Mina gröna växter, de som fortfarande lever & de jag minns
Jag har börjat få förfrågningar om mina gröna växter vi har här hemma. Det är grönskande tider i antågande märker jag.
Det är roligt när bloggen har börjat få några år på nacken och besökare hittar hit genom att googla på tex elefantöra och då trilla in på ett gammalt inlägg och fråga på det. Nu har jag ju inte några elefantöron här hemma längre men inläggen lever ju kvar.
Detta fick mig att börja fundera på vilka växter som just har passerat på både bloggen och i hemmet. Och vilka som faktiskt lever kvar i högsta grad.
Ska vi ta en titt på det som växt och växer här hemma? Så klart en retorisk fråga för här kommer det!
Så klart måste jag börja med min växtgardin som är den växt de flesta ställer frågor om. Från en liten krukväxt på ring har den växt sig enorm över hela fönstret och vidare ut i rummet. Växer flera meter per sommar och verkar inte kräva några gröna fingrar alls av sin ägare.
Den växt jag gillar allra mest här hemma, ja faktiskt – den ligger före porslinsblomman, är pillerfikusen. Den är så fin med sina små runda blad och luftiga känslan. Men allra mest är den mig så kär för den har överlevt så många år hos mig utan att jag egentligen tagit väl hand om den. En självständig historia som verkar trivas.
En växt som växte så enormt att jag tillslut faktiskt fick säja den var mina fina monstera. Den blev helt enkelt för stor och var jag än ställde den blev det fel. Bättre då att någon som hade plats (eller bättre hand om den) kunde ta över. Det tog mig emot då jag köpte den som bebis men någon gång ska även sina barn flytta hemifrån…
En annan gammal kompis som inte längre finns hos oss är fiolfikusen. Den växte, oj vad den växte, så jag var tvungen att kapa den. Jag hade förhoppningar om att den då skulle förgrena sig och växa mer på bredden än endast på längden. Det resulterade bara i att jag fick fler och fler långa fiolfikusar. De var mycket lätta att sätta i vatten och få rötter på och plantera om men de ville förbaskat inte bli till grenade träd. Jag gav upp.
En vän som inte har svårt att förgrena sig är mitt palettblad. Den lever kvar i allra högsta grad men just nu lite i vintervila. Det är när ljuset och värmen kommer den totalt exploderar varje år. Från den lilla lilla sticklingen har det blivit en djungel, vilken jag klipper bryskt ner varje vinter och återuppstår varje försommar. verkar tåla mina gröna fingrar hur bra som helst. Tack!
Jag var mamma och blev mormor, mormorsmor, mormorsmormor… åt en drös elefantöron. Jisses vad den växte och växte och växte ur. Jag var väldigt förtjust i den och den verkade trivas men det var något i det där att den liksom tog över så mycket som gjorde att jag blev avig till den. Jag gav stickling efter stickling till min mamma som till slut sa stopp. Att mitt och elefantörats förhållande tog kol på mig. Den bara tog och tog så jag tillslut gav bort hela moderplantan. Förlåt. Men kärleken tog slut.
Ja det var de flesta av de gröna växter som jag haft och har här hemma. Några till har jag försökt med som svärmorstunga, garderobsblomma men de är ju liksom som vandrade pinnar. Bara är. Växt jättebra, varit så tråkiga.
Och vidare då? När du, jag stillar mig med de jag har. Om jag något mig lärt så är det att inte gå för mycket all in och testa. Det blir bara en utgift och dåligt samvete. Ta hand om de jag har är min motto. Väldigt hållbart så att säga.
