27 juli, 2023
Sommarens göra: spelkvällar. Och en nedstämd betraktelse
Jag vet inte hur du har det men med barn födda -09, -10 och -13 så har man som förälder en sjå med skärmar. Barnen lever sina sociala liv där med ständig kontakt med sina vänner som är över hela jorden, speciellt på sommaren. Det är också skärmar med konstant tillfredsställelse och nöje. För dig som inte varit eller ännu hamnat i denna situation så är det en tuff match man får ta som förälder. Att förbjuda funkar inte men att erbjuda alternativ och begränsa är min melodi. Speciellt när jag ju själv jobbar med skärmar. Snacka annars om att kasta sten i glashus annars…
Och apropå glashus: Här har vi spelat många spel och matcher under vår resa. För om det är något som alltid packas ner när vi reser, oavsett om det är sommar som här eller till fjällen på sportlov, så är det olika spel. Något att göra tillsammans och ofta på lika villkor.
Yatzy! Denna klassiker. Och när barnen klår sin gamla mamma med hästlängder så bjuder jag på det. Ok, hade ju varit fint att inte komma sist men beviset att detta är för alla är tydligt.
UNO är alltid en vinnare och något barnen har spelat sedan de var riktigt små och knappt kunde hålla i alla korten.
0-100 är vår nyaste favorit. Ett mycket roligt frågespel där en fråga ställs som tex hur högt är ett bord, med standardmått? Och så får alla gissa på 0-100. Ja alltså cm denna gång.
Sänka skepp, nu här i resevariant, spelade jag och brorosorna mycket hemma i mexitegelvillan som barn. Vi satt i olika rum och skrek “D4” och så hoppades jag få tillbaka ett lika högljutt “Träff och sänk”. Nu är spelplanen med vägg så barnen kan sitta mitt emot varann. Synd ändå…
Sedan brukar vi spela på min mobil när vi är på restaurang; M.I.G, hänga-gubbe och luffarschack. Sådant man gör flera eller två-och-två. Inga egna mobiler runt bordet är min regel men spela ihop kan man göra om maten väntar på sig eller om man vill sitta kvar och njuta av kvällen.
En parantes men det är något jag verkligen kan bli så ledsen av att se: när föräldrar går ut med sina barn och barnen sitter med blicken ner i en skärm och till och med med hörlurar. Jag vet inget om deras liv så klart men varför gå ut om man inte är närvarande, är tillsammans? Visst kan skärmen vara “barnvakt” och få barnen att sitta still men vad lär du ditt barn? Absolut ingenting! Det gör på riktigt ont i mig för föräldrarna missar så många fantastiska samtal och barnen lär sig aldrig att samtala, se sin omgivning, vänta och faktiskt ha tråkigt emellanåt. Förlåt, men detta bekymrar mig faktiskt.
Jag reste ensam med mina föräldrar fast vi är fyra syskon. Det var för att jag är sladdbarn och mina stora brorsor hade egna somrar. Så mycket kort jag spelat om somrarna med mina föräldrar! Kanske jag nu för detta vidare och stunderna runt bordet på ljusa varma sommarkvällar blir fina minnen även får våra tre trallande troll. För analoga spel behöver inga batterier eller avbryts för reklampaus. Det är här och nu!
Tina
Jag har inga egna barn, men håller med dig om det du skriver om att barnen lär sig av umgänge med föräldrarna, bl.a. på restaurang. Flera av våra vänner väljer t.ex. att åka på all inclusive-resor med sina – numer tonåriga – barn, för att det är enklare vid middagarna. Det finns nåt som passar alla och man behöver inte vänta på maten. Jag gissar att maten dessutom är ganska ”internationell” och likriktad på de flesta större hotell/kedjor. När barnen har blivit så pass stora finns ju alla möjligheter (?) att lära barnen hur man gör på en à la carte-restaurang, vidga vyerna genom att välja någon ny maträtt, kompromissa mellan familjens olika viljor, upptäcka lokalsamhället och den lokala kulturen etc. Dessutom menar jag att det är ett mer hållbart resande att gynna lokala aktörer än att göda multinationella hotellkedjor som med all inclusive-konceptet riskerar att utarma det lokala näringslivet. Om man vill att barnen ska ha möjlighet att turista och upptäcka andra kulturer så som föräldragenerationen har kunnat göra, så borde det sistnämnda vara ett viktigt argument, anser jag.
Helena Lyth
Vi åkte på sådana ställen när barnen var riktigt små men jag fick liksom ont i magen av att det var så isolerat. Minns en resa till Turkiet när sonen var 2 år och dottern 8 månader och vi såg absolut ingenting av Turkiet. Känns mer som om jag var i ett varmt nordiskt land då alla pratade nordiska språk. Inte min melodi alls och tursamt nog gillar våra barn (eller har de fostrats till det…?) att resa runt så båtluff, tågluff och bila är passande för oss. Alla olika och alla gör det som passar dem.
Kram
Helena
Ida
Hej! Läser din blogg flitigt, men är dessvärre dålig på att lämna några rader efter mig.
För mig som har barn med NPF (tex autism/adhd) så är det så att skärmar och lurar är det som gör att vi faktiskt KAN komma ut och göra sådant som är självklart för de som inte har den typen av svårigheter. Vi kan tex äta på restaurang fastän det är mycket ljud fint och blir en väntan som annars kan vara ett omöjligt hinder. Klart man kan försöka vara kreativ och hitta på annat för att distrahera/underhålla också, men det är tröttande att ha barn med denna typ av svårigheter, så ibland är det skönt att på semestern tex faktiskt få en stunds paus, även om man kanske blir sedd som en lat/sämre förälder om tar de ”enkla” vägarna. Dessa svårigheter syns ju inte utanpå heller och är inte så ovanliga som man kanske kan tro. Vill bara bredda bilden lite 🙂
Helena Lyth
Hej Ida och vad kul att du lämnar en hälsning. Fint att veta att bloggen hittar ut och läses. TACK!
Jag förstår verkligen hur olika familjer har det och som jag lite snabbt skriver “Jag vet inget om deras liv så klart…” så har alla sina utmaningar. Där några familjer äntligen kan få en lugn stund ute med barnen tack vare skärm är det helt underbart – det skriver alla under på. Men det jag ser mer och mer är barn så små som två åringar sitta i barnvagn med skärm när de är ute i på promenad tex. Barnen lär sig inte se sin omgivning och dela stunden med sin familj. Det är sådant som gör mig ledsen för det är så mycket man missar då. En mycket komplex fråga med tusen olika infallsvinklar på då alla familjer ser olika ut.
Jag hoppas innerligt du inte upplevde mig som fördömande utan att jag ville bara lyfta en företeelse jag sett.
Kram
Helena
Johanna
Vi försöker göra samma här, inga förbud men stötta barnen att skala ner sitt skärmanvändande och erbjuda andra lockande aktiviteter att göra tillsammans. Spel har alltid varit en favorit hemma hos oss också och jag har många gånger blivit förvånad över att höra om barn och familjer som aldrig spelat sällskapsspel hemma… En liten parantes kring restaurangbesök bara. För barn som har stora utmaningar med att hantera bullriga miljöer och nya intryck (tänker ADHD och autism) kan en stund av väntan vara alldeles övermäktig. Lurar och egen skärm kan vara barnets bästa sätt att skärma av sig en stund så att familjen kan få en trevlig upplevelse tillsammans resten av kvällen. En semester dränerar dessa barn så oerhört på energi och just måltiderna kan vara en kamp även hemma. Så det du ser kan vara det som bidrar till att familjen överhuvudtaget kan gå på restaurang ihop. Det gäller nog garanterat inte varenda barn du ser med en telefon i handen 😅 men kanske fler än man tror.
Helena Lyth
Hej Johanna. Tack för din kommentar. Precis, alla familjer har olika förutsättningar och utmaningar att hantera som jag skriver i texten “Jag vet inget om deras liv så klart…” och att ha skärm kanske är en förutsättning för att ens komma ut. Då är det ju fantastiskt att det kan hjälpa men det är väldigt förekommande och där det istället hade kunnat samtalas runt bordet hade det nog varit fint. Men alla föräldrar gör nog sitt bästa.
Kram
Helena
Johanna
Jag håller med dig! Och det smärtar mig också som du skriver i kommentaren ovan att se yngre barn i barnvagn med en skärm i handen. Min mans syskonbarn fick aldrig höra en saga på kvällen utan de låg bredvid barnet med ett barnprogram på telefonen/plattan istället och hävdade att barnen var ointresserade av böcker. Det gör mig mörkrädd och jag vet att det inte är ovanligt. Sorgligt! Tack också för speltips 😊 Här går också Yatzy varmt och har man yngre barn kan jag rekommendera spelkort där man samlar ”familjer”, som finns i sjön fast med barnmotiv. vi har flera olika som vi fått i bamsetidningar etc. Funkar för de allra yngsta utan att bli för trist för de äldre 👍🏼
Helena Lyth
Hej Johanna och tack för dina ord. Jag blir mörkrädd. Inte konstigt att läskunskapen går ner när barn aldrig ens får bläddra i en bok. Detta måste vändas.
Ja spelkort och som du säger – många spel där alla kan ha kul, både stora och små.
Kram
Helena
Stella
Tack för speltips! Har ett barn född -13 så vet exakt. Jag är nog ganska strikt men jag märker hur det påverkar mitt barn och fördelarna med att ha det så.
Håller med om telefon vid middagar etc men förstår ju när det kan vara ett måste men i många fall är det kanske inte det eller när man ser små barn i vagn. Tänker att man som förälder gör sig själv en björntjänst om barnet aldrig kan åka vagn/sitta ner utan en telefon i handen? Hur lär de sig att äta utan konstant underhållning? Mitt stora barn läser tack och lov mycket och när vi åkte färja häromdan hittade han en annan familj som spelade kort och frågade genast om han fick vara med ☺️
Helena Lyth
Exakt det där med björntjänst är det jag också tänkt på. Hur ska vuxna förvänta sig kontakt med sina barn om de inte haft det tidigare? Att vara förälder är inte enkelt men om man inte tar fajten får man straffas för det senare tänker jag.
Men för att tillägga och för att inte trampa på de som redan kämpar sig blodiga – barn är olika och vissa behöver skärm, jag vet det.
Vad modigt och starkt av din barn att fråga om man fick vara med. Mer sånt!