”Hej Helena, vi tycker du gör ett fantastiskt jobb i dina kanaler och vi har ett samarbete vi tror du skulle passa för. Vi söker dig mellan 30 och 40…”

”Hej Helena, du skulle vara den perfekta ambassadören för oss och vill ha med dig i nästa kampanj för kvinnor med klimakteriebesvär…”

Vem av dessa är jag? Jag fyller 50 om ett halvår och ena sekunden känner jag mig som 27 och bara i början av livet, karriären och söker mig fram. I den andra känner jag mig lastgammal och ser att jag skulle kunna vara mamma till kollegorna som sitter i samma rum. Men frågan är vem vill ni/de/jag att jag ska vara? För vem får jag vara?

Livet runt 50 – den nya tweenien?

För ett gäng år sedan kom uttrycket tweenie om barn mellan 10-12, dvs de som inte är småbarn men inte tonåringar än. Och jag undrar om jag är tweenie 2.0. Att vi kvinnor som ser oss som vakna, aktiva, pigga på livet, redo att utvecklas och vara först med det senaste men med gamla mått mätt skulle vara nöjda, sitta lugnt och kämpa vidare i exakt samma fotspår för att landa en guldklocka i slutändan som tack för lång och trogen tjänst.

Nu kan jag bara tala för mig själv så klart men jag kan absolut se hur jag i tidiga 30-års åldern såg på de som var 20 år äldre var just det: äldre. Att jag inte riktigt kunde se att vi skulle kunna ha gemensamma nämnare. Men för varje år som gått och jag närmat mig de där 50 så känner jag att JAG absolut tycker mig ha massa gemensamma nämnare med de som är 20 år yngre. Var det så för de kvinnor jag mötte då också och jag avvisade dem som passé? Hemskt isf och jag ber om ursäkt. Men hur ser de som är 30 på mig nu? Passé? Ännu hemskare för det är ju det sista jag känner mig.

Jag tror vi är många mitt i livet som mår helt otroligt mycket bättre än när vi ansågs mer attraktiva för omvärlden, då ungdom per automatik ju ses som attraktivt. För de flesta har kommit ur småbarnsåren och med det större möjlighet att fokusera på våra liv och karriärer. Samtidigt ha lite f**k it till rätt mycket då ängsligheten är bortblåst. Vi kan se tillbaka på bilder av oss själva som yngre och se att vi ju var assnygga men då såg vi bara ojämn hy, sladdriga lår, mjuk mage eller nåt annat av de där sjuka sakerna vi matades med att det var fel med oss. Vi har nu kommit på att vi inte tid att bry oss om sånt för vi har mött riktiga viktiga saker som vi fokuserar på som barnens hälsa och skolgång, åldrande föräldrar, sjukdomar som drabbar ens familj och vänner, stadiga relationer, fasta arbeten.

Jag tror kvinnor (ja jag talar om kvinnor för det är ju den del av mänskligheten jag kan relatera till) mitt i livet är det nya svarta! Satsa på oss för vi kommer inte behöva vabba, satsa på oss för vi är uppdaterade med exakt alla trender från nya plattformar till senaste foundation/byxlängden/charkbrickan, satsa på oss för vi har hela livet dubbeljobbat, satsa på oss för vi har historia och erfarenhet men nyfikenheten att utvecklas. Och vi är galet attraktiva!

Och sedan vill jag ändå slänga in det jag stör mig mest på med två mejlen jag fick ovan: de utgick från ålder. Det första var helt klart att de trodde att jag var under 40 och då passade in men när jag sa att jag snart var 50 var det nej. Och den andra, förutsatte de att jag hade besvär pga min ålder? Precis som min ascoola mamma som är 87 och jobbar som statist på olika film- och reklamfilminspelningar blir kallad till castings men får nej för att hon är för pigg. De förutsatte alltså att en äldre kvinna ska vara grå och trött?

Så vem vill jag vara? Så klart mig själv men det är en kamp när omvärlden värderar en utifrån födelsedatum och att ett leende kantat av skrattrynkor inte får anses vackert. Den filterhysteri som gäller i sociala medier hjälper inte nån utav oss. Om vi som är aktiva i sociala medier och klivit över 45 börjar antingen göra fysiska ingrep eller digital retuscheringar kommer ingen se kvinnor blir vackrare och vackrare. Jag vill lägga in ett R i födelsedatum och skriva fördelsedatum  – ju högre siffra desto högre fördelar borde det vara för vi har ju levlat upp som jag säger. Vi blir en nivå bättre för varje level.

Och för de två eventuella kunderna ovan så säger jag – satsa på mig!

Kanske du är en som läser denna blogg regelbundet eller är en som går in då och då, eller den tredje varianten – den som googlar på tex Kräftskiva och då bara råkar hamna här, – oavsett så blev det en liten paus här över helgen. Jag har nästintill bloggat varje dag i över 10 år och det är alltid kul, ingen press men nu behövdes en bortkoppling av intryck.

Förra veckan var det vardag, skola och jobb till 100% och att gå från ledig till vardag hade jag verkligen längtat efter. Kanske inte så mycket som tidigare år vilket nog har att göra att barnen har varit väldigt självständiga denna sommar och jag har inte behövt sköta så mycket markservice som andra sommarlov. Men jag längtade efter att få komma igång, styra agendan helt själv och var verkligen redo.

Först direktsänd radio med RIX FM, vidare med Formex som drog igång och sedan fler visningar, bland annat firat jul, och med det en massa underbara möten med kollegor och sedan triljoners intryck av färger, former, trender, samtal, analyser och material. Jag behövde inte vaggas till sömns om man så säger.

Sedan följde dagar med fler möten och visningar på stan. Som ensamföretagare är dessa möten så värdefulla då det blir de enda tillfällena vi kan prata om våra jobb med andra som förstår fullt ut hur allt är. Men så klart blir det intensivt när man vill hinna prata med alla på väldigt kort tid. Det är som en professionell speedating kan jag tro.

Jag fick både positiva och negativ besked vad det gäller mitt jobb men som så ofta så blir det de negativa som fastnar i hjärnan och liksom lägger sordin på de positiva. Som om jag inte då kunde glädjas åt det som faktiskt var bra.

Det som blev det svåraste var en begravning som inte borde ha funnits. Som prästen sa: Ingen av oss vill vara här. Barn har förlorat sin mamma, föräldrar förlorat en dotter och vänner har förlorat en av de bästa som fanns. Nattsvart!

Och som livet är så vänder det på en kvart och en kär vän firar sin 50-årsdag med en pangfest. Som man säger: livet går alltid vidare och det gäller att hänga med i denna berg- och dalbana; upp och ned för att sedan stanna vid stationen.

Hur lyckades jag få in allt detta på en vecka? Rätt otroligt när jag nu ser på det med lite distans. Inte så konstigt då att jag behövde få stänga av och ner.

Jag kan bara konstatera att jag nu är uppe på benen igen och har fått lite energi av att skriva av mig, känna ett jävlar anamma. Så – då kör vi på riktigt då.