Lämnar Frankrike, mellanlandar i Luxemburg & checkar in i Tyskland

Bila i Europa Min dag

Då var det dags. Den ofrånkomligt sista stunden med Frankrike för denna gång. Dagen då vi lämnar baguetternas och grodlårens land var kommen.

Alla inlägg från vår resa i Bretagne finns HÄR och sedan alla med vår bilresa genom Europa finns HÄR.

Jag gjorde mitt bästa av resegarderoben och plockade fram mitt mesta franska jag innan vi gick ner till frukosten på hotellet.

En hotellfrukost som inte gjorde mitt frankofila jag besviken. Bara en sådan sak som att det fanns madeleinekakor på bufféen. Ok, må vara inplastade men ändå!

Det alla förhäxades av var den helt underbara juicemaskinen. Söt och rumstempererad juice av den sort som är av högsta klass. Så otroligt god men ett glas räcker – det är liksom essensen av apelsin och man blir ”mätt” på c-vitamin.

In med alla ben och armar samt väskor och sedan for bilen norrut. Målet var ju Skåne och vägen dit hade vi funderat på. Skulle vi till Danmark och NordJylland för att se de fantastiska vita stränderna där, Moseldalen som vi för 13 år sedan besökt och blivit helt kära i eller få lite storstad i Hamburg?

Då vädret inte riktigt verkade ge oss bad och sol gick Jylland bort och storstad lockade inte så mycket. Det som dock lockade var att ”plocka” ett land till så vi ville åka genom Luxemburg och sedan bo över någonstans längs Mosel.

Så fick rutten bli.

Men först de franska vackra gyllene landskapen. Att man gör bröd i Frankrike förstår man med tanke på de enorma fälten av olika sädeslag.

Ladda bör man, annars dör man. Eller bilen i detta fall.

Och återigen så är det så spännande att hamna på alla dessa laddplatser som är utplacerade på alla möjliga platser. Här hamnade vi bakom ett hotell och privathus varav ett hade hönsgård. Till vår yngste sons enorma glädje. Hans högsta dröm är att ha egna höns. Han fullkomligt älskar höns. Om jag kunde skulle uppfylla den men vår lilla villatomt är inte riktigt den rätta platsen tror jag.

Att åka förbi ett solrosfält – det gör under för ens mående. Det går inte att tänka en enda arg tanke när man ser detta vackra.

Från stora vida fält blev det gröna, skogigare och framför allt backigare.

Och se där  – då bytte vi land till Luxemburg. Det land som när jag var liten var förknippat med enorm lyx. Det kändes som om när man pratade om rikedomar och ”fint folk” så sa man Luxemburg. Nu ska jag se om detta stämde.

Så klart var det som vilken europisk stad som helst. Vi hamnade i en park för lunch.

Inget som tillhör vanligheten: en bild på oss alla fem. Eller en bild från Luxemburg heller från den delen.

Ja det var inte så mycket att säga om Luxemburg mer än att det var söta skolklasser som var på utflykt där vi var för lunch för vi lämnade rätt snabbt för vi skulle vidare till…

Tyskland igen. Som sagt var vi sugna på att återse vackra Moseldalen så vi hade bokat hotellrum i Gondor så dit skulle vi.

Om du inte varit i dessa trakter: Mosel är en vacker flod som rinner genom flera länder i norra Europa och vid floden är det en djup dal där det odlas vindruvor som blir till moselvin.

Det jag minns mest från när vi var här för 13 år sedan var allt det gröna. Först och främst all skog för det är bördigt så det förslår sedan alla vinodlingar och så klart floden som reflekterar allt det gröna. En klorofyllinjektion en mass alltså!

Från motorvägens grundnivå ner i dalen till vårt hem för natten: Gondor. Och så klart döpte vi om staden både till Gandalf och Mordor – för sånna är vi, ha ha.

Återigen hade vi träffat mitt i prick och hamnat i en supersöt stad. Vårt hotell grundades 1620. Det är ju galet längesedan och i ärlighetens namn under jag hur mycket som var kvar från den tiden. Vår dusch var väldigt mycket 80-tal…

Vi står och tittar på menyn till restaurangen mitt på torget och en ung pappa med barnvagn kommer fram och viskar: det där är en trevlig restaurang men lite längre bort ligger en ännu bättre. Jag tittade på honom och hela hans trötta nybliven-pappa-look och förstod att detta var allvar. Han ville inte att turisterna han hade framför sig skulle få en dålig schnitzel-upplevelse. Jag valde att tro på honom och vi gick vidare.

Moseldalen hade sina glansdagar på 60-telet tror jag. Många har berättat hur detta föräldrar eller mor- och farföräldrar rest till Moseldalen. Och när vi gick här i kvarteren så ser man spår av glansdagar där nästan varje hus hade skyltar med weinhaus. Det gjordes vin i varenda kåk och källare känns det som.

Och vi var nu hänvisade till ett av dem. Det fullkomligt osade av ”vi har passerat våra bästa dagar” om detta ställe. Servitören/hovmästern/allt-i-allon var nästan chockad över att det kom hela fem gäster på en och samma gång.

Och detta gjorde mig så ledsen för fler borde uppleva denna helt underbar del av Europa. Moseldalen är så vacker och har så mycket att erbjuda. Längs med Mosel ligger helt enastående städer så en roadtrip här är på min bucketlist. Och om man är intresserad av vin är det en självklarhet att ta en tripp.

Vår lilla restaurang hade så klart sitt egna vin och det var helt enastående. Vi beställde falskor av den nyvakne servitören för att ta med oss hem.

Jag beställde något som på menyn beskrev som en holländsk nationalrätt: kibbeling. Enkelt förklarat så är det en lite mer arbetad fish n chips. Bara dt att det var helt galet gott. var det extra panering? Eller bara extra saftig fisk? Ser inte jättelyxig ut men det var fulländat!

Som sagt; varje hus var förr ett vinhus.

Tumbrottning är sommaren 2023’s stora sport. Glöm inte var det var du hörde det först.

Innan sängdags var vi tvungna att se lite av Mosel.

Det blev en snabb kik för vi hade lång dags resa framför oss så tidig kväll fick det bli.

Imorgon är det vidare genom Tyskland men i huvudet är jag fortfarande i Frankrike. Kanske att jag kommer vara kvar där i själen länge än. Men min kroppen – den ska till Skåne…

Troyes! En fransk pärla exakt alla måste besöka

Bila i Europa Min dag

Vår hemresa bokade vi under vår vecka i Bretagne så det var inga duktigt planerade resplaner i förväg utan vi lät ödet bestämma. Och med den upplevelse den lilla medeltidsstaden Troyes (uttalas som siffran tre på franska, dvs troi [tro-a]) bjöd på så hade vi en lycklig stjärna som lös på vår resväg.

Tycker de här illustrerade skyltarna som hälsar en välkommen till olika städer är så trevliga. Då vi inte kände till något om Troyes fick vi reda på tre saker via de tre skyltarna vi såg: Det är en modestad, kulturstad och stad med judisk historia.

Incheckade på vårt hotell och efter ett snabbt ombyte var vi på väg ut igen.

Magarna kurrade högt. Då vi hade sådan otur i Brygge tog vi det säkra före det osäkra och bokade bord på det ställe våra googlingar gav bäst resultat för.

Vi hann inte så långt innan vi var tvungna att stanna. En liten park med ett träd jag aldrig sett. Vad i hela fridens namn är det här för frukt?

Det finns tydligen ett blom/träd/frukt-filter i Snapchat men då barnen inte har datatrafik utanför wifi så fick vi vänta med att ta reda på det.

Nu vidare och jag blev alldeles tokig i detta vackra hus med franska balkonger (så klart) och det lilla jämte som har en solblekt fasad där det tidigare stått restaurant.

Vi svängde runt hörnet och jag bara gapade. Vilka fantastiska hus!

Och runt nästa hörn var det ännu fler. Jag kunde inte sluta fotografer för detta var det sötaste finaste jag sett. Och det bara fortsatte. Jag slutade plåta för det var ju så många fina gränder, hus och torg vilket inte går att fota alla.

Vad är det för underbar liten stad vi hamnat i? Vilket fantastiskt lyckokast att det blev just Troyes vi valde av alla städer på vägen hem.

Vi passerade flera torg med massa restauranger så här var det motsatt än i Brygge. Men vi höll fast vid vår bokning och letade upp vår restaurang.

Nu måste vi på riktigt lära oss denna söta lilla stad.

Det är en medeltida stad med mycket handel i historien. Det har väl varit en knytpunkt då staden ligger så ”mitt i smeten” i Europa. I dag finns det en gigantisk outlet som är en stor attraktion. Kända varumärken har utförsäljning på ett stort område utanför staden och tydligen är det känt att Parisare tar tåget hit (med bil lite mindre än 2 timmar) och shoppar loss. När jag kollade upp detta närmare hade jag ju mer än gärna tagit en vända men varken tiden eller semesterplånboken skulle tillåta det.

Troyes har även en lång judisk historia med synagoga och museum samt att staden ligger på gränsen till Champagne så vi såg många reklamskyltar för vinresor och -avsmakningar. Vi hade alltså hamnat i en liten stad med mängder av historia, nutid och kultur. Vi insåg snabbt att här hade vi kunnat stannat några dagar och lätt fyllt dem.

Jag beställde sniglar och champinjoner i ostsås. Det ser inte mycket ut för världen men var helt himmelskt gott. Det har varit alldeles för lite sniglar på denna resa så tur då att sista måltiden i Frankrike kunde råda bot på det.

I väntan på nästa rätt kollade jag upp what’s not to miss i Troyes och en av sevärdheterna var den så kallade kattgränden, Ruelle des Chats. Den låg bara 2 meter från vår restaurang så jag gick dit. Man kan tro att man ska få en gränd fylld av katter men det är en gränd så smal så att katter skulle kunna hoppa över hustaken över den.

Och små pojkar kan sträcka sig mellan väggarna…

Andra gången jag beställer dourade denna resa. Dvs guldbrax. Så god fisk.

Som vanligt ville vi ta efterrätt på annat ställe för att se mer av staden. Och strosa i de vackra gränderna. Återigen – vilken stad!

Varför har jag aldrig hört talas om Troyes tidigare? Den sötaste staden med allt franskt man kan drömma om. Och en stor tågstation mitt i så hit kan vi ta tåget på nästa tågluff ju.

Här blir det efterrätt.

Någon är nöjd!

Den franska flaggan har aldrig varit vackrare.

Sen var det med lite motvilliga steg vi gick tillbaka till hotellet. Resan vidare hemåt skulle starta tidigt nästa morgon. Mot Tyskland men via Luxemburg. Vidare och framåt!

Och just det – trädet med den knasiga gröna frukten var ett citrusmullbär. Då har man sett en sådan också.

Hej då huset & Bretagne, nu bilar vi norrut igen

Bila i Europa Bretagne Min dag

En sista vända inne i huset för att se att inget lämnats kvar och sedan bära ut all packning till bilen. Nu lämnar vi Concarneau och Bretagne för att vända hemåt igen. Vår vecka i Bretagne är slut men vår bilresa genom Europa fortsätter ju med hemresan också.

Säger hej då till detta underbara och lite knasiga hus. Ett otroligt vackert hus med exakt alla stilar samlade i ett och samma hem. Åh vad vi har mått bra här.

Kanske den fulaste bilden jag tagit men kanske de godaste picknickmackorna man kan tänka sig. Det blir en lång bildag och vi tar inga matstopp på vägen utan njuter de sista baguetterna från vårt fina härliga bageri i bilen.

Att katter har ett sjätte sinne tror jag stenhårt på. När vi öppnar dörren sitter vår grannkatt Simba där för att säga hej då. Han som välkomnade oss så fint men sedan liksom gömt sig.

När kommer jag få bo med en palm utanför dörren nästa gång?

Eller ha vindruvor på min tomt?

Jag brukar ofta få hemlängtan så där lagom tills jag ska åka hem men inte denna gång. Hela jag vill stanna kvar.

Simba verkade hålla med mig. Han vakade över oss och vårt packande hela vägen tills vi åkte.

Hej då Concarneau och det blå huset. Tack för dessa underbara dagar.

Det kändes både bekant och ovant att sätta sig i bilen igen och åka långt, som den tur vi hade ner till Bretagne. Färden började med vackra gröna vägar.

För att sedan gå över till stora vida fält i lejongult.

Och så var det det där med biltullar.

Sedan blev naturen mer böljande och med långa backar och dalar. Vårt mål var till Troyes där vi bokat stopp på vägen för en natt. Det var när vi satt och kollade laddstationer, motorvägar och lediga hotell det liksom ”fick bli” Troyes. Aldrig hört talas om men det såg ut att vara en söt fransk stad på vägen mot Tyskland. Spännande med nya äventyr…

Sista kvällen i Concarneau, ett för tidigt farväl

Bretagne Min dag

Allt har ett slut och även vår vecka i Concarneau. Förra gången vi var i Bretagne var vi här i tre veckor och innan vi kom hit nu så tänkte jag ”hur sjutton fyllde vi hela tre veckor?” men det hade inte varit några som helst problem att stanna längre för det är så mycket vi inte gjort som vi hade önskat. Som att åka båt ut till alla de små öarna som ligger här utanför, besökt fler städer, handlat på olika marknader, haft fler stranddagar, vandrat i de stora skogarna och ätit så mycket god mat vi ännu inte hunnit testa. Konstigt att lämna något man inte alls är klar med så att säga.

Ja ja, Bretagne ligger kvar och vi får längta till nästa gång helt enkelt. Men en sista kväll har vi. Och den bjöd på ljumma vindar och skön sol.

Med all packning packad i huset, maten i kylen uppäten och reskläder framlagda så tog vi oss mot den lilla färjan över till gamla stan.

Sådana här små boklådor har jag sett lite överallt. Små bibliotek, så trevligt.

Biljetter kirrade och båten på ingång.

Som vi upplevde vår första kväll var mycket i stan stängt men nu hade vi kommit in lunken så det var bara skönt att strosa i lugna gränder. Men nej, här var det inte alls lugnt för det var ju gratiskonsert innanför murarna.

Ett energirikt fransk reggaeband körde hårt. Nu sitter publiken men efter ett tag stod exakt 100% upp och röjde loss.

Vi hade dock ett annat mål för turen: glass.

Ja, jag valde romrussin. Yttersta beviset på att man är vuxen har jag hört ha ha.

Och när vi ska lämna och ta färjan tillbaka till vårt hus hade himlen blivit grå men allt var så stilla. Där kom en båt fylld med folk lugnt och fint tillbaka från havet. En av de där båtturerna vi hade så gärna tagit. Som sagt; nästa gång…

Sista dagen klämmer till med pangväder & strandlyx

Bretagne Min dag

Vi jublade rejält när vi förstod att vår sista dag faktiskt skulle bjuda på riktigt pangväder och att vi skulle få en hel stranddag. Vi hade fått lite blodad tand från dagen innan och nu så valde vi att lämna Concarneau för att ta oss till en strand nära en stad, eller by, vi hade som runner up när vi letade boende; Île-Tudy.  En kilometerlång strand löper längs kusten från byn och vad vi kunde förstå var det en underbar sandstrand. Och ja, stranden Le Treustel Plage höll exakt vad den lovade. Vilket paradis.

Alla Bretagne-inlägg finns HÄR för den som vill komma ikapp.

Bilen parkerades och sedan var det vacker promenad på något som vi förstod var en gångväg parallell med havet till de ordnade nerfarterna till stranden. Väldigt hemligt alltihop.

Tillslut kom en öppning mellan träden och nerfart till stranden men den började med en liten backe så någon strand såg vi inte ännu. Hur ser det ut där bakom…?

Vi alla fem tappade andan. Alltså WOW vilken helt fantastisk strand. Så lång, så stor, vilket ljus och vi är ju typ ensamma här.

Helt klart värt en selfie med världens grin av lycka! Tänk att vi vår sista dag i Bretagne får denna present.

Återigen kom vi till stranden vid 12 och vattnet var så lågt så lågt vilket gav en helt underbart djup strand med all den vita sanden. Ljuset var helt enastående. Och då vi nu förstått så har fransmännen sitt schema inställt på siesta mitt på dagen och kommer till stränderna vid 15 så här var vi näst intill ensamma.

En belgisk kvinna kom fram och frågade våra två killar om de ville spela fotboll med hennes söner. Den perfekta presenten för våra pojkar som kanske inte tycker att ligga still, läsa bok och sola en heldag är det roligaste. Dessa fyra killar spelade sedan fotboll i nästan två timmar. Vem behöver prata samma språk när sporten förenar?

Jag och dottern tog en riktigt lång promenad längs med vattnet. Stranden var som sagt kilometerlång och när jag ser på kartan i appar så byter stranden namn med jämna mellanrum, så lång är den.

Så makalöst vackert här, vilken underbar strand! Och som jag skrivit tidigare är inte Bretagne resmålet för badsemestrar då vädret är som i Sverige med regn och sol om vart annat och temperaturerna blir inte jättehöga vilket också ger att havet, Atlanten, inte är direkt inbjudande för långsimningar då det sällan går över 19°. Det gör att stränderna här inte har solstolsuthyrning, restauranger och butiker. Allt är väldigt naturnära och ”vilt”. I min värld: alldeles perfekt.

En somrig picknick à la France.

De två belgiska pojkarna gick hem och jag fick chans att vara bollpartner till lillebror.

Efter det är man värd frasiga franska bakverk. Saknade en kaffe så det skrek i mig. Där är jag så svenska, ha ha. Var är fikat??? Termos fanns inte i vårt hus nämligen.

När våra kroppar inte pallade mer sol var det dags att åka hem. Ungefär lagom till att högvattnet nästan nått normalnivå. Och fransmännen tagit över stranden. Älskar ljuden från en strand – barn som ropar, skrattar,  vågor som slår, måsar som skriker och sedan alla röster som samtalar om allt och ingenting.

Jag är ju tvungen att visa skillnaden på kl 12 och kl 16.

Maken tog bild på mig vilket inte hör till vanligheterna. På behörigt avstånd ha ha.

Vi hade glömt bort den långa varma promenaden till bilen men väl i bilen brassades det AC och vi fick tillbaka normal andning.

Det var en riktigt fin sista dag vi fick. Så många olika upplevelser vi haft under vår vecka men en sådan här dag och upplevelse saknades så det var efterlängtat.

Nu hem för att äta upp allt i kylskåpet och ta en sista kväll på stan. Och det känns alldeles för tidigt. Hade gärna stannat en vecka till. Det är ju nu vi kommit in livet här.

French toast på gamla baguetter – when in France

Barnens favoriträtter Bretagne Frukost Min dag

Barnen tycker jag gör världens bästa fattiga riddare (tackar tackar) och när vi nu är i Frankrike så passar det väl ypperligt att göra French toast, som ju är samma grej va?

Det ska erkännas att det tog två dagar för oss att förstå att vi endast behöver en baguett till familjens frukost. Vi var ivriga och köpte på oss en massa för de är ju så goda och kostar ingenting. Detta resulterade i att vi fick massa baguetter över. Hurra – perfekt att torka rejält och göra fattiga riddare. Eller French toast då!

Jag tycker det blir som godast om brödet faktiskt är riktigt torrt. Det är väl så denna rätt skapades – för att rädda torrt bröd kan jag tro. Så jag skar upp dem så de torkade över natten för här skulle det bli kaneldoftande frukost.

Mitt recept jag använder är DETTA men för att summera ingredienser här på en höft: 3 ägg och mycket mjölk. Sedan mer smör än vad du tror är möjligt i stekpannan. Fat med rejäla mängder socker och kanel. That’s it!

Låter brödet dra länge i ägg-mjöl-smeten, vänder regelbundet så det blir blöta rakt i genom. Brödet ska nästan bli flytande ha ha.

Het panna, massa smör.

Och det viktigaste när det är tjocka skivor bröd: trycka hårt på dem så de steks rakt igenom. Tänk kycklingfilé.

Vända i generösa mängder socker och kanel.

”Mamma, tycker du man ska ha aprikoser till eller var det för att det var snyggt?” sa sonen som känner mig allt för väl. Gott med aprikos men här höll de också på att sjunga på sista versen så de åkte med mest för att de behövdes ätas upp. Godast till är ingenting eller en yoghurt med kardemumma.

Så, där räddade jag baguetterna och barnen sa att dessa fattiga riddare var de godaste jag någonsin gjort. Kan det vara det bretagnska smöret? Eller de fantastisk baguetterna? Eller bara att mitt semesterjag är lite bättre?

Sommarens göra: spelkvällar. Och en nedstämd betraktelse

Bretagne Min dag

Jag vet inte hur du har det men med barn födda -09, -10 och -13 så har man som förälder en sjå med skärmar. Barnen lever sina sociala liv där med ständig kontakt med sina vänner som är över hela jorden, speciellt på sommaren. Det är också skärmar med konstant tillfredsställelse och nöje. För dig som inte varit eller ännu hamnat i denna situation så är det en tuff match man får ta som förälder. Att förbjuda funkar inte men att erbjuda alternativ och begränsa är min melodi. Speciellt när jag ju själv jobbar med skärmar. Snacka annars om att kasta sten i glashus annars…

Och apropå glashus: Här har vi spelat många spel och matcher under vår resa. För om det är något som alltid packas ner när vi reser, oavsett om det är sommar som här eller till fjällen på sportlov, så är det olika spel. Något att göra tillsammans och ofta på lika villkor.

Yatzy! Denna klassiker. Och när barnen klår sin gamla mamma med hästlängder så bjuder jag på det. Ok, hade ju varit fint att inte komma sist men beviset att detta är för alla är tydligt.

UNO är alltid en vinnare och något barnen har spelat sedan de var riktigt små och knappt kunde hålla i alla korten.

0-100 är vår nyaste favorit. Ett mycket roligt frågespel där en fråga ställs som tex hur högt är ett bord, med standardmått? Och så får alla gissa på 0-100. Ja alltså cm denna gång.

Sänka skepp, nu här i resevariant, spelade jag och brorosorna mycket hemma i mexitegelvillan som barn. Vi satt i olika rum och skrek ”D4” och så hoppades jag få tillbaka ett lika högljutt ”Träff och sänk”. Nu är spelplanen med vägg så barnen kan sitta mitt emot varann. Synd ändå…

Sedan brukar vi spela på min mobil när vi är på restaurang; M.I.G, hänga-gubbe och luffarschack. Sådant man gör flera eller två-och-två. Inga egna mobiler runt bordet är min regel men spela ihop kan man göra om maten väntar på sig eller om man vill sitta kvar och njuta av kvällen.

En parantes men det är något jag verkligen kan bli så ledsen av att se: när föräldrar går ut med sina barn och barnen sitter med blicken ner i en skärm och till och med med hörlurar. Jag vet inget om deras liv så klart men varför gå ut om man inte är närvarande, är tillsammans? Visst kan skärmen vara ”barnvakt” och få barnen att sitta still men vad lär du ditt barn? Absolut ingenting! Det gör på riktigt ont i mig för föräldrarna missar så många fantastiska samtal och barnen lär sig aldrig att samtala, se sin omgivning, vänta och faktiskt ha tråkigt emellanåt. Förlåt, men detta bekymrar mig faktiskt.

Jag reste ensam med mina föräldrar fast vi är fyra syskon. Det var för att jag är sladdbarn och mina stora brorsor hade egna somrar. Så mycket kort jag spelat om somrarna med mina föräldrar! Kanske jag nu för detta vidare och stunderna runt bordet på ljusa varma sommarkvällar blir fina minnen även får våra tre trallande troll. För analoga spel behöver inga batterier eller avbryts för reklampaus. Det är här och nu!

Första hela stranddagen, på plage sables blancs

Bretagne Min dag

Äntligen en dag med tillräcklig värme och prognos om sol så att vi kunde få en heldag på stranden. Vi valde den närmsta, stranden Plage sables blancs, Den vita stranden, som vi kollade in här om dagen och det fick bli vår lekplats för dagen.

Detta verkade lovande för vår hobby-marinbiolog till son. Och det intressanta med denna skylt var att det stod hur många eller hur mycket man fick plocka med sig. Wow, självplock i havet? Max 3 kg musslor per person alltså – hur många kan det finnas????

Vi kom till stranden kl 12 och var nästan helt ensamma där. Lågvatten så man fick gå långt på sandstranden för att först komma till vattnet och sedan ännu längre för att doppa sig ordentligt.

Det var först vid 15 som det kom andra badgäster. Och ungefär då började det bli högvatten. Var det vattnet alla lokala boende väntade på eller kanske att de slutat jobbet/skolan?

Badvakter som ständigt vakade och kollade.

Min typ av sommarlunch på stranden. Enklast tänkbara och kanske den godaste. Saknade bara en yoghurt. (alltid grönsaker utanför mackan, så de inte blöter ner)

Och nu var det riktigt högtryck på stranden. Och högvatten.

Och på bageriet hade vi då köpt en hel del godsaker också. Fika måste man ha!

En underbar heldag med salta bad och bokläsning i mängder.

Fransk frukost – kan jag få exportera den?

Bretagne Frukost Min dag

Vaknar upp till den mest fantastiska blå himlen. Sommar, semester, Frankrike, hav, horisonter, sandstrand och picknick. Där fanns dagens lista på ”måsten” på vår franska sommarresa.

Men först det bästa med att hyra hus i Frankrike – att köpa sitt färska bröd i det närliggande bageriet och med det starta dagen på allra bästa sätt. Jag gör det här och gjorde det i Paris. Spelar ingen roll var du är, på landet i eller mitt i smeten – till bageriet ska du.

När jag tänker på det så är det nog en viktig samhällsnytta då alla i grannskapet ses för en liten stund, även om det bara är för en sekund. För det är alltid kö dit och det liksom sägs ”bon jour” till höger och vänster och även till exakt alla man möter. Det är något väldigt fint i det och man blir ju alltid glad när den man delar trottoar med säger god morgon och ser en i ögonen.

Ja det var en liten parantes men en ganska viktig sak för många som lever ensamma kan jag tro.

Äldste sonen fick med oss till bageriet för det var lögn att försöka få liv i de två yngre.

Om vi tog i och köpte massa gott? Svar ja. Men till mitt försvar så hade vi en stranddag framför oss och som jag skrev igår så är det inte stränder med försäljning och kommers så vill man äta på stranden får man packa sin picknick. Där av det enorma brödinköpet.

Mitt år som frukostvärdinna tidigt 2000-tal satte sina spår. Jag kan inte bara ställa fram grejer på ett bord. Det måste bullas upp i buffé som om det var ett hotell. En hang up jag har men visst kan man ha värre…?

Bricohe – detta gudomliga bröd. Och ägg som smakar som ägg ska göra, dvs gyllene.

Pang tjong, inga krusiduller men ändå höjden av lyx.

Och här sitter vi och smider planer för dagen. Ska vi till Plage Tahiti som vi såg igår eller ska vi faktiskt åka lite längre till ny strand?

Det får vi fundera på medans vi brer picknickmackor.

En snabbvisit till Plage Tahiti

Bretagne Min dag

På väg tillbaka till Concarneau från Belon så passerade vi Plage Tahiti vilket också var en strand vi var på 2010. Då var det maj och iskallt vilket gjorde att vi vi nu var sugna att ta en hel strand- och baddag där denna resa. Vi åkte förbi för att rekognosera lite till när det skulle bli dags.

Här är det inte stränder med solstolsuthyrning, glassbarer eller restauranger med drinkar ”after beach” utan det är rätt orörd natur och man får ofta promenera långt till stränderna. Och när man får se en sådan här gammal bild som på skylten så ser man det sett exakt likadant ut i hundra år.

En rolig utsiktsplats med ett fotografi som gick 180°.

Vackert väder men väldigt blåsigt. Det uppskattades av detta gäng.

Vilket fantastiskt himmels-skådespel de bjöd på.

Det är intressant hur minnet kan spela en ett spratt. Vi mindes Plage Tahiti som enorm och lång men den var inte så stor som vi tänkte. Inget fel på stranden alls, den har fått sitt namn för att den är fantastisk och exotisk men intressant hur både jag och maken: Jaha, var den inte större?

Nu spelade det ju absolut ingen roll vad vi mindes för vi var på en helt fantastisk strand och så kul att återse den.

Maken badade så klart medan vi andra njöt av att bara få vara på denna underbara plats. Jag vill ha lite varmare i luften och mindre blåst för att känna mig lockad att svalka av mig.

Blir det denna strand vi tar i morgon? Det ska då bli pangväder så att det blir en hel stranddag är givet.