Trysildagar. Trevliga dagar i dimman

Nej det kommer inte komma en drös vackra vykort över milsvida vita vidder över de norska fjällen detta sportlov. Vädret har varit allt annat än instagramvänligt då vår sikt varit på typ 10 meter som mest. Vår första dags enormt vackra väder HÄR känns nästan som något jag drömt. Men vet du – det gör ingenting. Att få vara tillsammans, lediga, utomhus hela dagarna och mysiga kvällar i stugan har inget med vädret att göra utan det som är det viktigaste: ett vi.

Så här har varje dag börjat. En tur rätt upp i det okända. Oftast har det varit vindstilla (där av dimman) men en gång åkte hela gänget upp på den topp som fortfarande var öppen. Det var storm och typ tre meter sikt. Då var vi inte kaxiga för med pister som är helt öppna och med vanlig syn avgränsas av opistad snö gjorde det att vi kunde ha hamnat precis var som helst. Inget jag någonsin vill vara med om igen. Nu kan vi skratta åt det men då var det många som både var rädda och nära gråten.

Denne kille gjorde en praktvurpa där i kaoset och jag trodde han skulle säga att han aldrig mer ville stå på ett par skidor. Men som den kämpe han är var det på’t igen.

Det här är alltså en bra sikt. Dimman har varit helt otrolig. Att det går brant nerför där borta är svårt att tro. Det gäller att vara mycket försiktig och alltid åka minst två. Samt ha järnkoll på pistkartan.

Sedan kan dimman släppa helt plötsligt. Och sedan komma tillbaka. Så himla klurigt väder.

“Nu måste vi värma oss” sa lillkillen. Jag och maken var inte sena att hålla med. Jag hade tappat känseln i både fötter och fingrar.

Bra med våffelstugor som har värmande brasor, varm choklad och nygräddade våfflor. Det värmer gott inifrån och ut.

Energi för några åk till innan vi sammanstrålar med våra vänner i vår stuga för lunch.

Endast en nästipp som får känna frisk luft.

Som en i vårt gäng sa: det är väldigt roligt att se vuxen stå i backen och lite läskigt stå och glo in i skogen. Sedan kommer man på att det är en förälder som väntar på sitt barn som kör offpist där inne.

Jag vet inte hur många gånger den vuxne har varit jag medan denne lille pajsare med livet som instats (inte riktigt men du fattar) kryssat mellan granar och fjällbjörkar för att sedan, från ingenstans, ploppa ut i pisten igen.

Sedan hem till stugan för lunch och efterföljande eftermiddagsåkning.

Jag har fått frågor på vår mat, meny och packlista. Det ska jag samla samman i ett inlägg. Något mer???