9 februari, 2022
Idag får vi umgås – men måste jag?
[wordpay_ad type=”float” blur=1]
Det sägs att det tar 30 dagar att bryta en vana och den typ av liv jag, och vi alla, levt och gjort till en vana i nästan exakt 2 år kanske är svårt att bryta helt?
Jag ser mig som en social person, jag älskar att bjuda hem folk och att trängas på lokal, träffa nya människor och prata i timmar. Trodde jag. När nu restriktionerna släpps blev jag lite rädd för mig själv. Jag vill inte alls boka massa resor och biljetter till konserter. Vad är det för fel på mig?
Är det då detta med att jag måste ge mig 30 dagar för att vänja mig eller har jag bara blivit 2 år äldre och inte lika pigg på allt det där jag gillade förr?
Jag ska erkänna en sak: jag har tyckt det har varit rätt skönt att ha ett stilla liv under denna period. Jag har ju varit en av dem som inte lidit av pandemin, vare sig proffesionellt eller privat.
What the duck? Ska man umgås nu?
Jag startade mitt hemmakontor faktisk bara nån månad innan pandemin blev känd så där var jag redan på banan. Och när fösta chocken av pandemin var över blev jag och den typ av jobb jag gör en sk vinnare. Digital kommunikation och marknadsföring där jag kunde göra allt själv hemifrån – mycket pandemikompatibelt. Jag vet, det låter helt vidrigt men faktiskt en sanning.
Privat så skapade vi här grannskapet rätt snabbt vår egna bubbla med barn i samma klass och skola, rörde oss i samma kvarter och matbutik. Så det sociala blev nästa ännu mer intensivt då vi var utelämnade till varann.
Med barn i låg- och mellanstadiet så de gick i skolan och maken kunde jobba i källaren och jag på övervåningen. Vet så många som mått rejält dåligt då de inte kunnat skapa sig en vardag och arbetsplats hemma. Så många historier som nått mig som sliter. Återigen skrämmande och pinsamt att säga men det blev en trygg värld här. Att nu inte skylla på virus utan faktisk måste ge mig ut gör mig torgfobisk verkar det som.
Men som sagt – ge mig 30 dagar så är jag nog där och trängs i svettiga barer igen! Jag hoppas på det i alla fall. Annars har jag bytt personlighet skulle jag tro.
Är du redo för att allt blir som vanligt igen?
Erica AKA Tomtens dotter
Inte alls redo.
Jobbmässigt blir arbetsdagen 2.5 timmar längre med restid och utelunch. Så det kommer att bli en del hemmajobb även framöver.
Socialt att återuppta häng med vänner känns bara trevligt.
Tanken att trängas på en konsert eller liknande ger mig nästan panik. Inte viruspanik, men lite lätt folkskygg har man ju blivit.
Helena Lyth
Ja den där tiden som jobbet tar utöver jobbtiden är man inte sugen på, det förstår jag. Jag som jobbar hemma är så tacksam över att fortsättningsvis slippa det. Spännande att se hur kontoren kommer se ut framöver. Mindre och med mer flexibilitet kan jag tro.
hoppas du får jobba hemma så mycket du vill och kan.
Kram
helena
Monnah
Jag räknar mig själv som extrovert och har alltid älskat mycket folk. Under pandemin har yngsta dottern flyttat ut och jag och maken blivit kvar själva hemma. Vi jobbar båda hemifrån, ibland tar jag emot klienter här hemma och ibland åker han iväg för att vara på plats genom sina uppdrag, men det har ju varit mycket bara han och jag. Under dessa år har jag blivit i det närmaste folkskygg. Inte i dess rätta bemärkelse, men nog känner jag förändringen i mig själv. Det ska bli intressant att se hur de långvariga effekterna blir. Forskningen visar redan att nedstängningarna har kostat långt mer än de har bidragit positivt till samhället. Vi kommer inte att förstå vidden av alla beslut som tagits förrän om många år.
Helena Lyth
Hej Monnah! Vilken intressant kommentar och jag känner så igen mig. Från att ha varit väldigt extrovert är det en speciell känsla i en när man gärna drar sig för att umgås. Jag blir både skrämd och överraskad.
Jag hoppas du kommer tillbaka till den var, eller i alla fall kommer ut so ur detta som den du vill vara.
Ser på något galet sett fram emot om 5 år och den studie då som kan visa vad vi har fått med oss för resultat.
Kram!
Sandra
Det mesta som infördes som restriktioner var liksom redan normalt för mig o kändes inte som nån belastning, avstånd o handsprit var redan norm för mig. Jag avskyr trängsel o kroppskontakt så har tyckt det varit så befriande att slippa kramas med allehanda människor! Handlat mera på internet dessa 2 åren dock för att undvika att gå i butiker. Har själv ett jobb som kräver att jag är på plats (endast under första halvan av 2021 körde vi helt stängt i lokalen o bara tillgängligt via telefon o då kunde jag förstås jobba hemifrån) – däremot väldigt tacksam att jag fått behålla mitt jobb öht (säljer konsertbiljetter liksom!). Nu den senaste veckan har vi haft en enorm ökning i köp o bokningar o jag känner mig väldigt socialt utmattad – jag är inte van längre vid den typen av tillströmning! Tar ett tag att vänja sig igen nog. Den stora glädje som kunder o besökare bubblar av är härlig att ta del av ändå (de är mestadels äldre)! Och jag har faktiskt också köpt en konsertbiljett 😉