Följ mig:
Hemma hos mig

Katter, saknar katter på bloggen – nu är det åtgärdat

2 mars, 2022

[wordpay_ad type=”float” blur=1]

Jag tycker det var alldeles för längesedan det var ett ordentligt inlägg med katter här på bloggen. Det ska jag råda bot på nu!

Du kanske inte känner till historien om våra katter Birger (med vit nos) och Bernhard (helsvart) så jag tänker dra den då igen. Har du hört den innan får du se det som en söt påminnelse.

När vi köpte huset var de två stora barnen 4 och 2,5 år samt att det fanns en liten trea i magen. Man kan säga att det var mycket på gång där med att bli husägare och småbarnsfamilj till tre där i samma veva. Så när de tidigare husägarna inför flytten frågade om vi kunde ta över, adoptera de två katterna de hade sa vi nej. Varken jag eller maken hade erfarenhet av att äga katter än mindre två stycken. Vi skulle ju få barn. Och lära oss hur det är att äga och ta hand om ett helt hus.

De förstod men frågade igen. Kunde vi tänka oss att testa att ta hand om den äldre katten, Bernhard, för han sov ute från maj till oktober, var så snäll och försiktig. Vi sa ja till ett test.

Sen visade det sig att det var världens bästa grej för barnen att faktiskt tycka att flytten skulle bli kul och spännande. De skulle ju få en katt. Flytten var sekundärt liksom. Se vårt första möte med Bernhard HÄR. Vi blev så klart superkära i Bernhard och med glädje kallade oss matte och husse till honom. Fina bilder från i våras HÄR.

Birger mådde inte bra där han hamnat efter sin flytt. Kunde vi tänka oss ta hand om honom tills de tidigare ägarna hittade en ny familj. Ja, jo det kunde vi väl tänka oss.

För att inte bli kär i ännu en katt var jag ganska kall mot Birger. Det var inte svårt faktiskt för han var så arg. Bet och rev så fort man kom nära. Tiden gick och vi frågade de tidigare ägarna hur det gick med ny familj. Det hade det glömts bort att fixas.

De kom hit för att hämta Birger men han höll sig borta. Han som aldrig lämnar huset mer än några 10-tal meter var borta. Kom hem när de hade gått. Nytt försök nån dag senare men med samma resultat. Vi avvaktade med hur vi skulle göra.

Då hände något med Birger. Han kom in med möss och la framför mig. Han ville väl visa sig duktig. Att han, vaddå, bidrog till hushållet? Jag smalt för hans kamp för att klamra sig fast. Jag började kämpa mig fram till honom för att klappa. Kunde vi bli vänner ändå?

Vi sa till de tidigare ägarna att även Birger kunde få stanna. Alla nöjda och glada. Och Birger slutade komma in med möss. Han kanske kände att han redan hade flirtat upp mig i brygga.

Nu har vi bott i vårt hus i nio år. Katterna är med det 16 och 14 år gamla. Det är riktig hög ålder för katter. Det var sommaren 2020 vi trodde att Bernhard skulle lämna oss då en veterinär sa att han hade cancer då han inte orkade gå upp för trappan och haltade illa. Men han repade sig mirakulöst och vi som hade tid för avlivning bokade av, vi ville vänta lite. Att katter har nio liv kanske är sant ändå.

Det som också bör nämnas är att dessa två kattherrar är inte släkt och verkligen avskyr varann. De har alltid undvikt varann, det är bara när de råkar komma till matskålarna samtidigt som de kan vara i samma rum utan att de väser åt varann. Döm då om min förvåning när jag nu kom in i sovrummet och såg dem tillsammans. Kan det vara så att de nu efter 14 år tillsammans grävt ner stridsyxan? Hoppas det.

Hur livet i huset utan dem skulle vara kan jag inte föreställa mig. Vill jag inte tänka på. Så glad över att ha dem här. Eller så här; jag är så glad över att de tillåter oss att vara här. Det var ju vi som flyttade in till dem!

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

  • Svara Kicki 2 mars, 2022 at 12:24

    Underbart inlägg! Tack!
    Vår förra katt blev 20 år. Så oerhört svårt när vi blev tvungna att ta bort honom. Han var så fantastisk på alla sätt! 6 år sedan nu och vi sörjer än. Ny kisse nu. Också jättefin men, hans företrädare har en särskild plats i mitt hjärta!

    • Svara Helena Lyth 4 mars, 2022 at 07:50

      Hej Kicki! De små pälsvännerna verkligen sätter sig i hjärtat. minns min kanin när jag gick i mellanstadiet. Familjesorg när han gick bort. Hur det blir utan våra två katter vågar jag inte tänka på.

      Kanske din nya kisse får ta en annan plats i ditt hjärta med tiden? Som med vå Birger som jag inte alls ville ta nära först.

      Kram
      Helena

    Lämna en kommentar

    Close