Men nej, det är alltså kött som grillas som är yakiniku. Och du får sedan välja såser och sätt att äta.

Vi fick rätt kortfattad förklaring men typ så här: klicka lite miso på ett salladsblad medan du grillar köttet. Lägg på köttet, häll på såser och salta. Vik ihop salladen och ät. Och här ligger hemligheten i köttet så klart. Olika kött ger olika smaker vilket gör att rätten hela tiden ändras. Så kul och så gott. Detta kommer det bli mycket av i sommar!

Skytree. Alltid Skytree.

NU! Nu har jag uppkoppling igen och ska komma ikapp med uppdateringar från vår resa. Svårt att liksom vara i nuet samtidigt som jag vid dokumentera… Hur som helst: Alltid roligt när man är på resa när man väldigt snabbt börjar hitta sin kompass. Var man bor, var matbutiker finns, var bussen går ifrån, vilka ljud man hör. Att börja känna sig ”hemma” fast man bara är på besöks en kort stund. Och intressant hur snabbt det gick att känna detta ”hemma” i en så stor stad som Tokyo. Som att köpa sin frukost i närbutiken för första och på nåt sätt tycka att man gjort det hundratals gånger.

Vårt minimala kök med den frukost vi valde. Här kommer en sådan där upptäckt: löskokta ägg säljs antingen en och en eller om två i små kartonger. Och äggen är salta! Hur sjutton de lyckats med det fattar jag inte.

Trångt som sjutton, syns inte här men sönerna delade rummet som också är köket. Sängarna står mot diskbänken så man kunde stå en person vid diskbänken, backar du ett steg sätter du dig i sängen. Men vi valde ett litet boende för närheten till stan och priset. Här ska vi ju ändå inte vara. Vi ska äta och gå ut!

Vår närmaste park Yoyogi och tempel var Meiji och gårdagens väder satte stopp för parkbeök då men den här dagen var perfekt. Försommarvarmt, perfekt att gå i park och tempel.

Så vackert vart man än vänder blicken. Att skapa en japansk trädgård-ish hemma är en tanke som växer hos mig.

Innan man får kliva in i tempelområdet ska man tvätta händerna, skölja munnen och tvätta händerna igen. Och hålla låg volym.

Den fine äldre mannen som med långsamma men mycket medvetna svep med den enormt långa kvasten fick bort löven. Det är något med japaner, uniformer och stoltheten över sitt jobb oavsett hur stort eller litet. Överallt möter vi personal som i vår värld skulle klassas som lågstatus jobb men här tas de på fullaste allvar. Som en man i den finaste uniformen och kritvita handskar på tunnelbaneperrongen står och signalerar till föraren att det är klart att stänga dörrarna. Inget högstatusjobb men han utför allt med precision, stolthet och med upprepande ritual. Det imponerar på mig.

De här blixtformade pappersvimplarna ser jag på flera platser i Tokyo. Vet inget om dem, om de har någon religös symbol eller så men jag kan inte låta bli att tänka på Pikachu som har en sådan form på svans… Hänger det ihop?

Jag vet inte vad som skedde men när jag klev fram till templet så blev jag så berörd. Inga bilder fick tas inne i templet och tystnad rådde. En skylt sa att man så klappa i händerna två gånger, buga och klappa en gång till. När jag gjorde det började tårarna trilla tunga på mina kinder. Det var mäktigt, så många känslor som bubblade upp.

Under trädet hade vi alla möjlighet att skriva ner våra önskningar på papper eller träbricka. När jag läser vad andra önskat återkommer lycka, hälsa, kärlek, familj på dem. Det slår mig när någon verkligen önskar något så är det mer av detta än en större tv, en tredje bil eller nytt matbord. Det tåls att tänka på…

Som en fortunecookie fast i stort plockepinn. Ca 30 cm höga träcylindrar med ett litet hål där man kunde få ut en sticka stod på ett bord. På den stick man slumpmässigt fick ut stod en siffra. bakom cylindrarna fanns fack med massa siffror på. I det fack ens siffra var fick man ta en lapp och det var dagens ord och motto kan man kanske säga.

Jämte templet ligger som sagt en stor park och vädret bjöd på en tur där. Dammar, planteringar, blommor och naturliga källor som sägs ha krafter. Väldigt japanskt vackert och lite mystiskt.

Jag blev väldigt förtjust i denna mini-rododendron som är mer som ett buskträd. Aldrig sett innan.

Vackert vart man än tittar och går. Vi kom till Japan precis när körsbärsblomningen börjat avta, några finns kvar men då i en annan senare sort. Det som dock blommade kraftigt var då rododendron.

Sakeproducenter offrar stora tunnor sake till templet varje år för ett fat sake. Det blir en redig vägg det. Och en vacker sådan.

Med en vacker väg genom den gröna skogen sa vi nu hej då till det andliga och vidare ut i den kommers och myller som är parallellt i denna fantastiska stad.

Sushi på band! Det är bara ett måste i Tokyo och när man är i Japan så är sushi något helt annat än den vi får här hemma. Visst, vi har helt fantastisk fisk här men det är något med handlaget, varianterna och det viktigaste: riset. Jisses vilket ris.

Vi åt på mattorget högst upp i varuhuset Parco som är ett lite lyxigare varuhus med många kända varumärken.

Via en iPad som var kopplad till just vårt bord beställer vi det vi önskar och vips kommer det leverans till vårt bord med små fat av nyfixade sushi. Som magi.

Ja jösses vad bortskämd man blir av kvaliteten på maten här i Japan. Och om man jämför med priserna där hemma är det som natt och dag. Här är det bara bråkdelen av vad du köper på din lilla på-hörnet-sushi.

Top of the world. Ja man mår som en prinsessa här.

Ett områden maken ville se var Golden Gai som är ett område av trånga små och korta gränder fullproppade med barer. När vi var där var de stängda men vi kunde se hur det här kvällstid är värsta partygatorna. Inget för en barnfamilj ha ha.

Varje bar hade väl plats för max 8 gäster så jag gissar att man tar ett glas och sedan trillar vidare. En annan resa får vi prova det…

Vidare promenad så kom vi till de stora höga husen och nöjespalatsen som den stora biografen. Och ser du vem som tittar fram där uppe…

”You are just in time, at 6 o’clock Godzilla will roar, shoot fire and light up!” sa en man när jag fotograferade. Vi kom fram typ kvart I så vi stannade och väntade på full effekt. Okej, kanske inte att det var fullt spektakel med eldkastare eller så men ja, det kom rök ur munnen ihop med strålkastare inne i munnen. Men kul att dela stunden med alla där på torget.

Som många stora städer har även Tokyo områden som är lite mer lokala som ett eget Korea Town. Det ville vi int missa och maken letade upp en restaurang. Ett tips är att göra det på sidan Tabelog som gör det enkelt och smidigt för besökare.

Om det är lätt att boka är det svårare att hitta. Som så ofta ligger restauranger inte i gatuplan som vi är varan vid utan kan vara flera trappor upp eller i en källare och dela lokal och hus med andra restauranger. Vi snurrade runt Hanna Haza i säkert 10 minuter utan att hitta fast vi var exakt där vi skulle.

Men väl på plats satt vi länge och väl och njöt helt fantastisk mat. Koreansk råbiff är bland det godaste som finns tex.

I en försommarvarm natt gick vi hem. Vi bor nära Tokyos stadshus som känns igen på de två tornen som blir blå när mörkret faller. Bra fyr att ta sikte på i denna gigantiska stad.

Att Tokyo är en storstad är inte en överdrift. 40 miljoner människor och det är liv över allt. Men på något fantastiskt sätt så känns det litet, vänligt och enkelt. Japanerna har ett enastående sätt att skapa lugn i detta kaos. Inga höga ljud, möjligtvis en motorcykel då och då som drar på men i övrigt som en småstad i Sverige.

Vår första dag kunde inte bjudit på vackrare väder. Regnet från gårdagen var helt borta och vi mötte en ny stad på flera sätt.

Bekväma skor, vattenflaskor och våra Seica-kort fulladdade. Det är det kort man använder i lokaltrafiken och kan betala med i vissa butiker. Allt vi behövde nästan alltså.

Vi valde buss för att ta oss mot stadskärnan, man ser ju så mycket mer med buss även om t-banan går fortare.

Som att vi såg en marknad tex. Den ville vi undersöka och tryckte på stoppknappen och hoppade av fast vi skulle åka lite till. ”Det är helt otroligt vad japanerna älskar sina hundar, de har dem i vagnar och sätter på kläder” sa vi. Den marknad vi såg var en hundmarknad…

Alltså inte en marknad där man köper hundar utan allt till hunden. Och det var verkligen allt.

Jag började nästan skämmas över hur jag stirrade och tittade men det var svårt att inte fascineras av alla kreationer de små liven hade på sig. Och vagnarna som var smyckade som dockvagnar.

Vi fick senare en förklaring till detta fenomen: man bor så litet i Tokyo, eller ja i hela Japan, så man kan bara ha små hundar samt att barnafödandet gått ner radikalt så hundar är familjens pälskling. Något jag tänker gäller för många länder faktiskt. Mycket älskade små gosingar.

Och sedan kom vi då fram till Shibuya som är världens mest trafikerade gatukorsning. Den där med övergångsställe i alla riktningar samt snett över. Men det som jag främst fastnade för var gokart-bilarna. Och de som körde dem var alla klädda i one-piece, gärna som olika Pokemons.

Det är en jättepopulär attraktion att åka med på en gokart-tur mitt i stan. Bilarna låter jättemycket och sticker ut rejält. Men kul är det ju! Inget jag skulle våga dock… Som sagt: världens mest trafikerade korsning!

Så här ser det ut när det är rött…

… och vid grönt går exakt alla. Åt alla håll samtidigt. Men återigen; så ordnat och stilla. Ingen rusar, ingen trängs utan alla går fram tills det blir rött och då rullar bilarna igen. Men en sak som stucker ut: lastbilarna med reklam. Stora lastbilar som med hela lastutrymmets utsida har reklam på sig och högtalare som spelar musik och har en speaker. De låter massa.

Första stoppet på barnens önskelista var Don Quijote. 7 våningar med allt du kan tänka dig till galet låga priser. Hur ska jag förklara? Som nån sa; tänkt dig Normal som vi har hemma men maxi det gånger 100. Vet inte om hundra räcker faktiskt. Där inne var det allt annat än tyst. Musikginglar som går i ett, om och om igen så du blir galen. En som är som en pop-låt och en som låter som dansband, beror på vilken avdelning du är på. Allt säljs till vrakpriser så alla kunder går runt med kundkorgar fyllda till bredden och allt säljs i storpack.

Och det är så otroligt mycket. Jag blir alldeles matt. Och förtjust.

Torkade småkrabbor som chips? Eller KitKat i exakt vilken smak som helst. KitKat är extremt stort här och finns i oandliga varianter. Som den rosa körsbärsblom.

”Åh de har ten yen här!!!” utbrast barnen. En kaka som görs på plats som då fylls med ost. Tycker dock det var missvisande att den heter 10 yen när den kostade 500 yen…

Lycklig kille!

Vi delade upp oss och jag och dottern blev kvar på ”Donki” och skulle sedan leta upp killarna. Vi gick helt fel men helt rätt visade det sig senare. För bakom allt detta storslagna maxade hittade vi små gränder med hål-i-väggen-restauranger. Sådant vi älskar.

Men, vi valde skyskrapan bredvid Shibuya som heter Shibuya Scramble. Överst där finns det foodhalls med massa restauranger. Allt möjligt att välja på. Vi hade inte bokat och det var kö på de flesta ställen men inte så lång till sukiyakistället. Jag älskar sukiyaki så jag var nog gladast över att få plats där.

Första måltiden, första upplevelsen av att äta ute och hur man beställer. QR-kod gör att man beställer i mobilen och om det inte finns någon bra förklaring till vad det är får man gå på bilderna. Det kan jag säga – hemma är det inte ett tecken på kvalitet när en restaurang har bilder på menyn men det är det här. Det är alltid bilder skulle jag säga. Så vi beställer det som vi tycker verkar gott och det vi tror oss känna igen.

Jag och äldste sonen delade på en billig sukiyaki. Det var jättegott. Fantastiskt gott. Kanske lite väl mycket fett på köttet bara, så jag ville veta vad det var för kött. ”Ah, belly” svarade servitören och gjorde cirkelrörelser runt magen. Då mindes maken att han läste vid entrén att de lagar med inälvsmat på den här restaurangen. Se där – vi hade precis ätit komage!

Utan någon koppling till ovan text så vill jag visa hur fantastiska toaletterna är. Alltid riktigt varma säten och med alla möjliga effekter man kan unna sig. Och det gäller exakt överallt. Även den minsta lilla toalett har sådan här display och funktioner.

Shibuya, utsikten från restaurangvåningarna vi var på.

Nu hade vi timmar att strosa och uppleva staden. På kvällen skulle vi möta vänner som bor här och de hade bokat bord.

Sånt som slår mig: det är en så mångfacetterad värld. Högteknologisk med all ny teknik och moderna uttryck samtidigt väldigt analog och gammeldags. Japan är högpresterande med krav på studenter som nästan är orimliga samtidigt som världen är jättebarnslig. Allt är så gulligt, serietecknat är verligen inte bara för barn. En man i 60-årsåldern står på t-banan och på riktigt kolla på tecknad film i mobilen. Japaner är hälsosamma och ser så friska ut men det är så mycket sött, godis och verkligen alltid ris eller nudlar. Vad är hemligheten?

Det är så rent. Det finns absolut INGA soptunnor utan du får bära med dig allt ditt skräp vilket det blir lätt mycket av för japaner älskar att plasta in allt. Om du köper något i matbutik är det så mycket plastförpackningar så du blir både tokig och livrädd för plastkonsumtionen. Men på de platser men får typ klottra och sätta upp stickers gör man det i massor. Som att man har plaster där man får gå loss. Som den rökruta som finns i Shibuya – en glasad container, utan tak, mitt på trottoaren står massa folk och röker och utanför ringlar kön för de som vill komma in. Folk i glasbur som röker. För det är förbjudet att röka och gå samtidigt. Och även att äta och gå samtidigt är typ förbjudet. Stå still och ät utanför stället där du köpt din mat och sedan tar du med dig plasten.

Och sedan alla dessa ställen med klo-maskiner. Älskar och förundras. Det är fullsmockat med folk som vill pröva luckan att vinna ett gosedjur, ett nudelpaket eller en mangafigur.

Vi hade stämt träff med våra vänner vid Hachiko-statyn. Har du sett filmen med Richard Gere? En hollywoodfilm om den sanna japanska berättelsen om en hund vid namn Hachiko som väntade på sin husse varje dag vid tågstationen när han kom hem från jobbet. Och när husse dog fortsatte Hachiko att vänta där varje, dag samma tid. Åh jag börjar gråta bara jag skriver detta…

Hur som helst, vår vänner tog oss till en restaurang vi aldrig hade hittat, Shibuya Shirubee . Och det kan jag ge som tips överlag; det ligger ofta restauranger i källare, på bakgårdar, fyra trappor upp, bakom en annan restaurang osv. Och här var en sådan – bakom ett köpcenter, längst bort på en bro bredvid t-banan fanns en liten liten dörr.

Vi långa skandinaver fick böja oss på mitten för att komma in. Vilket ju gör det hela än så underbart.

Och som så ofta ta av oss skorna. Inget vi är ovana vid men då främst hemma ju.

Dörren må ha varit liten och hemlig men stället var stort. Och fullt.

Tur man har med sig vänner som kan guida oss rätt i denna meny men nu har google translate blivit min nya bästa vän kan jag säga. Fota, tryck på översätt och hela bilden översätts. Fantastiskt. Men ibland blir översättningen lite rolig.

Kan vara den godaste sashimin i världen??!!

En fisk tillagd vid bordet. Doften mina vänner!!!

Eller gissa om den här tallriken fick smaklökarna att jubla?

Vilken upplevelse vi fick vara med på. TACK!!!

För att verkligen sätta punkt för vår första dag i Tokyo bjöds vi tre sorters efterrätt. Creme brulé, päronglass men det var inte päron… samt en helt otrolig kokosbrulé med någon sorts bränd sirap.

Vi hade klarat oss fint med vår jetlag men här hade jag inte mycket kvar att ge. Dags att packa ihop sig och sova ikapp. Vilken första dag!

Det är helt otroligt, det är nästan overkligt. Vi firar påsklovet på andra sidan jorden, i Japan. En resa som vi drömt om länge men min man har drömt om sedan evigheter. När han fyllde 50 så ville han fira det med en resa just till Japan men det kom en pandemi, Japan var stängt längre än många andra delar av världen för att sedan brassa på med ett OS vilket gjorde att vi helst undvek att resa då. Sedan var det jag som fyllde jämt och då åkte vi på min drömresa: båtluff i Grekland. Men nu så, nu är vi här.

Jag ligger lite efter i uppdateringarna här för dels så är det ju helt fel tid så att säga då vi ligger 7 timmar före så dag och natt har liksom bytt plats men även för att vara i nuet. Bloggandet får komma efter. Så nu har vi varit här en stund men jag tror inte du som vill läsa kommer tänk på att det är med någon dags fördröjning.

Vi lämnade ett rätt grått och blåsigt Stockholm och huset fick husera min bror med familj vilket ju var win-win. En lång resa att göra men med mjuka kläder, bra spellistor, nackkudde och tålamod skulle det gå bra.

Vi flög med Air China för att det var bra pris samt kortaste restiden. De får som enda flygbolag flyga över Ryssland nämligen… Så en mellanlandning i ett otroligt disigt Peking som vi förstod var smog.

Efter en kaffe på Starbucks och en frukost/lunch/middag på KFC visste vi liksom inte var vi var. Flygplatser är verkligen no-mans-land.

Med någon timma att spendera i den gigantiska flygplatsen tog jag och maken varsin 20-minuters massage som fanns i en liten monter. Den satt fint. Andra somnade. Vad klockan var? Kanske 3 på natten, kanske 15 på eftermiddagen. Ingen visste.

Vidare upp i luften och ut över havet, till solnedgångens land, Japan. Vi blev faktiskt en hel timma för tidiga så planet fick cirkulera runt Tokyo. Många vackra vyer för ögat – inte så många för kameran.

Äntligen framme. Nu skulle äventyret med att ta sig ut genom tullen med all registrering, ansiktsscanning, kontroll efter kontroll göras. Ett kontrollerat kaos. Maken hade pluggat på så vi hade gjort en registrering innan online vilket gav en QR-kod som då var lite fast lane.

Jag skulle bara packa om lite i min väska innan vi skulle gå ut genom bagagerummet. Himla tur för jag hade fel väska. När jag öppnar faller ett par badbyxor och smutstvätt ut. Rätt överraskande ändå. Aldrig upplevt att någon haft likadan väska som jag tidigare. Måste markera upp min bättre!

Med rätt väskor så letade vi oss vidare. Mot tunnelbanan som är ett gigantiskt nät. Det bor alltså 40 miljoner människor i Tokyo så det är ett system som ska klara många och vara funktionellt. Tack för alla appar som guidar en rätt!

Även om det är många i stan så var det rätt luftigt här i början. Men ljuden! Det syns inte här så klart men det är små melodier, röster som pratar exakt hela tiden från högtalarna och för att addera extra mycket så ligger det fågelsång i andra högtalare. Allt på samma gång.

”Men jösses vilka låga säten!” sa min 199 cm långe karl.

Byte efter byte av tunnelbana. Nya melodier, nya fåglar, ännu fler röster som berättar om linjerna och avgångarna. Tror jag.

Och nu blev det trångt. Våra stora väskor kändes extra stora här. Och jag såg med ens en japansk trend. Alla bär ryggsäcken på magen. Av både smidighet för egen del men även av hänsyn för övriga passagerare. Vissa ryggsäckar hade liksom fack så jag jag förstod att de egentligen var menade att ha på magen. Och en annan sak; vad alla var välklädda! Kostymer, skoluniformer, hela rena och skorna!!! Så rena. Alla som bar vita skor hade liksom helt kritvita skor. Helt nya på alla. Blev helt fascinerad.

När vi klev ut från stationen med den sista tunnelbanan var det kväll. Innan hade vi ingen koll på tiden alls. För oss var det lunchtid men här var det passerad middagstid. Regnet som så fint strilade ner gav en verklig jag-är-i-en-annan-värld-upplevelse. Som att vara i en film.

Och den känslan bara förstärktes för varje gata vi vek in på. Höga hus, neonskyltar över allt, dofter och ljud som jag aldrig tidigare mött. Och alla reflektioner i den blöta asfalten, alla paraplyer – det var verkligen magisk start på vårt möte med Tokyo!

Med väldigt söt guide med bilder hur vi skulle gå från vår Airb’n’b-värd tråcklade vi oss fram. Det var helt otroligt hur snabbt det gick från världens metropol med alla sinnesintryck man kan tänka sig till en helt tyst gata bara stenkastet bort. Jag har varit i London, Paris, Rom och New York och för samtliga dessa har det varit sirener och höga ljud över hela staden. Här var det tyst. Inga bilar tutade, ingen skrek, allt så stilla och lugnt. Vi gick under en bro där det var hemlösa som byggt små kojor. Utanför dem stod skor och ägodelar fint uppradade. Ingen verkade orolig att saker skulle stjälas. Lite av en kulturkrock. Främst blir jag avundsjuk på ett samhälle som har sådan respekt. Det blev jag helt klart varse mer och mer för varje nytt möte.

En sak som stack ut rejält var att det är sådana här drycksautomater över allt. Hur mycket dricka måste man ha, på stubben? Och precis här ovanor låg huset där vi skulle få bo de första nätterna. Ett litet airbnb. Men hur litet är en liten lägenhet i Tokyo?

Det visade sig vara jätteliten. Men nu ska man inte glömma att vi är väldigt långa allihop så vi tar ju lite extra plats ha ha.

Väskorna lämnade och ut genom dörren på en gång för att leta upp middag. Barnen har tokkollat på nätet efter Japan-tips och något som de snappat upp och berättat är att en kedja som säljer massa härlig mat till bra priser; Familymart. Och de finns överallt så vi behövde inte gå långt. Men nu var det då svårt att veta vad man skulle välja. och en intressant sak är att här i Japan är 7-11 något helt annat än det där hemma. Det är mer som en matbutik med mer mat som den här Familymart. Samt att man kan köpa burkar med frukt och sätta in i maskin vid ingången som blandar frukten. När kommer den till Sverige???? Sånt hade jag inte vetat om inte barnen hade letat upp allt.

Inte den mest säljande bilden på ett boende kanske men oj så mysigt. Så litet, vi kunde inte ens öppna två resväskor samtidigt. Man kan säga att vi hyr en husvagn på fjärde våningen med en toalett som spelar musik. För det har jag glömt: toaletterna här är helt underbara. Varma sitsar, bidé och skölj samt automatisk spolning. OCH – små ljudmattor för ”privacy” i form av musik, fågelsång eller allmänt brus. När kommer de till Sverige?

Jajamen det här måste vara internets fulaste matbild men jag bara måste bara visa att till och med denna konstiga fula rätten var helt amazing. Så otroligt gott. Så med andra ord; den första måltiden, köpt på en snabbmatsbutik var bland de godaste nudlarna jag ätit så är ribban rejält höjd. Det bådar gott måste jag säga.

Så, där har vi ni vårt första möte med Asien, Japan och Tokyo. Rejält jetlaggade men superpeppade. Nu börjar vårt äventyr.