Ute med mammagruppen men blev ensam i baren…

För ett tag sedan hade jag en kväll med min gamla mammagrupp. Vi som lärde känna varann våren 2009 när vi var förvirrade och nyförlösta. När vi möttes på BVC med våra nyfödda små barn och inte visste något om livet egentligen. Men vi hade varann. Hur livet hade varit utan dessa underbara kvinnor kan jag inte säga. Garanterat tyngre.

Nu är vår små inte så små utan 14 åringar vilket är jättekonstig för vi morsor har ju inte åldrats en dag, ha ha.

En träff innan sommaren och semestern med på bord på Urban Deli var bokat men först en drink på takterassen. Det var bara det att det var fullt och man fick logga in för att ställa sig i kö nere på gatuplan. Då man bara kunde skriva in 4 pers åt gången (vi var först 5 och sedan alla 6) så skrev jag in mig själv vilket resulterade att jag fick åka upp själv först av alla. Jag fick hänga i baren själv tills de andra fick komma in och upp.

Det som slog mig var att jag kan inte minnas sist jag var själv i en bar. Att komma dit före någon annan och vänta är inte samma sak som att gå ut själv, det är väldigt stor skillnad men när var jag ute själv? Om någonsin?

Jag älskar att gå och äta lunch själv. Jag älskar att resa själv, vara själv, göra saker själv. Det har jag alltid gjort och det har nog en hel del att göra med att jag är uppvuxen som ensam barn fast jag är lillasyster i syskonskara på 4. Då det är 13, 11 och 8 år till mina bröder är största delen av min barndom ensam då de flyttade hemifrån tidigt. Jag har varit själv men aldrig ensam. Och här ligger hela grejen – hur skillnaden är på känslan av att vara själv och vara ensam.

Du väljer att vara själv men du väljer inte ensamhet. Den bara är.

Jag åkte på språkresa till England när jag var 16 själv, jag kollade på lägenheter, hade samtal med banken som 19 åring och flyttade själv, jag sökte alla jobb själv utan att någon hjälpte eller tipsade, jag har alltid tränat själv, valt utbildningar utan att någon jag kände gjorde samma, gått på stan själv, gått en hel del på bio själv och framförallt älskat att äta lunch själv. Allt för att jag själv valt det. Hade jag önskat ha sällskap utan att jag kunnat ha det hade alla dessa tillfällen och stunder kantats av sorg och ensamhet.

Nu för tiden är du aldrig ensam för det är bara att ringa eller messa med en vän, plocka upp på mobilen och scrolla eller som jag gjorde – frågade mina följare på Instagram om de gillade att gå ut själva.

78% svarade “Min mardröm” medan 22% svarade “Bästa jag vet”. Det var en överraskande hög siffra på hur man inte vill vara ensam på krogen, baren, restaurangen. Vad kan det bero på? Att man riskerar uppfattas som ensam person och med det vara bortvald? Är det djuriska beteendet av att tillhöra en flock så starkt?

Jag blev faktiskt lite upprörd men sedan uppmuntrad till att då börja gå ut mer själv. Äta middag ute ensam, inte bara lunch. Det borde jag testa, visa att det går.

Det blev en lång utläggning om detta men det fick mig att fundera. Vad tycker du – skönt att vara själv eller är det jobbigt?

Sedan kom mina väninnor upp, gruppen var samlad och tankarna på hur jag uppfattades av andra släpptes helt.

Sedan var det hiss ner igen och vårt bokade middagsbord.

Så mysigt här och ett av de där ställena där det är dynamik med folk av olika åldrar, nationaliteter och sällskap. Så blir det när det är restaurang som hänger ihop med hotell.

Den koreanska råbiffen! En av stadens bästa och alltid en jackpott.

Från ensam i baren till ett enormt högt tempo och lika hög volym på samtalen bland oss runt bordet. 6 stycken kvinnor som har lärt känna varann i alla olika stadier av mående och liv. Det är guld värt det.

Tog t-banan hem och cyklade sista biten i den sköna sommarnatten. Alldeles varm i hjärtat. Av vetskapen om att jag kan välja att vara själv och slippa känslan av ensamhet. Det är lyx det!