Nej, här kommer inga fina inspirerande möbleringsbilder utan ett direkt-från-mobilen-och-verkligheten-reportage.
Som jag skrev tidigare så önskade dottern ett nytt rum, läs HÄR och HÄR. Eller inte nytt rum utan en ommöblering. Den stora, och helt fantastiska, byrån skulle ut och då bli min. Jag fullkomligt älskar den byrån och den är ju perfekt för mig med alla lådor. Det är bara ett problem – den får inte plats!
Vi bor i ett hus som är rymligt men för den sakens skull betyder inte det att det finns en massa tomma ytor och behov. Det känns som om jag just nu har ett väldans lyxigt problem med att lägga ett megapussel som inte har ett slut, eller som en gigantisk hela havet stormar-lek. För vad jag än börjar ändra så blir det alltid en möbel över. Och ingen av dem vill jag bli av med.
Något jag dock vill är att få tillbaka min arbetsplats. Jag liksom skriker inombords över att jag inte har min plats klar. Hemmakontoret är så viktigt.
Den möbel som just nu ligger mest illa till är den vägghängda Ivar. Läs om hur den kom in i huset HÄR. För det är en möbel (eller skåp snarare) som jag har minst känslor för. De andra är ärvda, hittade unika på loppis eller auktion så de har jag liksom en story ihop med. Sorry IKEA men där kan inte Ivar ge mig några känslor.
Ja, det är en uppdatering i hur det går i ommöbleringen på övervåningen. Jag förstår att intresseklubben antecknar så det glöder nu…
Att måla om träljusstake är det nog många som gjort eller önskar göra. Ett mycket enkelt hemmafix och återbruk av det du redan har hemma och vill förändra eller en vara du hittat på tex loppis och vill ge nytt, unikt liv.
Jag fick en gammal sjuarmad träljusstake av mamma. (Du såg den färdig tidigare HÄR, men nu kommer alltså själva ommålningen.) Den har stått i ett källarfönster i barndsomhemmet i hela mitt liv och jag har inte ägnat den så mycket tanke. Mamma var sugen på att rensa och frågade om jag ville ta över den. Min morfar ska ha köpt den någon gång i början av 1900-talet. Med en sådan historia hade jag inte hjärta att låta den försvinna bort från mig och oss.
Första året jag hade den så fick den stå i källarförrådet. Jag tyckte nog den var rätt brutal i sin klumpiga och grovhuggna stil. Vintern efter fick den komma fram och var med i julen 2020, syns bla HÄR. Detta året skulle den absolut få vara med för jag köpte färg i november med plan på att måla den vackert röd. Men icke sa Nicke för kalendern var full. Det hanns inte med någon målning här inte.
Nu däremot är det lediga lovdagar och tiden (och energin) fanns. Och rött är ju faktiskt en fin färg hela året. För det var min tanke när jag valde röd kulör – den skulle vara blåröd och passa snyggt mot dels vår gröna matsalsvägg och det blåa skåpet i soffdelen. Alltså inte bara bli en julljustake.
Lång utläggning här men jag ville bara få med dig som läser på mina tankar.
Måla om träljusstake – underbart hemmafix
Träljusstake, sandpapper, pensel, grundfärg och kulörfärg. Varken mer eller mindre.
Som med allt man gör måste grunden göras ordentligt. Här är det bara att greppa sandpappret för att få fram en ny yta. Beroende på hur pass målad träljusstaken var innan så får man slipa därefter. Här var den mer betsad än målad så det räckte med att slippa upp lite ruff yta. Tvättas ren från damm och får torka.
Slänger in ett tips så här mitt i: När man målar med pensel och burk så är ett gummiband runt för att torka av penseln från överflödig färg jättebra.
Träljusstaken målas med ett tunt lager grundfärg för att ta emot färgen sen. Låt torka.
Måla överallt och låt torka mellan de olika påstrykningarna. Beroende på material och storlek kan det behövas få eller många varv.
Jag ville att denna ljusstake ska ta för sig ordentligt så jag valde en högblank färg. Jag vill att den nästan ska kännas lackad.
Andra och tredje strykningen syns här. Det fick även bli en fjärde.
Är du också ett Harry Potter-fan? Då kanske du redan har koll på detta men jag nämner de i alla fall för de som inte har hört.
Harry Potter – the return to Howarts
Vi har för andra året i rad haft ett Harry Potter-maraton i november (bästa noventsysslan btw) så familjen hade alla filmer fräscht i huvudet men absolut sugna på mer. Blir lite vakuum när man sett klart en serie. Då var det glada nyheter när det släpptes en film på HBO i samband med första filmens 20-årsjubileum. Harry Potter, the reunion är en långfilm med intervjuer, behind the scenes, samtal och minnen. Det jag tyckte mest om, som nästan fick mig att gråta var att se castingfilmerna. De som idag är vuxna, kända skådespelare var ju så små när de första började. Enastående egentligen.
Hogwarts Tournament of Houses
HBO ligger inte på latsidan när man uppenbarligen har rättigheterna till filmerna så de har även skapat en serie med Harry Potter-frågesport, Tournament of houses. Superkul att få testa sig själv i sina kunskaper. I början så känner man sig som ett proffs men jag inser snabbt att det finns värre nördar som kan exakt allt. Och det är fantastiska Helen Mirren som programledare. Jag ställer mig genast frågan – varför var hon inte med i filmerna??? Hon hade ju varit guld i vilken roll som helst.
Nu kommer dock ett litet klag från min sida. Produktionen känns väldigt manusbaserad och uttagningen av de tävlande, den där ”domaren” som tittar fram då och då, De pålagda skratten och applåderna känns så främmande och onödiga. Men det kanske är jag som är så ovan vid det formatet – jag är väl skolad i På Spåret-metoden. Men oavsett detta så är det kul att testa sig själv på frågorna.
Har du koll på dessa två nya produktioner? Om inte så njut nu av en mysig Potter-helg!
I dag är det tulpanens dag och det ville jag fira med att äta upp dem! Nja, inte tulpanen utan något som ser ut som tulpaner tänkte jag.
Jag skar lök för ett tag sedan och såg att mittenbiten på löken blir som en tulpan och det ville jag göra något med så jag la det i minnesbanken för en bättre dag. Nu när då tulpanens dag dök upp var det tydligen en bra dag.
Igår fredag bakade jag dessa så det blir alltså dagens frukostfrallor. Och för att fokusera på det svåra här – att göra tulpaner (vilket ju inte är svårt) valde jag enklaste enkla av recept på frallor. Om det är så att du också vill baka kan du det för dessa går snabbt att baka.
Enkla frallor med rödlök – tulpanbröd
Ingredienser16 frallor 50 g jäst 5 dl vatten 2 tsk salt 9 dl vetemjöl 4 dl grahamsmjöl 2 msk olivolja Rödlökar, av mindre storlek
Gör så här: Smula jästen i en degbunke (gärna i hushållsmaskin) och värm kallt vatten till fingervarmt, häll över jästen och lös upp. Fortsätt blanda och ha i salt, olja och mjöl. Låt degen gå i 5 minuter i hushållsmaskinen. Jäs under plastfolie och kökshandduk i 1 timma.
Ta ut degen på mjölat bord och dela i 16 delar. Rulla till bollar och fördela på två plåtar med bakplåtspapper. Skala och skär nu rödlöken på längden med kniv eller allra helst mandolin och ta mittendelarna som är ihopfästa i botten. Placera på frallorna och lägg under kökshandduk för att jäsa ytterligare 30 minuter. Värm ugnen till 250 grader.
Pensla frallorna med löken med vatten och grädda sedan en plåt i taget i mitten av ugnen i ca 12-15 minuter, tills de fått lite färg. Provstick gärna med potatissticka. Ta ut och låt svalna på galler. För att addera till blomman kan något grönt såsom gräslök eller basilikablad stickas in under rödlökstulpanen.
Breadart med focaccia
Du kanske minns mitt focacciabröd med blommor av grönsaker. Detta är lite samma sak men mer avskalat. Du kan se mer av det brödet och recept HÄR.
Ja, som jag sa så har jag ett kul projekt nu här hemma – det är att göra som dotterns rum och då måste vi först prata om elefanten i rummet. Alltså detta var det jag hade svårast för att ta in; hon vill inte längre ha byrån med alla lådor. Den perfekta byrån som slukar all världens leksaker och som jag bara älskar. Sakta men säkert har lådor med lego, dockskåpsmöbler och pysselgrejer tömts för att ge plats för kläder. Intressen byter plats helt enkelt. Men nu är den tydligen inte alls längre önskad.
Jag har i veckor försökt komma på var den ska hamna för att göra mig av med den går icke. Den är ju bara så fin och så bra (HÄR är inlägget från 2013 när jag köpte den) men också sååååå stor.
Jag tror jag har hittat nästa plats för den här hemma men det ger en annan förändring i ett annat rum och med det har jag ju skapat en hel dominoeffekt.
Men för att detta spel ska sätta igång överhuvudtaget måste byrån tömmas. Jag satt och jobbade när dottern ropade att hon inte hade något att göra. ”Ja men rensa byrån då. Det är väl jättebra att börja med. Ta fram kassar och sortera innehållet” ropade jag genom rummen. Jag hörde henne hålla på och hon frågade om alla plus-plus måste sparas, om kulor kan säljas och om min gamla Sindy-docka utan armar verkligen behöver sparas. Jag sticker aldrig näsan när hon håller på men nästa dag så gjorde jag det.
Ok, chocken över kaoset kom över mig. Just det – den är ju stor och slukar hur mycket som helst. Detta blir jobbigt.
Och det är ju så många minnen och händelser som ligger i dessa lådor.
Mina gamla och dotterns nya dockskåpsmöbler. Om hon nu inte vill leka med detta längre och jag inte har hjärta att ge vidare. Var ska jag spara det då? Det är ju inte ås att jag direkt har ett förråd över. Det är ju fullt överallt! Är det nu jag måste börja välja och bli hård? Pallar inte!
Det jag nu ska skriva har jag aldrig berättat för någon men kände att nu är jag på ”andra sidan” och kan tryggt säga detta högt och inte känna att jag jinxar det hela.
I måndags hade jag mitt första möte för året och vägen dit var samma som jag hade under 11 år när jag jobbade på en reklambyrå i bara nåt hus bort från dit jag skulle. Det är nu 7 år sedan jag sa upp mig från reklambyrån (hur kan det ha gått så lång tid??? Det var ju nyss?) så det blev lite av en minnesresa att gå samma väg. Det fick mig också att minnas en mängd olika saker.
Det var under hela 11 år jag jobbade där och det är en väldigt lång tid. Så mycket hände under dessa år med mig privat; hjärtekrossad, upprymd av livets härliga, nedstämd av allt det tunga, önskan om ett gladare liv, känslan av att vara på topp, tvivel som gnagde och många många drömmar om framtiden. På 11 år hinner man med väldigt mycket och den Helena jag var när jag fick mitt anställningsavtal i min hand 2004 var en helt annan Helena när jag med tårar på kinden men med ett lätt hjärta sa upp mig 2015.
En K-brunn 19 år senare
Under en period under dessa år mådde jag riktigt riktigt dåligt. Allt kändes nattsvart och enda stället jag var bra på var faktiskt jobbet. Jag arbetade som art director på reklambyrå och fick vara kreativ till tusen. Då vet jag att jag kunde spruta ur mig idéer för övrig vaken tid var jag tom. Då såg jag att jag varje dag passerade en K-brunn mellan tunnelbanans utgång från Gamla Stan och till promenadstråket vid Centralbron. En K-brunn ska ju betyda tur om man går på den (ja, jag tror på sånt). Så det började jag göra, varje morgon. Sen blev det som en ritual och jag liksom sa högt en önskan varje gång jag klev på den.
Till slut kunde jag komma på tre saker jag verkligen verkligen önskade och för att de verkligen skulle slå in skulle det vara saker på K, precis som brunnen. Det blev Kids, Karriär och Kontanter. Barn kände jag då var något jag inte kunde se mig utan i framtiden men som singel var det ett stort frågetecken på det men en enorm längtan. I punkten Kids fanns även Kärlek – de båda hör ihop. Karriär – inte för att bli rik utan få komma till en nivå av erkännande, att det jag presterar är uppskattat, att jag blir efterfrågad. Jag har växt upp i en familj där det aldrig någonsin ställts krav eller förväntningar på att vi barn skulle skaffa oss ”ordentlig” utbildning, bli chefer eller högt uppsatta utan som pappa sa: Satsa på det du älskar ska du se att det blir bra. Alla vi fyra syskon älskar våra jobb, är efterfrågade och uppskattade. Så karriär betyder inte för mig pengar utan att bli den bästa professionella versionen av mig. Nu är jag inte alls driven av pengar utan till 100% av lust men för att ha möjlighet att göra det man vill, bo som man vill måste man ha råd så då fick den tredje punkten bli pengar men för att det skulle vara på K blev det kontanter.
Under dessa år av travande på K-brunnen och som ett mantra säga mina tre önskningar började de gå i uppfyllelse. Kärleken spirade på allra bästa sätt, Kidsen kom som den största gåvan och jag kunde påbörja en egen Karriärsväg (läs om hu jag startade HÄR) vilket gav Kontanter vilket gav ännu mer tid att skapa mig möjligheter att ge mig en helt ny Karriär jag inte ens visste var möjlig när jag började trampa på K-brunnen.
När jag kände att K-brunnen hade levererat allt jag ville började jag önska om mer där varje morgon men något i mig började känna att jag ändå var nöjd. Och att jag borde gå vidare. Det var då jag sa upp mig. Den där Karriären jag skapat med mitt lilla sidoprojekt hade ju blivit min största professionella drivkraft. Att då vara heltidsanställd höll ju inte. Två jobb och tre barn är ingen bra ekvation.
När jag nu, 19 år från första gången och 7 år sen sist, mötte K-brunnen igen kom alla minnen tillbaka. Den största känslan i mig var tacksamhet. Jag drömde hårt, önskade ännu hårdare och jobbade fullkomligt ashårt för att nå allt. Tacksam för att jag kunnat nå mina önskningar och en sådan stolthet över att jag lyckats skapa allt själv.
I huset längst ner till höger låg reklambyrån jag jobbade på i 11 år. I ett av Stockholms mest vackra hus – Mariahissen.
Nu gäller det att hitta mig en ny K-brunn och sikta mot nya mål. Va de är måste jag fundera på och kanske om 19 år våga berätta om. Vill ju inte jinxa min framtid nu heller.
När jag dukade bort nyårsbordet ställde jag bara de små vaserna med brudslöja på det lilla rottingbordet vi har som vedställ. Vaserna blev kvar och jag tänkte inte på dem för än nu. Då såg jag hur vackert det var med de små vita blommorna där. Som om det var meningen, som en rabatt av brudslöja.
Jag älskar den egna vedhyllan jag skapade av rottingbordet men vad jag ska ställa på det är inte alltid det lättaste. Bordet är litet och lågt och allt som är lågt ovanpå bordet blir bara som ett litet frimärke på ett stort paket, inget som syns. Och när jag har en ljusstake så syns inte det när det är tänt då det hamnar bakom den lilla utskjutande väggsnutten som går mot matrummet.
Ja du hör ju, jag har sådan problem… Men med denna söta blomsterrabatt tycker jag mig nog ändå vara nått på spåren. Nu är brudslöja så bra funtad att den torkar på ett fint sätt. Den kan stå länge så nu är vi snart inne på 2 veckor och det måste jag säga är bra. Få se vad som händer sen här då. Tomt och naket igen kanske…
”Jag vill inte släppa taget om mitt ombonade hem!” var det en kvinna som skrev i en av alla de Facebookgrupper jag är med i, angående att hon skulle plocka bort julen. Min stilla undran är då vem det är som kommer knacka på dörren och kontrollera nu efter tjugondag knut att hennes hem är stelt, kallt och allt annat än ombonat. Varför måste ett hem endast vara ombonat vid jul? Har vi en sådan lag? Jag trodde ”ljust och fräscht” var dött och begravet. Eller i alla fall frivilligt.
Jag tror inte att du blir förvånad om jag säger att jag fortsätter myset här hemma även utan änglaspel och julgran. Att ha filtar, kuddar och mycket färg är som sagt inget som i sig är kopplat till jul.
Jag fick ärva en ljusstake från föräldrahemmet för några år sedan och den, med mammas godkännande, skulle jag måla om. Jag köpte härlig färg i november men konstigt nog fanns det inte en enda minut över i december så den målade jag nu efter nyår. (Jag ska göra ett eget inlägg med det då det kanske kan ge tips på att måla om träljusstakar.) Och att jag valde rött var inte för att jag ville ha ljusstaken som endast en röd julljusttake utan för att jag på riktigt gillar rött mer och mer. Du kanske såg min kalender igår? Jag har sett så mycket inspirerande inredningsbilder på sista tiden där hemmet kan gå i mestadels naturella färger som trä, grönt och kalk för att sen ha en enda knallröd detalj. Inte jul utan bara en vacker röd inredningsdetalj. Så därför ville jag ha den röd.
Och vilken perfekt brygga det blev från december och vårens tulpaner. Så nöjd är jag.
Åh vad jag är pepp på 2022. Och det hoppas jag du också är och vill fortsätta hänga här hos mig. Ni har blivit så många fler som tittar in här. På Instagram kan man öppet se siffror i både antal följare, likes och visningar. På bloggar är det svårare för er. Här finns inte (iaf inte hos mig) statistik som syns. Men jag kan berätta att i december var ni 101 638 unika personer som hittade hit. Himlastormande för mig. Jag minns så väl när jag berättade för pappa för några år sedan att det hade varit nästan 15 000 inne en månad. ”Men herre gud Helena! Du fyller ju ett Globen!” utbrast han. Mitt störste fan, det var han det! Han fick mig också att förstå hur siffror inte säger något för än man förstår att det är personer bakom varje siffra. Hade han fått höra detta kanske han fått dåndimpen.
Du som läser detta och tittar in här regelbundet är en person jag är så glad för att få inspirera, att ge något till. Det är därför det är så viktigt att jag kan fortsätta att ge det DU önskar läsa. Jag har kallats matprofil, pysselproffs, inredningsinspiratör och annat. Men vem är jag för dig, allra mest? Eller vad vill du se mer av?
Jag önskar att 2022 kan vara lite tydligare, att jag kan styra upp mitt innehåll här för dig och med det ge mig en smartare arbetstid. Lite win win.
Mitt och allas 2021 var rätt intensivt med en pandemi och mycket osäker värld och vardag. Inget var som vanligt och att försöka få till en ordentlig arbetsvecka var inte lätt då jobb- och fritid liksom gick i varann. Jag hade fram till ungefär kl 14.00 fritt fram för att ägna 100% åt jobb och sedan kom de två äldsta hem från skolan då deras fritids inte hade några aktiviteter åt dem. Det blev ”Mamma får jag baka?”, ”Kan du hjälpa mig med läxan?” och ”… och sen vet du vad som hände på rasten…?” som avbröt/gav mysiga pauser i halva min arbetsdag. Inget unikt för mig utan detta gällde VÄLDIGT många 2021.
Något som kan ha varit unikt för mig var att jag äntligen fick göra min julbok. Försommaren gick åt att fullkomligt spotta ur mig en bok på rekordtid (med fönsterrenovering i hela huset, trasig spis, frys och diskmaskin samt maken som fyllde 50 under en pandemi) och sedan efter sommaren ägna massa tid åt allt runt boken. Att vara en måndag-till-fredag-från-08.30-till-17.30-person var ju lögn att få till då utöver boken göra mina vanliga uppdrag. Heltid sägs ju vara 40 timmar i veckan. Men vem avgör det egentligen? Speciellt nu när de flesta jobbar hemma och det har startats rekordmånga nya företag under pandemin. Heltid för vissa är 30 timmar i veckan för det är hela den tid de behöver medan andra behöver 70 timmar för att få till sitt jobb. Detta ska bli spännande att följa.
Om jag får önska av 2022 så är det på det professionella planet att få göra fler böcker, göra mer TV, få roliga kreativa uppdrag och på det privata inte behöva svara ”nej jag hinner inte” på barnens och vänners frågor. Jag ska vara bättre på att styra upp min tid alltså.
Nu blev det utsvävningar som vanligt när jag låter fingrarna flyga över tangenterna men vad jag vill fråga och förhoppningsvis få svar på är: Vad önskar du att finna här i min lilla hörna av Internet och vad kan jag bli bättre på?
Jaha, då kom då dagen då dottern säger ”Jag vill göra om i mitt rum!”. Så klart ska hon få göra det, jag vill bara suga lite på den där väggen jag målade (svettades och slet för att få fram) för ett tag sedan. Se förvandlingen med för och efter HÄR.
När man är 8 har man en favoritfärg och stil och när man är 11 så har man en annan, helt annan. Så så klart måste hennes rum få följa med i hennes utveckling. Precis som jag vill ändra vardagsrummet från vintermysigt och varmt till sommarsvalt och luftigt.
Hej då flickrum och hej tonårsrum!
Det dottern dock inte förstått är att hon har husets absolut mysigaste sovhörna. Det vill hon göra om till skrivbordsplats. Hennes rum – hennes val. Kanske hon kommer på att det var rätt mysigt ändå att ha draperier för sängen som en koja? Ja då är det väl bara att flytta på grejerna igen, ha ha.
Nu väntar jag med spänning på att få listan med färgval. Eller är det tapet? Kan bli spännande detta.
Samtidigt: är jag beredd på att inte längre ha en liten tjej? Med detta så stänger vi dörren till flickrummet och öppnar upp för ett tonårsrum. Mitt mammahjärta hänger helt klart inte med.
