År: 2012

Jag fyller år i april och i våras fick jag ett fantastiskt julmagasin från 1947. Det var svärfar och styvsvärmor som hittade denna vid en rensning och tänkte på mig. Förstår inte varför 😉 Jag blev ofantligt glad. Hela tidningen är som ett litet konstverk och är fint bevarat.

Tidningen innehåller nästan ingen jul utan den var syftad till att ha som lättläst lektyr under julledigheten. Ingen Youtube, iPads, streamade filmer eller Wordfeud här inte! Här ska det läsas stycken ur klassiska verk och tittas på fina bilder. Ett reportage handlar tex om hur färgfilmen börjar ta över efter svart vitt.

I går föll den första snön (som låg kvar) och det var härlig stämning i stan. För att maximera julkänslan tog jag mig till Stortorget i Gamla stan för att spana in deras julmarknad.

Det blev nästan för mycket, på ett positivt sätt. Som att bli välkomnad in i en fysisk  julkalender med alla sinnen påslagna. Ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva detta, det var perfekta förutsättningar; både snön och mörkret hade fallit och det var en vardagseftermiddag så det var lugnt och fritt från trängsel. Jag får nog låta bilderna visa hur härligt det var. Det som inte går att återge var den fina julmusiken som strömmade ur högtalarna och dofterna från brasor, brända mandlar och glögg. Ja, fattar ni??

Om ni gör ett besök till denna marknad vill jag verkligen rekommendera Bullkyrkans julkrubba, 1 trappa upp. Kyrkan ligger i Stadsmissionshuset i ”hörnet av torget” och har öppet vardagar 10.30-15.30 och helger 11.00-.16.00.

Jag vet inte hur det är med dig men för mig är paketinslagning en MYCKET STOR del av julen. När jag var liten och bodde hemma var det en sådan stämning när alla 6 försvann in på var sitt rum och klippte och tejpade. Sen när det var inslaget och klart möttes jag och pappa i köket för lackningen. Det var bara vi som höll stenhårt fast vid den traditionen och gör så än i dag.

Sen när jag flyttat hemifrån fortsatte jag traditionen med inslagningen. Och ett år tog jag i så jag nästan gick av på mitten. Hade bestämt mig för att göra rediga paket; stora, vitt papperspapper, hampasnören och lack. Ingen tejp fick komma i närheten. Att jag hade en del paket att göra då vi är många i familjen, det tänkte jag inte på då…

För att få stora paket frågade jag hos skobutiker om jag kunde få gamla skokartonger för att lägga presenterna i. Det blev många omgångar för de är ju ganska skrymmande. Detta borde ha väckt en och annan varningsklocka.

Började slå in den 23.e på kvällen som brukligt och att slå in med lack istället för tejp tar ju liksom lite längre tid. Varje låda tog evigheter! Samtidigt var jag såååå nöjd med resultatet. Det såg ut som paketen i Carl Larssons jultavlor. Rimstugan i radion som hållt mig sällskap var slut för längesen, glöggen iskall och det hade varit julafton i några timmar innan jag blev klar. Helt slut stöp jag i säng.

Vaknade på julaftonsmorgon så glad som man kan bara vara just denna dag. Såg nöjt ut över mitt hav av lådor, perfekt inslagna. Nu skulle jag bara ta mig till t-banan och åka till förorten och föräldrarna. Oj då, hur ska jag bära alla dessa??

Jag vet inte hur jag gjorde det men jag använde varje arm, axel, armbåge och kind för att få med mig allt. Helt jäkla galet!! Men många resenärer fick sig ett gott julskratt och det var ju trevligt – för dem. Insåg att detta kommer aldrig gå så på t-banan ringer jag till föräldrarna och pappa ska möta mig på vägen (nu undrar du som läser varför ingen tar bilen… varken jag eller föräldrarna äger ett körkort). Tillråga på allt började det regna så mina fina papperpspapper började fukta och bukta sig.

Tillslut var allt på plats och vackrare paket har aldrig skådats och jag kände mig mycket nöjd, trots allt men med en lite överenskommelse med mig själv att aldrig göra om det. Behöver jag tillägga att jag somnade ovanligt tidigt den julaftonen…?

Här är bilder på förra årets paket. Den uppmärksamme ser att det är dekorationstejp. Mycket tejp. Bara tejp.