Första dagen på Koster. Hjärtat är fullt

Förra året var jag och barnen för första gången i våra liv på Koster medan maken kom tillbaka till sin barndoms somrar här på ön. Då vi hade en sådan makalös semestervecka förra året var vi ju tvungna att ta en favorit i repris och lyckades få fatt på en lägenhet att hyra även detta år.

Det gamla pensionatet Milton (saknat av många) är omgjort till lägenheter och stugby, Bastevikens stugby, som de som äger har avtal att hyra ut och nu hade alltså en blivit vår för en vecka. Barnen som mindes allt från förra året var lika laddade som vi vuxna på en skön vecka på denna västkustpärla, denna ö utan bilar där man tar sig fram till fots och är ett med naturen på gott och ont – här är det väder och natur som bestämmer. Krabbfiske, äta glass och spana på båtar i hamnen är kvällsnöje och om dagarna hitta nya vikar och stränder varje dag. Avkoppling och nedkoppling till fullo.

Vid hamnen väntade Mette, den ständigt glada och fixiga som alltid hjälper. Vår veckopackning med mat planerad in i minsta detalj då det inte finns butik på ön skjutsade hon hem all vår packning samt lillkillen.

Gissa om han jublade över att få åka fyrhjuling.

Övriga Lythar fick gå den vackra promenaden till Milton.

Jag kände med ens att själen tackade mig.

Jag packade upp i ett nafs och inom bara nån timma kändes det som vi ägde stället. Liksom hemmastökigt innan vi ens ätit vår första måltid i lägenheten.

Skoja inte bort vår utsikt från terassen. Ska detta vara vår vy för en vecka? Nästan så jag var tvungen att nypa mig i armen.

“Kan du ta en bild på mig?” frågade jag dottern. Det blev en perfekt bild tycker jag.

Vi reser utan några iPads men storbarnen har med sina telefoner för att de ska kunna ha kontakt med sina kompisar men i övrigt har vi sagt stopp för nästan all skärmtid. Denna semester ska vara ett avbrott från vår vardag och den är tyvärr rätt mycket i skärmen för många av oss. Detta är något vi alltid gör när vi reser så det är inget nytt för kidsen så de kommer snabbt in i semestermood, analogt liv, de med. Som att jag fotograferar med kamera och inte mobilen.

Koster består av två öar: Nord och Syd. Den norra har haft livsmedelsbutik, ett ICA men den togs över av några privata aktörer som inte riktigt fått det att funka. De stängde förra året pga Corona men inte öppnat igen. Verkar inte öppna alls igen. På Syd däremot finns ett ICA men för att komma dit måste man alltså åka färja och sedan gå ett antal kilometer så att handla där är inte ett alternativ om man inte måste typ komplettera med något livsnödvändigt. Så vi hade som sagt planerat ALLA måltider så vår matpackning inte skulle vare sig vara för stor eller för liten.

Den fösta kvällen var det stekta färsbiffar med färskpotatis.

Magisk uteservering om jag får betygsätta den.

Inga bilar men cyklar, någon enstaka fyrhjuling och handfull flakmoppar. Det är det som finns.

Efter middagen var det en tur ner på “stan”.

Strosa på grusvägarna genom byn och se de vackra husen får en att drömma sig bort till svunna tider.

Alltid med en boll under foten.

Ett av öns ställen: Kosterhavets Ekobod.

Alltid tid för lek i klätterställning.

Många timmar i bil från östkust till västkust och sedan färd över havet, installera sig i huset och middag. Sedan är detta den vackra lönen för mödan. En solnedgång över hamnen med spegelblankt hav.

Restaurang Strandkanten är något unikt. Om du någonsin undrat var du kan fatt på en stretchande groda eller en plåtanka  så är det här du hittar dem. Samt riktigt god mat.

Denna kväll blev det glass.

På vägen hem passerade vi ängen som också kallas fotbollsplanen. “Vill ni vara med?” ropade barnen som redan spelade där. Mitt hjärta gjorde volter av den öppenhet och generositet de visade. “Ja jag vill!” ropade vår lillkille högt och sprang mot dessa nyfunna vänner.

Att det ska bli bra dagar här förstod jag med ens.