Följ mig:
Okategoriserade Personligt

Hur social måste man vara för att hålla på med sociala medier?

22 september, 2014

Jag har alltid sett mig som en social person och älskat att träffa människor. Gärna många och nya. Arbetat i miljöer med många kollegor och kunder, haft många träffar, middagar, fester och träffat vänner så mycket jag kunnat och orkat. Men mitt sociala liv har ändrats. Radikalt.

Jag är mammaledig så självklart så träffar jag inte så många kollegor och kunder på dagarna och dessutom har vi flyttat från stan så den anonyma folkmängd som mötte mig varje dag på gatan och i tunnelbanan är ju borta. Och alla älskade vänner får jag försöka träffa så gott det går mellan galonbyxor och simskolan. Detta är väl inte så konstigt, det ingår liksom i mamma-jobbet men det är nåt mer. Det är känslan av att vara asocial. Stå vid sidan av.

Min verklighet känns så långt ifrån den ”verklighet” som finns hos andra i sociala medier. Bilden av hur vi har det i dag kan vi se på facebook, instagram, bloggar och annat. Där verkar alla få det att funka så bra. Det är en perfekt balans i tillvaron och det hinns med både ommöblering och en och annan cocktail. (kanske kastar jag sten i glashus nu?) Alla är übersociala. Jag känner mig social med dem för att jag får följa med dem på deras fester och vardag på socialamedier. Men vissa jag följer på instagram känner jag ju inte. Hur socialt är det?

Så här: jag tog mig till stan och ser Ann Söderlund i Brunogallerian. Jag hejdar mig precis när jag ska vinka och ropa hej. För vi känner inte varann, bara följt varann och ”snackat” på Instagram. Då jag läser hennes blogg visste jag vad hon skulle göra denna dag. Blev stående med en väldigt konstig känsla. Jag visste vart denna person skulle men inte vad mina närmsta vänner var just då. Där och då insåg jag att min bild av mig som social inte stämde riktigt. Mycket av den kontakt jag har med min omvärld går via en skärm. Har du svarat på frågan ”har du nån kontakt med X fortfarande?” med svaret ”bara via facebook”? Så har svaret blivit några gånger nu för mig.

Får man syssla med sociala medier om man känner sig asocial? Jag älskar att blogga och att komma i kontakt med tusentals människor. Jag började att blogga för fyra år sedan just av anledningen att livet inte var annat än blöjbyten och dagishämtning. För att få komma bort från den världen och in i en annan, mer social och overklig värld. Men vilken är verklig nu?

Bloggforum i Göteborg i våras diskuterades vi vad vi bloggare har för ansvar för vilken bild av verkligheten vi visar upp. Tex att en vas för 2000:- dök upp i var och varannan blogg helt plötsligt. Något inte så många har råd med men i bloggvärlden blev den nästintill standard. Någon i samtalet sa att vem vill titta på enkelhet, bloggen ska vara en njutning och inspiration. Ingen vill egentligen se på vardagen i en blogg för det kan man se hemma. Håller till viss del med för om vi backar 15-20 år och tänker på de vykort man skickade från semestern. Inte var det ett vykort på semesterorten i regn och rusk man valde, eller hur!?

Hur kommer det bli i framtiden? Läste att nån höjdare uttalat sig om att facebook hade två år kvar att leva. Sen skulle det dö ut. För att formas om till nåt annat eller hela det digitala, sociala beteendet? undrar jag. De dagar jag är fylld av energi och träffar vänner irl orkar jag också vara social i sociala medier. De dagar allt går emot mig så låter jag telefonen ligga och ingen app fylld med härliga stausuppdateringar öppnas. Det är då känslan av att stå bredvid infinner sig. Alla är på en fest jag inte är bjuden till. Tar upp telefonen och tjuvkikar lite. Vill ju inte missa nåt…

 
Klicka om du gillar

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

  • Svara Lotta 22 september, 2014 at 13:26

    Hej hej,

    Jag vet att jag har sagt det till dig tidigare, men det är just detta som gör att jag tycker din blogg sticker ut. Jag tycker den är härlig, ärlig och inspirerande på ett ”balanserat” sätt. Den blir mer trovärdig än många andra bloggar. Även om vi inte låter oss luras av den tillrättalagda fasaden som vi ges via facebook, instagram och bloggar, så ger det trots allt någon form av signal om vad som är ”normalt” i socialamedier. Jag tittar på flera sådana inlägg var dag, men de talar inte till mig på samma äkta sätt som jag tycker att din blogg gör.

    Du sätter fingret på något viktigt när du nämner medvetenheten om utanförskapet. Vi vuxna kan förhoppningsvis hantera det, men för unga människor är det kanske svårare. inte minst om de saknar vuxna som de kan prata med. Det blir så tydligt när man blir bortvald eftersom bilder från fester och evenemang läggs ut och tydliggör vilka som var med och vilka som inte var det.

    Socialamedier kan vara fantastiska som informationskälla, men det finns klart en baksida. Märker också hur mycket svårare det är för människor att prata ”face to face” med varandra, allt ska tas via chattar, meddelandefunktioner och sms, även konfliktlösning som snarare ger upphov till fler missförstånd än löser den ursprungliga konflikten. Jag tror att vi framöver kommer att bli tvungna att fundera i termer av balans när det gäller den här typen av medier. Jag märker själv hur lätt det är att istället för att inte göra någonting, ta en bok, eller bara ha lite sunt tråkigt, är det lätt att jag börjar okynnesleka med telefonen. Det är trots allt också skönt att vara lyckligt ovetande, inte nåbar och informationsstressad. Vi måste bara påminna oss om det ibland. Kram Lotta

  • Svara Jessica 22 september, 2014 at 13:34

    Håller med dig. Vet inte hur många ”vänner” jag har på fejjan som jag t.ex. gick i skolan med. Men det betyder ju inte att vi känner varandra i dag, 15 år senare, vuxna, med en massa erfarenheter i bagaget som vin inte hade som 16 åringar, ändå ses de som s.k. vänner. Det är väl egentligen inget ont i sig, men precis som du säger så får det mig att reflektera över det här med att vara social och vilka ”regler” som gäller nu.

    Precis som du ser jag mig som en mkt social person, men efter flytt från Stockholm till Lkpg där jag inte kände någon förutom min sambo så är det skralare nu med det sociala umgänget, eller ens med telefonsamtal etc.
    Det är märkligt och till viss del olustigt.

    Gilar din reflektion och nu rullar mina egna på här känner jag – tack!
    //Jessica

    ps. vet inte hur många gånger jag hälsat på människor med ett sånt här ”vi-känner-varandra-heeeej” bara för att inse att det är någon ”känd” som jag följer på instagram eller i bloggvärlden – det ger perspektiv…och ett gott skratt” 😉 ds.

  • Svara Anna 24 september, 2014 at 03:05

    Hej Helena! Jag tycker mycket om det här inlägget och håller med Lotta i hennes förklaring om varför hon följer dig. Jag skriver själv tillsammans med en kollega en högst ”vanlig” blogg om en mer igenkännbar vardag än vad många andra bloggare gör utan att för den skull bara skriva om blöjbyten och den har blivit mycket uppskattad på kort tid. De inlägg som går bäst är de som är äkta och där vi blottar oss lite. Vardagen kan vara intressant bara man hittar en kul infallsvinkel att skriva från. Jag tycker att du gör ett toppenjobb! Anna http://www.bjornensover.se

  • Lämna en kommentar