Cantina y Casitas – helt enkelt ljuvligt! När man får tipset om att det finns en unik pärla på Gotland som serverar genuin mexikansk mat är det väldigt lite som kan hålla mig och maken borta kan jag säga. Klart vi måste dit. Det var både vi och barnen väldigt glada över.
Precis som på Holy Smoke vi besökte alldeles nyss så är det så härligt med ett ställe som skapar sin egna identitet. När kärleken till maten får stå i centrum och det gr ringar på vattnet. Ryktet går och fler besöker. Inget hajpande eller påklistrad styling utan genuin önskan om att få skapa ett eget ställe. Sådant är jag så galet svag för.
Här har ingen pr-byrå eller designfirma varit och fixat utan här är det som att komma hem till Cantina y Casitas.
Jag har aldrig varit i södra USA eller i Mexiko så jag har inga referensramar men jag känner mig bekväm i det jag möter.
Ät med händerna annars…
Nåt för alla. Ja, säg den barnfamilj som inte gillar tacos!
Pang tjong och vi var igång.
Jag hade bara ätit burrito en gång tidigare faktiskt, när jag hälsade på maken, eller då nyfunnen pojkvän, när han pluggade i Kalifornien. Tror denna vann!
Inte mycket som signalerar södra Nordamerika men det som finns räcker. Caritas vänliga bemötande och maten skapad med kärlek fick mig att resa över Atlanten. Fast på en ö i Östersjön. Sånt är magi!
När sommaren bjuder på en massa närodlade och krispiga varor är det ju helt klart rätt att njuta av dem. Och varför krångla till det?
Min favorit denna sommar som jag återkommit till så många gånger det borta har gått är den enklaste salladen av dem alla; grovhackade närodlade grönsaker i en vacker blandning.
Delikatessgurka (eller vilken gurka som helst), rädisor, morötter och ärtskidor råkade finnas med denna gång. och håll i hatten vad vackert det är med sina ljuvliga färger eller hur??!!
Passar ju till det mesta men just extra bra till de måltider där det kanske saknas tuggmotstånd som sillluncher eller -middagar.
Och som sagt – vackrare sallad får man väl leta efter. Och krispigare.
Sommardagar och lata dagar. Ingen tid, ork eller ens behov av att fixa till sig. Då är det ju bra att liksom bara snurra upp barret och knyta runt ett band och man är good to go, som man säger.
Jag har fått en hel del finheter från genpoolen men ett svallande hår är inte en av dem. Och det verkar inte bättre att dottern sitter på samma gren som jag på släktträdet när det kommer till hårarv. Sönerna däremot har sin fars sida att tacka för galet kraftigt hår. Ja ja, man kan inte få allt här i livet.
Himlans tur då att man kan fixa och trixa med frisyrerna så de känns voluminösa och maffiga. har alltid tänkt på Hugh Grants syrra i filmen Notting Hill när hon säger att hon har satt fjädrar i håret för att fylla ut. Precis så känner jag. Men går då hellre vägen med snyggare attiraljer. Som sjalar. Det är sommarens melodi det!
Norra Gotlands klapperstenar i all ära men långa sandstränder är mer barnvänliga så vi tänkte oss en tur upp till Fårö.
Vi hade sådan rackarns tur att vi bara åkte rätt på färjan. Ingen kö alls vilket ju brukar vara standard. Vi måste ha kommit exakt mellan morgonrusningen och efter-lunch-vändan.
Vilka färger va!! Eller färjer, hö hö.
Målet var Suderstrand.
Lång strand med den finaste vita sanden. Och ett långgrunt bad som passar barnen så bra.
Och även för mig som är en badkruka och vill ha varma bad. Det långgrunda vattnet värms upp så bra.
Och av sand gör man sandslott. Det är nog an av mina bästa sommarlekar.
Droppsandstorn är min specialitet.
En annan specialitet jag har är att göra picknick. Min nya grej är att göra enkla mackor och ha grova tillbehör. Frallor och baguetter med ost och skinka sedan krispiga grönsaker helt au naturell vilket är perfekt vid strandpicknick. Och ölkorvar är nu även barnens favorit. Att liksom plocka av när man vill. Gårdagens biffar och morgonens frukostägg som blev över. Allt äts med händerna så inga tallrikar eller bestick.
Med energinivån höjd vill dottern piffa till slottet lite.
Så fint!
Allt man behöver på en filt.
Solen sänkte sig och skuggorna blev långa. Dags att rulla hemåt. Lite mer bus bara!
Men vi kom inte så långt. Beachbaren lockade in oss med härlig musik och stora glassar. Det var vi värda!
Det blev inget parit men ett trädgårdsyatzy åkte upp på to-do-listan!
Dagens lärdom!
Alltså ljuset!!!
Några plankor och bastmattor och så är sommarverandan klar.
När vi började känna att vi var redo för middag hade vi tre val: äta på favoriter från förr som Kutens och Lauters eller åka hem. Det blev hem.
När till och med en bilkö är vacker! Färjorna går hela tiden med så klart blir det en väntan. Det löser vi med nya favoriten ”Helt sant” på barnradion/SR play. Så sjukt bra program även för vuxna.
Återigen, dessa vägar. Finaste som finns!
Medan barnen än en gång lyckades överleva ett parti krockett lagade maken middag. En restmiddag med biffar (igen) och pasta. Jag dukade. Älskar fördelningen.
Bra val att åka hem. Finaste uteserveringen på hela Gotland ju!
Tänk att rester kan vara så goda. Och att dagars kan ge så goda minnen.
Efter 45 minuters bilfärd från Vimmerby till Oskarshamn och ytterligare 3 timmar på färjan till Visby landar vi på Gotland.
Och med ljuset, naturen och skönheten landar vi även i lugnet.
Vi bor hos släktingar på norra delen av ön. Lyxen här uppe är att ön smalnar av så beroende på hur vinden är kan man alltid hitta badplats i lä på östra kusten eller den västra. Lika långt åt båda håll så att säga.
Och med algblomningen är det samma sak. Tyvärr ett återkommande problem varje år nuförtiden.
Hur proffsigt är det inte med en kaffebryggare på stranden???!! Helt makalös.
Smarriga vändstekta-ägg-mackor och hembakta kanelbullar. Sitter som en smäck på stranden.
Svårt att tro att jag inte hamnat i Grekland ändå. Så vackert här på norra Gotland.
Med sin Madickenhatt är dottern som värsta sommardrömmen i gungan.
Älskar de här kalkstensvita grusvägarna. Och hur hästhovarna alltid ljuder på dem.
Middag gör vi tillsammans. Jag klipper färska örter…
… och sonen gör tomatsås med dem. Bra fördelning, ha ha.
Lillkillen som aldrig är sysslolös luskade upp en kikare.
Krockett är en sport som sätter syskonrelationerna på prov. Jag bävade för slagsmål och skrik. Höll mig långt borta för att verkligen låta dem lösa det själva. Det blev en hel del skrik och ”du bestämmer inte över mig” ljöd över nejden men efter en del diskussioner skapades helt nya regler och alla verkade nöjda. Kors i taket!!!
Mina tre hjärtan mot solnedgången. Sådant man vill tänka på när november är som värst.
Biffar med mangoldpaj och en väldigt välkryddad tomatsås.
Bästa tjejen jag vet!
Kan inte begära så mycket mer av livet än det här.
Efter vår heldag på Astrid Lindgrens Värld (tidigare inlägg HÄR) åkte vi med våra vänner ”hem till oss” (se mer från vårt boende HÄR) för att äta middag.
Söderhult drivs av Carolina från Vimmerby och Ferdinand från Österrike. Så klart mixas dessa två underbara världar i ett rött smålandshus med en österrikisk meny bestående av schnitzel på flera sätt och öl och österrikiska viner.
Alltså jag bara älskar detta. Så galet kul att göra något eget, något close to home fast då med två hem så att säga.
Underbart frasig schnitzel. Och den där österrikiska potatissalladen!!! Den får 10 av 10 möjliga.
Sedan var det dags för den här Madicken att gå å lägga sig.
Men sådana här ljuvliga sommarkvällar är det svårt att släppa taget om dagen. Med så många intryck från Astrid Lindgrens Värld och med magen mätt å go snurrar tankarna.
Äntligen Astrid Lindgrens Värld! Eller för tredje gången som det är för oss faktiskt. Tror banne mig att detta är den bästa av ”världar” jag kan tänka mig. Här finns så mycket kärlek, så mycket uppmuntran till barn, så mycket inspiration och en rejäl dos av upptåg. En dag här och du blir liksom kär i livet och all den upptäckarlusta världens bästa Astrid Lindgren kunnat bidra med.
Vi är på vår sommarturné som lämnat Skåne för Legoland och nu kommit til bland det bästa Småland kan ge om jag får säga.
Vår äldsta fyllde 10 i våras så jag och maken tänkte lite lätt att detta kanske är sista sommaren som ALV är något för honom, att han skulle kanske ha växt ifrån hela sagogrejen. När dagen var slut så kan jag säga att så inte är fallet. Tvärt om! Varje ålder öppnar en ny värld, en ny dimension av sagorna, av berättelserna. De Emil han såg på som 3-åring är en annan Emil som han ser på som 10-åring. Det finns något nytt att upptäcka hela tiden.
Och för oss vuxna finns det nog aldrig någon gräns. Allt är så inspirerande vart man än vänder sig ju.
Och för dig som inte besökt Astrid Lindgrens Värld är de3t alltså ett stort område, en nöjespark, som byggts upp med Astrids alla karaktärer. Här finns teaterscener överallt utplacerade med världar från Ronja, Pippi, Madicken, Kajsa Kavat, Emil och alla de andra. Vissa har mer utrymme än andra men alla finns här. Teaterföreställningar hela dagen men inga berg-å-dalbanor eller karuseller utan här är det teater och lek för hela slanten.
Och mycket av det. Överallt, hela tiden. Det gäller att ha koll på både karta och starttider för föreställningarna. Nu hade vi bara en dag på oss men två är nog bäst. Så man kan dela upp allt för helst vill man klona sig och så på både Ronja och Emil samtidigt.
Men som sagt, det finns lekplatser överallt. Alltid något att leka med eller upptäcka. Som en hel park med gunghästar. Hela alfabetet faktiskt.
En av favoriterna är mini-staden. Som hela Vimmerby skapats i miniformat med fokus på torget i staden med stadshuset i ena änden av torget och stadshotellet i andra.
Så mycket att upptäcka.
Ja jösses vad mycket.
Vi började med min favorit; Madicken. Den Astrid-karaktär jag tyckte mest om som barn. Hon var påhittig, busig men ändå väldigt familjekär. Nog den karaktär jag kunde relatera till själv som barn.
Hopp och studs till nästa teaterföreställning.
Det var minsann Lillagubbens födelsedag och dagen till ära kom Kapten Långstrump hem. Vilken tur!
Överallt är det skådespel och upptåg. Åh som jag älskar detta.
En av de mest uppskattade föreställningarna visade sig vara Emil. Vi hade tur och fick plats allra längst bak.
Jag bad maken ta en bild på mig och barnen för förra gången vi var där…
… tog han denna. Lite kul att se hur barnen växt och mitt hår har blivit kortare. Och jag ställer mig frågan varför jag envisades med att göra alla mina bilder då så dammiga??? Tycket jag det var coolt och bloggigt?
Hur som helst. Nu var det ett rejält kurr i magen och vi styrde kosan till Stadsmästargården.
Något jag, utöver allt annat, älskar med Astrid Lindgrens Värld är att de tagit beslut om att all fast food är borta från menyerna. Inga hamburgare eller langos. Här serveras rejäl husmanskost och tillagat med så mycket värme kan jag känna. Det är en kulturskatt på något sätt även att få äta rejäla rätter som rimmar så väl med alla historier vi får uppleva på denna plats. Och för den som inte blir mätt på sin portion ingår en backning. Den du! Inte många som skulle våga göra sådana Järva grepp på ett sådant här stort och populärt ställe.
Älsk på detta!!!
Som jag längtat efter isterband. Måste laga det oftare hemma.
Så klart är även inredningen här helt underbar.
Alltid plats för livet så att säga.
Vad är bästa efterrätten? Karameller så klart!
Stor, större eller galet stor klubba?
Kan bli något annat än lycklig av färgglada karameller i burk?
Trångt på Karlssons tak.
Den långa härliga hinderbanan som bokstavligen går över både stock och stenar.
”Åh halka inte nu pojk!”
Vidare in i skogen för att träffa en annan av familjens favoriter…
… Rasmus! Som vi lyssnat på Rasmus om mornarna hemma hos oss. Ja, så har vi löst det hemma om vardagarna; vi sätter på en saga som vi lyssnar på medan vi vaknar, klär på oss och äter frukost. En saga är ungefär lika lång som vi har på oss innan barnen, och vi vuxna, måst gå till skola och jobb på morgonen.
Dra flotte är ju världen roligaste lek. Bra för teambuilding av bröder också.
Och nu undrar du säkert (?) varför jag skriver tårar i rubriken på detta inlägg… Jo så här är det. Jag grät på exakt alla föreställningar utom Rasmus. Tårarna bara flödade och klumpen i halsen växte sig stor varje gång.
Det är en blandning av min egen nostalgi, sentimentalitet och mina egna barns upplevelser. Att se Ida sjunga Idas sommarvisa får mig i gråt varje gång och att stå här i den somrigaste sommar med min dotter som är som en livs levande Ida få höra den gör ju mig sönder och samman. Ja, jag är sjukt blödig och gråter så lätt för det mesta men här är det som ett såll. När Pippi slår armarna om sin pappa, när Madicken och Lisabet sjunger pilutta dig tillsammans, när Skorpan och Jonathan hoppar – ja då brister det i hela mig. Tårarna rinner och jag är så sjukt tacksam över att mina barn kan få uppleva denna sommar och Astrid Lindgrens Värld.
Dagen avslutades med den stora föreställningen i Törnrosdalen. Och det var en rejält mäktig sådan. Alla som läst boken vet hur gripande historian är och alla som sett filmen vet hur mäktig den är. Att överföra den till en scen här och få historian berättad för sig i kortversion är svårt men jösses vad bra de fått till det. Som sagt, tårarna trillade tungt och jag vet att barnen sögs, fullkomligt sögs, in i historian. Hatten av till skådespelarna, till scenograf, regissör och alla som skapat detta.
Tengil. Inte snäll kille.
Dagens förställning är slut. Alla ska ut. Alla glada och fyllda med historier att ta med sig. Stora känslor detta.
Och mitt i vimlet mötte vi en kär vän med familj. De följde med ”hem till oss” på middag. Den visar jag strax…
Vår turné har nu landat rejält i Småland och i Vimmerby. Målet är ett besök på Astrid Lindgrens värld men även för ett stopp på Söderhult.
Här bodde vi förra gången vi var på besök i Vimmerby och det ville vi så gärna göra om. Ett vandrarhem/b’n’b med mycket värme. Du kan läsa mer om Söderhult i mitt inlägget från förra besöket.
Det första man möts av är de tre nyfikna och väldigt snälla alpackorna Max, Blueberry och Strumpan.
De är så ljuvliga dessa 3 sötnosar. Skulle så gärna vilja låna med mig dem hem. Det vet jag i alla fall tre barn skulle bli glada för.
Flera stugor och rum att hyra. Som denna lilla röda pärla.
Förra gången var det longhorns men nu hade vi de tre bockarna bruse.
Som barnen fick mata.
Lillkillen hade inte det bästa tålamodet. Allt på samma gång är mer hans melodi.
Min melodi är verkligen alla de ljuvliga sommarblommor som fanns överallt.
Spring-i-benen-ställe. Och är det inte en liten Emil som kommer springande här?
Och gunga upp i himlen!
Finns det djur i närheten hittar de alltid vår stora kille. Finns ingen finare djurvän än han.
Så kul att få gå in och mata grisarna.
Sommar, sol och humlesurr!
I vårt lilla Madickenrum skulle vi sova gott.
Och efter en god och stadig frukost hade vi laddat batterierna rejält för att ta oss an Astrid Lindgrens Värld.
Vår sommarturné fortsätter och nu har vi kommit till Småland och vårt mål är Vimmerby. Men det går ju bara inte att passera glasriket utan att göra ett snabbt stopp.
Som barn följde jag med mamma på en resa till Småland då mina morföräldrar var från Växjö och om jag inte missminner mig så var vi i Orrefors men nu blev det Kosta.
Precis som med Camp Adventure dagen innan så var detta ett spontant besök så allt var nytt och bara på chans. Men vad spännande det blev. Och inspirerande.
”Kom så tittar vi på glasblåsningen som pågår nu!” säger jag till barnen. Tror du de jublade och hurrade. Nja, inte direkt va.
Men väl på plats var de som helt förstelnade av häpnad.
Att få följa dessa tjejer skapa detta magiskt vackra konstverk av en liten klump är riktigt imponerande.
Verkligen en konstart.
Och att detta konstskapande har gjorts här sedan 1742 är mäktigt.
Och sedan ville såklart barnen blåsa själva vilket var möjligt. Glaskula, glasburk eller liten glasvas. Men det hade vi tyvärr inte tid med då den ska stå i tre timmar när den är klar. vi skulle ju bara snabbstoppa. Stoooor besvikelse bland kidsen. Från ointresse till tokinspirerad. Det går fort ibland…
Och såklart sprang vi genom outleten.
Vi har Orreforsglas hemma som inte görs längre så för att komplettera måste vi just vända oss till outlets-butiker som kan ha dem kvar. Vi fick med oss 4 glas. Lyckan!
Nu var det till att hoppa in i bilden igen och ta oss sista biten till Vimmerby.
Dags att lämna Danmark och Legoland men ett stopp skulle vi ha på vägen. Nämligen Skogstornet på Camp Adventure. Eller Skovtårnet som det heter på danska.
Maken hade sett kompisar på Instagram besöka Skogstornet och då det visade sig vara på vägen från Danmark till Småland som är vårt nästa mål på vår sommarturné kunde vi inte motstå detta makalösa verk.
Camp Adventure är ett stort område för aktiva semesterfirare. Höghöjdsbanor och camping ute i det fria. Och så årets nyhet som är ett högt, rejält högt torn mitt i skogen.
Då detta var ett spontant stopp hade jag ingen riktig aning om vad vi skulle möta men jag blev på en gång förtjust i hela stället.
”Baslägret” var ju allt annat än vildmarksliv utan snarare en urmysigt dansk gård med café, slingerrosor och, ja hygge helt enkelt. Hit skulle jag absolut kunna tänka mig återvända men kanske vänta tills vår lillkille åtminstone är 8 år och kan klättra som ju är grejen här.
Men nu skulle vi alltså ut i skogen och upp i tornet vi bara som hastigast fått info om.
Visade sig att den vandring, eller hajk, som var ut i skogen var väldigt tillrättalagd med bryggor hela vägen.
Väldigt snyggt och smidigt. Men också nödvändigt för att tydligt visa var man fick sätta sina fötter och inte. Stränga order om att inte röra sig i naturen som ska skyddas. Se men inte röra.
Dessa bryggor var så snyggt lagda. Följde minsta lilla kurva och träd.
Och sen då! Helt plötsligt tornade sig tornet upp mitt i skogen.
Och vilket torn sen! Wow, så makalöst häftigt.
Om jag skulle försöka förklara så tänk dig att du korsar Eiffeltornet och Guggenheimmuseet.
För det är upp i tornet du vill. Som en spiral rör sig gången uppåt.
Och inuti växer träden kvar.
Så mäktig känsla att börja nå trädtopparna.
Och ju högre upp vi kom desto mer svindel fick jag. Jag är så sjukt höjdrädd så till slut kunde jag inte gå mer. Det tog liksom stopp. Kroppen reagerade så starkt och jag ville helst bara lägga mig på golvet och rulla neråt igen.
Bilderna framåt här har maken tagit.
Sjukt mäktigt, eller hur??!! Men jag får nästan svindel igen av att bara titta på detta. Hur blir man av med höjdrädsla mån tro?
Väl på marken igen busade vi vidare tillbaka till baslägret. På någorlunda stadiga ben.
Ett ganska snabbt stopp på vägen som gav stora minnen och upplevelser. Men nu vidare mot Småland!
