22 augusti, 2021
Min hand räcker inte längre till
Jag vaknar först som alltid. Vår minste familjemedlem har nattvandrat över till oss som alltid. Jag tror alla mammor känner igen sig i att man kan titta på sitt sovande barn i en evighet. Det är nog en av de mest fantastiska stunderna för 100% av mina tankar går då alltid till att jag är så lyckligt lottad. Tre fantastiska, friska, glada och växande barn.
Han vaknar, ser på mig och ler. Rullar mot mig och jag säger till honom, som alltid; liten, varm och gosig. Han svarar, som alltid; stor, varm och gosig. En liten ritual vi har skapat, han och jag.
Jag tar min hand över hans rygg och känner genast att det var länge sedan min hand var större än hans rygg men jag vill ju minnas att den just var det – större än hans rygg.
Inte så liten längre, varm och gosig – jag måste snart ändra min fras. Han växer så det knakar och blir i höst 8 år. Vår minsting som inte alls är liten och äter som en häst. När hans storebror var i samma ålder så vet jag att jag kunde säga “men du som är så stor kan väl fixa/klara/göra det själv”. Intressant hur samma ålder kan te sig så olika beroende på vem som står bredvid. Man är alltid störst, man är alltid minst oavsett hur många år man är.
Det är fortfarande tidig morgon, den lille har somnat om och jag greppar efter mina tankar. Hur länge har jag kvar barnen hemma? Inte att de flyttar hemifrån utan att de väljer vänner istället för att vara med föräldrarna. Jag står emot min känsla att springa in till dottern och storebror för att krama dem hårt hårt.
Jag fullkomligt hatar att alla de som sa till mig “Njut av denna korta tid, de växer så fort” hade rätt och att jag kanske inte löd dem. Eller har jag gjort det? I förhållande till vem? Hur långt är ett snöre? Omöjliga frågor att svara på.
Vår äldste växte om mig nu i sommar. Han har påbrå så ingen är förvånad över att han lång för sina 12 år men ändå. Jag vet inte om jag var beredd på att min lille store kille nu är längre än jag.
Jag ser alltid höstterminens start som ett nyår med möjlighet att liksom kliva upp en årskurs och bli lite bättre. Jag vet redan nu att min höst kommer bli fylld av massa jobb men ska bli bättre på att njuta av de små stunderna, ta helger med barnen och göra bra saker av vardagskvällarna. De är ju bara tweenies en kort stund också!
Kanske du med äldre och vuxna barn känner igen dig? Detta är ju inte direkt nyheter men är ändå lite skrämmande för en ovan.
Linda
Förra året flyttade min 18-åring och i år min 16-åring hemifrån. Visst är det overkligt, de som skulle ha svårt att få bostad och bo hemma länge . Men de följer sina drömmar och det kan jag bara stödja och finnas här när jag behövs. Men jag saknar främst att få göra små saker med dem. Gå till parken, upptäcka en ny glass eller överraska dem med ett besök på Skansen. ❤️ Att de blir stora ingår men det går lite för fort!!
Helena Lyth
Hej Linda! SÅ overkligt på något sätt att den situationen ska komma men så självklart. Det man gjort under alla år är ju att fostra självständiga personer. Så det är väl iofs ett gott betyg att de just då prövar sina vingar och lämnar boet. Åh vad jag ska suga extra mycket på denna tweenie-karamell jag nu har. Nästa år har jag min fösta tonåring. Helt klart ett nytt kapitel.
Kram
Helena
Jenny
Min yngste har precis börjat andra året på gymnasiet, är längst i familjen med sina dryga 1.90 och på något konstigt vis är han ändå min lille minsting! För några år sedan växte han så mycket att när han kom ner på morgnarna så undrade jag om han var så lång kvällen innan Som tur är så kan båda han och storasyster ta emot och ge kramar när andan faller på
Helena Lyth
Ha ha ha, som jag relaterar. Vid frukosten är det som att jag har en ny son varje dag. Och så är det – även om det är långskånkar så är det fortfarande sin bebis man har. Och de kramarna man får av dem som stora (eller halvstora i mitt fall) är så högt värderade för de börjar bli färre och svårare att få till. Men när de sker är de de allra varmaste och mest innerliga. Det värmer.
Kram
Helena