Då har jag spenderat timmar efter timmar på något helt nytt för mig. Det är gymnasievalet 2025 om några veckor och Stockholm stads alla gymnasium har öppet hus. Ett schema har fått läggas och tunnelbaneresor planerats för att se till hur vi skulle hinna till alla. Jag är helt slut nu. Men det är ju inte jag som har det jobbiga valet…

En mycket ambitiös 15-åring här hemma står för sitt livs hittills största val. Vilket gymnasium ska han välja??? Det är program, det som förut hette linjer, att välja på men sedan skolor i massor. Hela hösten har vi fått så många reklamblad från olika skolor så pappersåtervinningshögen har svämmat över. Hur sjutton ska man förväntas kunna ta in allt detta? Enklare på min tid, ha ha. Väldigt få linjer att välja på och man fick ta den skola som låg närmast. Ja, enkelt men också inte riktigt mitt val så att säga. Plus och minus.

Alla skolor vi nu har besökt har varit fantastiska. Alla har sin unika egenskap och med det känns så självklart. Södra Latin med sina estetiska program och hela huset sjöd av musik, dans och sång samtidigt som det var fullt utrustade laboratorier. ”Här kommer jag trivas”, sa sonen. Valet verkade redan klart. Jag fattade precis.

Men fler skolor att besöka, granska och förstå. Fler lärare och elever att möta. Näst på tur var Blackeberg som ju var min skola. Det var rätt knasig känsla att gå in i den skola jag lämnade för hela 31 år sedan. Såg till min besvikelse att jag inte var med på deras Wall of Fame ha ha.

Krypavstånd från hemmet och en erkänt riktigt bra skola. Många av våra vänners barn kommer gå där så det är tryggt från start. En skola som lockar massor. Men kanske just det – att det är för bekant tänker sonen.

En av stans största Östra Real. Mitt i stan med elever från hela kommunen. Det drog rejält med folk på öppet hus och trängseln var enorm.

Så många underbara elever och lärare som verkligen spred god energi. Återigen så åkte en ny favorit upp på topplistan. Efter varje skola som vi besökte så var det den som kändes bäst.

2 timmar spenderades på varje skola och mitt huvud började bli trött. Alla ämnen, lärare, elever, program, individuella val, matsedlar och allt vad det var började gå i varann. Jag började kolla på inredningen för att lugna huvudet…

Ny dag och ny skola. Vi konstaterar att varje skola satsar på marschaller och/eller eldfat och Norra Latin tog rekord på båda. Det var som att komma nära en valborgsbrasa i doften här.

Måste ge de gamla arkitekterna en eloge för hur man byggde skolor. Slående hur vackra alla dessa innerstadsskolor är. Maffiga, pampiga. Man känner lite sorgligt att det är tydligt hur det satsades på skolan på ett annat sätt förr…

Ytterligare två timmar av samtal och besök. Lärare som går igenom läroplan och elever som går igenom elevkårer och fester. Granska skolsalar och studieytor.

Det är stora val att ta men vilka lyxiga sådan. Så fantastiskt att alla har samma möjlighet till studier och gratis. Det är faktist helt enastående. Och sedan möjligheten att hitta vänner för livet. Blir alldeles rörd nu när jag inser hur stort detta kliv är. Vår fine son kommer få det toppen oavsett var han hamnar, det är jag övertygad om. Han ska följa sitt hjärta, som vi alltid bett honom göra.

På tunnelbanan hem sitter vi och diskuterar alla val. Han frågar mig om hur jag och hans pappa gjorde. Vi hade helt olika vägar efter skolan då jag var mer praktisk och ville jobba inom reklam och fysiskt med design, formgivning så jag har gått konstskolor och reklamskola. Min man har gått den akademiska vägen med högskola.

”Förlåt att jag lägger mig i men jag kan inte låta bli” säger den äldre mannen bredvid mig. ”Jag tror verkligen på utbildning. Den har man alltid med sig. Om jag skulle leva om mitt liv skulle jag ha studerat. Visst, det har gått bra för mig men jag ångrar att jag inte pluggade”

Vi samtalade vidare och den här mannen var helt ljuvlig. Vi tre satt hela vägen hem och pratade och skrattade. Det visade sig att det inte bara hade gått bra för honom, han hade jobbat som hockeytränare i NHL i Kanada och USA sa han efter lång tid, när jag nästan fick dra det ur honom. ”Men ni ska veta att endast 0,68% av alla som utövar en sport kan livnära sig på det!” Det var en deppig siffra och den skulle nog få många fotbollstjejer och -killar att bryta ihop. Men hoppet finns ju alltid.

I lördags var dt äntligen dags för en dag jag sett fram emot så länge. Alla som har barn och lämnat småbarnsåren kan nog känna igen sig i det här: från att man som mamma varit centrum av allt för sitt barn är man plötsligt i periferin. ”Kan själv!” var det gulligaste uttrycket jag visste när barnen var små men nu gör det lite ont. För det är ju så – jag behövs inte på samma sätt. Och så ska det vara, det är ju det vi föräldrar har som uppdrag, att låta barnen bli självständiga och flyga fritt. Men lite ont gör det allt i mammahjärtat.

Därför var det då så underbart att i lördags få en hel dag ihop med dottern. Och bara vi! Lätt att det blir med alla i familjen när man ska passa på att göra ärenden men det var viktigt att det bara var just vi. Att få tid att prata och bara vara.

I höstas tog dottern hål i örenen, då med sina kompisar på salong, och ett av hålen blev infekterade. När allt nu sedan länge läkt önskade hon ett nytt hål. Jag har flertalet gånger sagt nej till att hennes kompisar skulle göra det hemma på henne hur mycket de än var ”jätteproffsiga” på det, utan dealade till mig att vi gör det på salong och jag passar på att göra hål jag med. Jo, du läste rätt: jag är 50 år och har inte tagit hål i öronen. Men nu var jag mogen och dessutom så kul att vi skulle göra det ihop.

Bokade tid på Lyko i Moodgallerian och varför det blev där var av den enkla anledningen att jag och dottern delar samma kärlek till rätten ramen. För precis vid Lyko ligger en ramenservering, Din-Din Club och efter vi blivit stuckna skulle vi äta lunch där. Det skulle bli det sjätte ramen-stället vi skulle testa ihop. Börjar få kläm på stans ramenutbud.

Pangtjong och man var med örhängen. Tänk att jag väntat så länge med detta??!!

Alltid gott med ramen men denna var inte lika god som på Eat Market som ligger två våningar upp i samma galleria.

Jag och dottern gjorde om hennes rum tillsammans och nu när det satt sig så är det några saker hon önskar ändra och lägga till. Tavlor tex har hon börjat intressera sig för och vi klev in i den relativt nyöppnade Newport Gallery i Moodgallerian som inriktar sig mest på konst. Det blev inga köp men inspiration och tankar tog vi med oss.

Nästa stopp var IKEA i Gallerian men först en obligatorisk kisspaus på NK. Och så klart ville dottern kolla in allt på Caia på sminkavdelning precis som merparten av alla andra 14-åringar i den här stan…

Och jag fick order av hon som tog hål i öronen på mig om att ha uppsatt hår. Jag hade det för jämnan förr men det var länge sedan nu. Kanske är en look jag ska ta tillbaka?

Ett mycket snabbt stopp inne på IKEA. Har nog aldrig varit så snabb faktiskt och inte heller kommit därifrån med så liten utgift. Det är bra när dottern bestämt sig redan innan vilken lampa hon önskade till sitt rum. Varför det gick så fort berodde dessutom på att vi kunde gå förbi den långa kön för att jag hade IKEA-appen. Man scannar allt själv i den som en egen kassa. Hade ingen aning men istället för 25 minuter i kö, den var sååååå lång, kunde vi checka ut oss på bara två minuter.

Nu var vår officiella tur till stan slut men jag hade två överraskningar till dottern. Och de var vid Hötorget så vi gick dit samtidigt som dagen blev till tidig kväll.

Jättedålig bild på en jättebra idé! Jo så är: Dottern har två små ramar i sitt rum som hon har framme men det är inga bilder i dem. Ser jättekonstigt ut och de har varit tomma i flera år nu. Jag hade sett att Frameit på Kungsgatan har att man kan printa ut mobilbilder i butiken så jag sa att hon fick välja ut två bilder från sitt bildbibliotek i mobilen till sina ramar. Oj jösses vad glad hon blev. Och jätteöverraskad. Två fina bilder på hennes härliga vänner var snabbt i ett kuvert i hennes kasse. Ett tips på en enkel sak men som ånga glömmer idag tycker jag – att printa ut bilder. I alla fall jag…

Nästa överraskning kanske inte var lika överraskande men vid Hötorget ligger stans bästa godisaffär, Caramella, och hon fick plocka sitt lördagsgodis där. Och en påse till sin storebror. ”Det här är barndom” sa 14-åringen. Och ja, förr gick vi alltid till godisaffärer när det var lördag och de fick plocka lika många godisar som de var år för det hade vi fått tips av från BVC eller Folktandvården tror jag.

Min stora lilla tjej. Åh vad hon är bäst!

Nej jag tog inte 50 bitar! Det roliga är att jag la upp denna bild i Stories på mitt Instagram och så många som kommenterade om mängden. Att det var så lite, så få bitar. Men nu är ju påsarna så otroligt stora så det ser lite ut vilket ju är en mycket genomtänkt strategi från godisföretagen. Det vet jag som jobbade i flera år med en av de största… Och jag som är i generationen som köpte godis över disk och sa ”en sån, två sånna, en sån…” tycker att detta är alldeles lagom många. Och faktiskt ska njutas bit för bit! Åh vad jag älskar lakrits.

Sedan hade vi lite sådana där ärenden som inte är roliga att skriva om som att kolla in träningskläder men för första gången var även en sådan tråkig sak supermysig. Vi var liksom varma i själen efter vår mysiga lugna dag. Min önskan om att ha en fin dag ihop kändes uppfylld.

Tillbaka där vi startade, Hötorget och vänta på t-banan hem. SL eller Stockholm, vet inte vem som äger stationerna, håller på och renoverar hela hållplatsen. Det slitan kaklet byts ut mot det gamla. Det fick mig att tänka på hur jag åkte till stan när jag också var i 14-årsåldern. Hur det var en frihetskänsla att styra sin egna tid, sin agenda. Att staden nu var min att upptäcka. Som det ska vara som sagt. Men jag är så glad att vi två fick denna dag då vår vardag hemma är fylld av skolarbete, aktiviteter, träning, läxor, vänner, jobb, åtaganden osv så även om vi ses hela tiden så ser vi inte varann. Det blev en vanlig dag jag värderar som en ytterst unik dag.