Den där berömda ketchupeffekten är verklig. Du vet hur det är; det kommer inget, sedan inget och för att avslutas med allt på en och samma gång. Och så är det nog för mig nu. Vad det gäller resande i alla fall.
Och allt detta får jag skylla på min ålder för. Jo för då jag fyllt 50 så gav jag min familj en resa till Grekland i somras, min firma gav mig en workshop i Neapel och min älskade make gav mig en weekend i Amsterdam. Så är det väl när man inte vill ha saker utan är mer intresserad av att samla minnen.
Så dessa dagar har jag och Mannen med stort M haft den underbaraste av underbara helger i Amsterdam vilket är en stad jag aldrig besökt. Så klart kommer jag med reseinlägg men tills dess kommer ett hej från en mycket firad och glad 50,5-åring. Jag sa ju att detta skulle bli mitt ÅR! Varför bara fira en dag liksom… 😂
Amsterdam, en stad som jag inte riktigt hade vetat så mycket som mer än kanaler, vackra hus och sedan rätt så liberal inställning till en hel del… Men jag tror det jag mest tar med mig har varit hur fantastiskt det var att gå runt i en stad som lever. Små unika butiker, promenadstråk, massa härliga fik, mängder av gallerier och bostäder. Så avundsjuk på detta då Stockholm verkar mest stänga alla butiker och bara erbjuda stora kedjor. Ja, jag ska visa mer som sagt.
Idag drar bokmässan i Göteborg igång och jag missar den även i år. Jag hade så gärna varit där men nu blev det inte så. Kanske mina två böcker får en kul vistelse på mässan ändå. Och framförallt att de hittar nya läsare och kan inspirera.
Men nu i vår digitala värld så kan man ju vara överallt samtidigt som man är ingenstans så att säga. Så varför inte göra en liten bokmässa här på bloggen??? Jag har ju världens bästa förslag till gåvan till dig och julklapp till någon du tycker om… Och passa på nu för Bokus ger 10% på ALLT!!!
Ja men du hör ju – det är ju läge att köpa härliga böcker!
Klicka på länkarna här så kommer du till Bokus och kan läsa mer:
Boken som är till dig, den du ska mysa ner dig i för att ladda upp för årets mysigaste tid; så klart det är Julprassel & decembermys. Och kanske om du ska på någon festlighet framöver så ska du ge bort härligt julprassel i gåva till värden/värdinnan. En bok som kallats julbibeln och fått så fina recensioner, ja läs HÄR.
Om du ska ge bort enjulklapp som räcker ett helt år (!) så är det helt klart Vardagsvackert & festfyrverkeri som är det bästa tipset. En bok som kan leva med mottagaren hela året, från nyårsdagen till nyårsafton. Och den bok som faktiskt fick pris i Årets Måltidslitteratur förra året. Se mer HÄR.
För dig som, precis som jag, gillar julen får extra mycket jul då en bok är 100% jul och den andra innehåller novent, advent, lucia, jul, mellandagar, nyår, trettondag och julgransplundring. Bra va???
Så nu hoppas jag att min lilla bokmässa når dig och vi ”ses” hemma hos dig och att mina böcker kan vara med i din frianden, både till vardags och fest!
Det är inte ofta stora saker ändras i vårt hem. De renoveringar vi gjort under våra 11,5 år här är få och skett lite successivt när det varit nödvändigt. Egentligen är det bara badrummet som var absolut ett måste. Där var det en vattenskada i väggen när vi köpte huset så det var ju något vi satte igång med på en gång. Sedan var det en råkad av sovrum på övervåningen när alla barn skulle få varsitt rum och det gamla herrummet blev vårt sovrum och jag ritade den nya panelväggen.
Och nu är det alltså en ny vägg som ska skapas i matrummet. Ja har länge velat göra något där då det är det rum utöver köket vi använder mest tillsammans som familj och med vänner. Ville göra det än mer ombonat och få in mer förvaring då det råder lite brist på det i det rummet.
Vi målade väggarna här för en evighet sedan och jag älskar den fortfarande. Önskar inte byta men nu kommer det bli stor skillnad då hela den bortre väggen där ska kläs in i trä.
Vi har en panelvägg i sovrummet som sagt och den inspirerades jag till av taket i vår hall. Och nu vill jag klä in fler rum med trä. Och nu är det då flytt av växtgardinen. Börjar med att flytta den till vardagsrummet precis bredvid.
Det är mycket trä i inredningen så det känns absolut som om huset tar emot mina tankar väl. Och jag tänker att den vägg som nu skapas här ska få samma betsfärg som det trä som är vid elementet. Så det knyts ihop.
Men nu ska det alltså inte bara bli en trävägg som i sovrummet utan det ska in skenor så hyllplan kan lätt sättas upp. Jag vill gör rummet ännu mer till matsal och ha allt porslin, glas, kokböcker, vinflaskor, serveringsdelar osv där på väggen. Lite som en restaurang kan man säga.
Och idag onsdag sätter bygget igång. Peppen och paniken är for reel!
Det var en mycket kort paus mellan båtturen och middagen, bara spreja lite parfym och byta om innan taxibilarna satte kurs mot Ristorante Europeo Mattozzi.
Jag gjorde mitt bästa på den korta stunden på hotellrummet för att låta min inre Anita Ekberg komma ut. Nja, jag får jobba lite på det…
Som vanligt visste vi inte vart vi skulle utan bara satte oss i bilarna och klev ut i det okända. Kanske en skrikig neonskylt och en tandläkarmottagningsbelysning hade avskräckt. Men som det så ofta är så är det just de ställena som är de mest genuina.
Och om det är något Ristorante Europeo Mattozzi är så är det genuin och äkta. En belysning som kanske just visar att här finns inget att dölja?
Vilket gäng jag fått lära känna och umgås med de här dagarna. Nu med några dagar i backspegeln är det faktiskt smärtsamt att förstå att jag aldrig kommer möta dem igen. Så underbara allihop och med de mest öppna famnarna tagit emot den soloresande svenskan.
Återigen ännu en familje och -driven restaurang. Här är det pappa och mamma som jobbar. För övrigt var pappan en kopia av den äldre mannen i julfilmen The Holiday…
Jag börjar få kläm på det här med italienska måltider nu. Jag har alltid haft svårt att förstå hur de klarar äta flera förrätter, soppa, sedan en pasta, följt av varmrätt och avsluta med dessert. Nu med fyra dagars erfarenhet så är det helt i sin ordning. Hur sjukt? Jag har alltså ätit så här både lunch och middag alla dagar. Och jag har inga problem alls med det – helt rimligt, alla dagar i veckan.
Det gäller bara att vara många som delar på maten! Det är där problemet ligger för mig tidigare. Att jag liksom tagit en rätt själv och det blir ju galet. Man äter lite av allt. Som gigantisk mozzarella och de sötaste tomaterna någonsin ihop med selleri. Så god kombo.
Och några skedar av bönsoppa med bläckfisk och vongole. Jag ska erkänna att de här kraftigt smakande sopporna med bönor och/eller kikärtor kommer jag sakna jättemycket. Överraskande goda och något jag själv inte hade beställt. Och om inte det framgått tidigare så har vi alltså inte sett en enda meny under de här dagarna. Allt har varit förbeställt och fixat. Och viner till det har matchats och flödat generöst.
Här är ägardottern och hon var helt underbar. Vilken stjärna. Precis som sin pappa gick hon runt bland borden och spred så mycket energi och generositet. Stämningen i rummet bland alla gäster liksom steg i takt med volymen på samtalen. Här någonstans började jag känna mig som i en italiensk familj. Så svårt att förklara men det var aktivitet överallt och fullt ös. Folk pratade och skrattade mellan borden. Gäster verkade liksom byta platser och hitta nya sällskap. Oklart hur det gick till.
Jag hade gärna snott med mig lille Henry. Gulligaste lille valpen någonsin.
Och inte blev det mindre ös när den gulliga gitarristen och sångaren kom in. I vanliga fall kan jag tycka att en trubadur kan vara lite påträngande och speciellt när en restaurang är så här liten för this is it. Det var inte större än det här rummet. Men nej, han var alldeles perfekt och fick med alla på allsång fast ingen kunde varken texten eller italienska!
Så till den milda grad att alla sjöng högt och viftade med servetter. Bilderna återger inte alls den enorma stämningen. När jag fick en man vid grannbordet att ställa sig upp och sjunga My Way var det som om taket skulle lyfta.
Flera varmrätter varav de här ostfyllda och tomatkokta köttbullarna var en. Smack!
Och jag får inte glömma det fina porslinet som sätter den där extra kryddan. Älskar det och suktar efter ett sådant jag med. Men blir det lika fint hemma i Stockholmsförorten…?
Mimi och Oddur Thorisson. Vilket par! Vackra, duktiga, roliga, generösa och så otroligt genuina. Vilka dagar de satt ihop. Jag kommer aldrig glömma den här resan. Jag har varit på en tur som varit mer än bara fysisk. Jag har fått mig en injektion av allt livet kan ge. Jag är så otroligt glad att jag fick infallet att boka den här resan själv. Jag vågar nog påstå att jag investerat i mig själv för jag känner mig starkare och rikare efter allt vi varit med om. Jag kommer föreviga tacka dem för detta.
Vid midnatt var det dags att lämna restaurangen. Några sa att de skulle vidare men då jag var trött som Trötter på sömntablett och taxin skull gå kl 09.00 nästa morgon var jag (och några få till) den vuxne i rummet och åkte till hotellet. Kanske jag för evigt kommer banna mig att jag inte tog chansen till en utekväll? Jag fick sedan reda på att de hade varit ute till 03.30 och det hade jag inte klarat även om nån betalde mig. Men ändå… det svider. Hur många gånger kommer jag få chansen? Äsch – det var inte meningen. Så tänker jag!
Du känner nog till Capri. Kanske även Ischia men det finns fler öar här vid Neapels kust och en av dem är Procida. Liten, hemlig och alldeles ljuvlig. Här hyr Mimi och Oddur hus på sommaren och blivit vänner med restaurangägare och några vi nu skulle till.
Om du vill se övriga dagar på min resa kan du se HÄR.
Allt började dock med stor dramatik värdig en dokusåpa. Då vi hade en båt att passa var det viktigt att vi skulle komma iväg i tid och alla var duktiga på att hålla tiden och vi ännu en gång tryckte vi in oss i taxibilarna.
Men vi saknar en? säger nån. Hon skulle bara hämta solkräm, åkte hon inte med er? svarar nån. Åh nej, en borta!!! Och det är då här dramat sker då det blir riktigt dålig stämning med många hårda ord över telefon och sedan när hon väl kommit på plats, för hon hann. Kvinnorna från Kalifornien som inte kände varann innan hade skapat sig en liten grupp och nu blev den då skadad då de inte räknat in alla. Jag som är konflikträdd så det stänker om det förflyttade mig snabbt åt sidan. Så jobbigt det är med ilska, besvikelse och anklagelser. Samtidigt som jag: åh det här är bra början på en bok…
Så, alla i den gruppen blev vänner igen, kramades och löften om att alltid hålla ihop sades. Och bästa av allt att vi hade t.o.m. gott om tid innan båten gick.
Väl i hamn var det godsaker beställda på Mimis favoritfik Paname. Ännu en gång var det ”a snack before lunch”. Kanske ska bli en vana med söta bakverk nu.
Jag hade aldrig hört talas om Procida men blev verkligen tagen av den söta ön med den ännu sötare staden. Pastellfärgade hus och mysiga gränder.
Det här med vilka man väljer till helgon… och skoja inte att jag var nyfiken på att trycka på knappen 😂
Hamnstaden som vi kom till liksom övergår i en stad på andra sidan ön. En gata från en hamn till en annan. Och där då på andra sidan var vår plats för dagen. Nu skulle det göras ravioli.
Vi fick alla ta på oss förkläden och så satte kursen igång.
Mimi och Salvatore, ägaren av familjerestaurangen och hotellet San Michele, hade satt samman en lunchmeny där vi alla tillsammans skulle laga den.
Okej, ska försöka ta in detta: Att stå på kajen i Italien vid Medelhavet och göra ravioli ihop med min idol och samtidigt få sippa på en Aperol. Vet inte om mycket kan slå det här faktiskt.
Sedan efter allt slit (?) fick vi njuta av allt gott vi lagat. Jag slukade den enormt goda räkraviolin vi skapat utan att blinka så den fotade jag inte. Då förstår du hur i gasen jag var som glömde…
Men den goda färska fisken och den otroliga kak/glassdesserten fick jag med.
Efter maten fick vi möjlighet till två val: Se byn och shoppa samt gå på museum ihop med Mimi eller åka en av båtarna Oddur hyrt och bada. Så klart jag valde båt.
Han som är islänning kanske har bra vana av båtar sedan födseln men jisses vad han körde. Sandra som var med på båten (5 pers per båt) hade teamsmöte samtidigt och jag måste säga att det var det proffsigaste jag varit med om. ”Thank you all for coming in and reporting…” försökte hon säga samtidigt som båten flög fram över Medelhavet.
Vilka otroliga vyer vi fick se och uppleva. Vi åkte till ön bredvid, Ischia och såg så vackra hus. Och inte nog med det – helt plötsligt ser jag en fena skära genom vattenytan och en stor kropp böjer sig samtidigt som det sprutar vatten. ”Men, titta en delfin!” skriker jag men vi alla enas om att det inte alls kan vara en delfin. Den var på tok för stor samt svart. Senare fick jag höra att det var en Långfenad Grindval. Så himla häftigt.
Nej detta är ingen val… Bara jag som njuter av la dolce vita!
Tillbaka till Procida och samla ihop gruppen. Dags att åka tillbaka till Neapel för vår sista måltid och kväll tillsammans.
Nu har det här inlägget blivit rekordlångt så jag återkommer med den kvällen. För den förtjänar ett eget inlägg. Eller en hel film egentligen…
Om det var pastabakning dagen innan så var det pizzabakning nu. Är det italiensk matkurs jag är på så är det.
Vi skulle stanna inne Neapel och ta oss till Pizzeria de Concettina au Tre Santi. Vi fick skjuts en liten bit från hotellet men mest blev det en härlig promenad i kvarteren med matmarknader och arkitektur.
Att Pasta Vongole är en rätt som lagas lika ofta här som Korv Stroganoff hemma kan ha att göra med att just vongole finns att köpa lika lätt som potatis här.
Inga ord behövs för att förklara hur jag mår va?
”A snack before lunch” sa Mimi och plockade fram fantastiska fiore de neve.
Tänk dig en superfärsk liten semmelbulle utan kardemumma fylls med vaniljkräm och galet mycket florsocker. Som snö gissar jag då på namnet… Jisses vilken pangsmäll av gottigheter.
Det tog lång tid att ta sig fram för det var enastående arkitektur att titta på överallt. Som i en film runt varje hörn.
Arkitekturen! Jag är helt tagen. Så vackert precis överallt som sagt.
Eller…? Är det självaste Salvador Dalí som varit framme???
Och sedan in på en gård vid vårt mål och det var som om nån hörde mina tankar och hade hängt upp lakan på tork. Blir det mer Lady och Lufsen än så?
Väl på plats var det dags för att göra pizzadeg. Och här är det inte snack om att gå på känn utan mycket tydliga mått på saker. 1 gram jäst, 1 dl kallt vatten, 1 kg mjöl varav 90% 00-mjöl, 10% tipo uno. Per pizza. Så! Underbara Louisa från Australien står och ser koncentrerad ut. Vilken stjärna hon är, så många fina samtal hon och hennes genomvänlige man David bjöd på.
Vår lärare gav mig en applåd så jag tror jag fick godkänt när min deg var klar. De degar vi gjorde skulle dock jäsa så det var inte de som vi sedan skulle äta men det kanske bara var bra…?
Mimi visade sina favoritställen för kaffe, glass och kökshopping. Oddur visade sina favoritklädbutiker. Då det bara var två herrar med i sällskapet så gick de besöken snabbt.
Jag köpte tre citroner, ett paraply och tolv ljuvliga små glas. Längtar så efter att få använda dem. Och citronerna var så sådan jag kan göra lemon bread av. Som jag skrev om HÄR.
Hela det underbara gänget: Louisa och David från Australien; Lisa och Michael från New York; Holly och Lauren från San Fransisco; Christine och Sandra från Schweiz; Susan från Kanada; Inga, Beth och Aija från Seattle; Pascale, Shanti, Alisa och Marci från LA; Brigitte från Danmark; Chiara från Italien men bor i Schweiz; Gabriella från Sydafrika men bor i Portugal. Och så jag!
Ombyte på rummen och sedan en kort promenad bara över gatan till en fisk- och skaldjursrestaurangen Zi Teresa medan regnet började falla.
Nästan exakt efter vi klivit in öppnade sig himlen. Ett praktregn som sedan skulle visa sig ge med sig en överraskning…
Vår fjärde måltid tillsammans och gänget hade verkligen blivit bekväma med varann. Samtalen gick så mycket lättare än kvällen innan och stämningen var otroligt hög. Fantastisk mat, massa goda viner och skratten ekade.
Jag kom mig själv med att känna mig otroligt bekväm. Som om vi alla känt varann länge och väl. När det är så här att man ska sitta bredvid varann i många timmar, som de italienska måltiderna är, är det inte säkert att man känner sig bekväm med främlingar men kanske en kurs som den här just lockar en ganska homogen grupp?
Att kärleken till mat, dryck, kulturer, möten är gemensam och att olika nationaliteter och åldrar inte spelar någon roll. Att jag skulle sitta och skratt högt ihop med en 65-årig kvinna från Toronto hade jag nog inte trott.
Plötsligt skriker flera kvinnor i andra änden av bordet högt. Jag flyger i luften av skrämsel. Vad händer???
En kackerlacka hade sprungit upp på nåns ben och tagit sig upp på bordet. Och sedan kom en till. Skriken ökade. Vi på min ände bara skrattar.
Tre kvinnor från Los Angeles står på sina stolar och skriker. Lisa från Brooklyn tar av sig sin sko och dödar tre kackerlackor på raken utan att blinka. Vilken kalabalik och dramatik!
Restaurangägaren trodde det kraftiga skyfallet hade fått fart på kackerlackorna som då sökte skydd från de stora pölarna som blev. Ja eller nåt sånt…
Regnet hade slutat och det var varmt. Några sa att de ville gå vidare, gå ut. Jag ville bara gå in. Till mitt hotellrum för jag var slut som artist. Att mingla i barer och dra runt i gränder är något jag älskar men om inte energin finns är det inget att göra. Och nästa dag skulle ju bli den sista så här gäller det att hålla ihop! Ladda om för båttur ut i Medelhavet!
Det var lite trevande och nervöst där vid första mötet. 20 st kursdeltagare och sedan värdparet Mimi och Oddur Thorisson tryckte sig in i taxibilarna och for iväg. Att prata om det dramatiska vädret natten innan var ett säkert kort för att få igång samtalen och vi alla lärde oss snabbt att Oddur gärna skämtar och ofta. Alltid följt av ett stort högt skratt. ”Det här kommer bli toppen!” tänkte jag och så rätt jag hade.
Det var skönt att höra att det inte bara var jag som inte kollat upp kursen ordentligt innan. Det var till och med så att några förlsökt men fått till svar: ”allt är planerat, du behöver inte tänka på något.” Så vart vi skulle i dessa bilar nu var det ingen som visste. Men att vi skulle lära oss mat visste vi.
Genom ett bullrigt Neapel, förbi Vesuvius och mot Sorrento åkte vi men stannade precis innan Sorrento dök upp. Till en egen liten strand med det lämpliga namnet il Bikini.
27 grader i havet! Kan det verkligen stämma???
Där tog ägaren av denna familjeägda strandrestaurang emot och ett officiellt ”hej och välkomna” av Mimi och Oddur. Sedan lite mingel medan vi alla försökte bekanta oss med varann och lista ut vem som kom från vilket land. Övrigt som yrke, ålder, familj osv dök aldrig upp. Väldigt skönt hur alla var vita blad som kunde fyllas av varann.
Stora glas med Limoncello Spritz hälldes upp och delades ut. Tanken var att vi skulle få ha en masterclass med il Bikinis kock Coppola (nej inte släkt med regissören av Gudfadern) och sedan ha en skön dag på stranden.
Nu skulle vädret bli sämre på eftermiddagen så schemat vändes så vi fick börja med ett dopp i Medelhavet. Och till den mest fantastiska himmeln över Vesuvius.
Att jag skulle få bada en till gång i Medelhavet var ju höjden av lycka. Nej, det var inte 27 men jag och Sandra från Tyskland enades om 22 grader.
Mina nya vänner Birgitte från Danmark och Shanti från Los Angeles.
Sedan var det då dags att snacka och laga mat.
Allt gick undan i rasande fart men jag fick med mig många spännande tips som jag absolut måste testa hemma. Ska bara hitta alla ingredienser i samma fina kvalitet.
Men att klä in fisk i filodeg ska nog inte vara så svårt.
Det var en hit kan jag säga! Otroligt krispigt.
Carpaccio på de här lokala Sorrentotomaterna som just nu är i säsong lär det bli svårare med.
Gos med paret Thorissons lilla 8-veckors valp Henry och goda snittar mellan varven på kursen gjorde att tiden flög iväg.
Med nya kunskaper slog vi oss ned runt borden. Det fina långbord som dukats upp på terrassen fick plockas ner för att då ha en servering inomhus medan regnet drog över oss. Men det var på intet sätt sämre.
Lemon bread? undrar du. Ja det var något helt nytt för mig och det är en speciell sorts citron som just nu är i säsong och som har tjockare skal, dvs mer av det vita som vi alla lärt oss att vi inte ska äta. Här är det då alltså tvärt om. Stora vita bitar av citronskal och hoppsan vad gott.
Den filodegsinbakade fisken som jag då ska ge mig på. Wish me luck!
Väldigt mätta så hade vi vidare schema att nu kliva vidare i. Fast bara tanken på att äta en stor italiensk middag var väldigt svår att ta in sig.
En mycket skakig och hoppig resa med taxi tillbaka till Neapel och till en restaurang som heter E Curti. Där togs vi emot med varma leenden och mycket härlig energi.
Med van hand började hon laga och hennes dotter översatte. Det vi skulle lära oss var något så spännande som en Christmas Pasta. Dvs en rätt man gör vid jul av det som finns hemma. Mycket saker blir över från festligheterna och man kan kalla det en italiensk pyttipanna med massa nötter och kryddor.
Alisa, Marci och Pasquale från Kalifornien och Birgitte från Danmark. Alla ville vi ta med oss Nonna hem. Så ljuvlig och generös.
Det var många rätter som skulle lagas så när allt var klart så hade faktiskt en hunger hunnits byggas upp.
På utegården slog vi oss ned medan mörkret kom. För oss två Skandinavier i sällskapet var det varmt som en sommarkväll. Deltagare från Australien och LA frös massor.
Sedan smällde det till utav h-vete. Alla flög upp. Det var kvällen innan helgdag då stadens helgon skulle firas. Så det var tydligen förfest i huset bredvid.
Fina Mimi. Som jag följt henne på alla möjliga ställen och bläddrat i hennes kokböcker. Att nu få möta henne och ta del av hennes värld var verkligen fantastiskt. Efter den här långa intensiva och underbara dag förstod jag hur bra det skulle bli. Hon är verkligen fantastisk och har ett sätt som är så välkomnande och generöst. Och full av skratt.
Bilar tog oss tillbaka till vårt hotell och jag tror jag knappt hann lägga huvudet på kudden innan jag somnade. Klockan på ringning för det var fullt schema med mer kurs men denna gång inne i Neapel och pizza!
Dert var med dunder och brak jag anlände till Neapel igår. Bokstavligen.
Landar på Neapels flygplats och är verkligen lost. Jag har bara namnet på hotellet jag ska till och tackar mina kartappar i mobilen som då ger mig bra vägledning. Jag ska ta Alibus som är som en sorts shuttlebuss men alla jag frågar om var den går någonstans vet inte var eller kan inte engelska. Efter många kontaktförsök så kan en man visa mig. 200 meters down here säger han. Och jag kommer med på bussen precis innan den åker.
Enorma bilköer och det som skulle vara 4 filer på vägen hade 5-6 stycken samt slalomåkande motorcyklar. Mycket spännande.
Efter 30 minuter kommer jag till det som är en stor busscentral i Neapel och ska ta buss 151 säger min app. Den ska gå om 15 minuter och jag filmar den vackra månen som kommer fram bakom molnen. Då ser jag, i mobilen, hur jag filmar buss 151! Jag springer efter den och trillar in. Man kan inte betala kontant, man kan inte betala med kort utan måste ha ett speciellt kort eller en speciell app. Två snälla äldre män som inte kan engelska försöker hjälpa men de har inte ens själva en smartphone… Efter många många försök kan jag ladda ner appen medan bussen kör som om det vore livet.
Jag går så klart av en hållplats förtidigt och då hör jag ett fyrverkeri. Men nej, det var blixtrar. Och de kommer varannan sekund. Hela himlen lystes upp som det var dag. Se här:
Helt galet. Så där gick jag med min rullväska i regnet och försökte att undvika att bli överkörd och hålla koll på kartan i mobilen.
Men jag var så glad så! Inget kan stoppa min glädje över att äntligen få vara iväg. Men vart var det jag nu skulle egentligen? Man kan inte anklaga paret Thorisson för att vara för tydliga i sin information om adresser, tider och planer. Jag började oroa mig för att jag bara trott allt, att det var för bra för att vara sant…
Jag hittade till slut mitt hotell och vilket hotell sedan. Lyxigaste någonsin. Hotel Excelsior. Och när jag checkar in och de har min bokning (då jag inte bokat själv) kände jag ”okej, detta är på riktigt!” Kanske lite knasigt att jag inte varit mer förberedd men jag har liksom känt att jag bara ”åker med”. De mejl jag fått har bara varit ”see you soon” och så, då har jag känt mig lite italiensk och bara… okej, see you in Italy, typ.
Jag fick rum 330 och det var det gulaste rum jag sett.
Som man alltid gör, öppnade jag dörren till balkongen för att se om jag fått någon utsikt. Nattsvart ute och dålig sikt men jag såg vulkanen Vesuvius där borta, och Medelhavet. Dramtiskt vackert. Men åt andra hållet…
Där fortsatte blixtarna fara över himlen med bara millisekunder mellan. Himlen lystes upp i snabba knallar. Jag filmade och här har jag tagit ut två bilder, utan och med blixtar. Helt otroligt.
Jag kände mig trygg i mitt kantarellrum och somnade fort.
Och nästa dag bjöd på solsken och sköna sommartemperaturer. Som om inget hade hänt.
Snabbt byta om och gå till frukosten.
Hotellet är gigantiskt och jag fick leta mig fram till frukostmatsalen men det blev en vacker rundtur.
Jag är inte så mycket för söta bakverk till frukost men det verkar italienarna vara. Aldrig sett så många kakor innan klockan slagit 08. Men så var det en fantastisk frukost i övrigt som checkade alla mina önskemål.
Sedan var det upp till rummet för att plocka ihop allt jag skulle ha med mig för dagen. Som sagt, något schema hade jag inte fått utan jag fick ett mejl kl 22 kvällen innan att ”ta med allt du behöver för vi kommer inte tillbaka för än efter middagen. Och glöm inte bikini!” Okej, det var ju stressande. Ska man byta om till middagen? Är det strandhäng? Hur länge? Äsch, jag struntar i att fråga och packar en kjol för kvällen, bikini och läppstift. Det blir bra!
Väldigt nervös tog jag hissen ner. Vilka är de övriga på kursen? Kommer alla ha med sig vänner eller sin make/maka? Kommer detta funka???
Så fort jag klev ur hissen och såg gruppen tappade jag all oro. Ett glatt gäng från Australien, Portugal, Sydafrika, USA, England, Danmark, Schweiz och Kanada stod och var lika nerviga som jag. Med våra värdpar Oddur (från Island) och Mimi (hälften kines och hälften fransk) var det ett väldigt häftigt internationellt gäng som hälsade glatt med namn och land. Alla namn föll ur mitt huvud på en gång. Så dålig på namn.
Sedan hoppade vi in i vår minibussar för vidare äventyr. Det får jag återkomma med. En heldag med allt Italien kan bjuda på känns det som…
I maj förra året vaknade jag vid 04 som vanligt och efter att inte kunnat somna om började jag scrolla på telefonen. Jag vet att man inte ska göra det men bättre att nyttja tiden och det var ju tur denna gång. Då såg jag att en av mina idoler Mimi Thorissonadlink hade precis släppt platser till en ny workshop. Då de där platserna går åt som smör i solsken, eller Håkan-biljetter på Ullevi, så skickade jag ett mejl med mitt intresse där i ottan.
På morgonen sedan fick jag mejl från henne, bara det fick mig alldeles lycklig, där hon sa att hon fått 350 ansökningar och hade tolv platser på kursen. ”Jag gillar att ha en grupp lika stort som i en Agatha Christie-deckare” sa hon och jag sa att det var ju en referens som lät fantastisk då jag är ett big fan av deckardrottningen också. Om jag ville vara med skulle jag svara rätt snabbt. Det gjorde jag och vips så hade jag bokat mig en matlagningskurs i Neapel. Ett och halvt år i förväg. ”Welcome to Naples, Miss Marple”, sa Mimi. Jag har längtat så länge och idag är det då äntligen dags.
Som ensamföretagare så får man skapa sina egna inspirationstillfällen, kick-off’er och teambilding med me, mysel and I. Och att denna resa infaller samma år som vår VD, vår bästa anställda, bästa vaktmästare, bästa säljare, bästa fotograf och alltid så pigga allt-i-allo Helena fyller 50 så är hon värd det tycker jag…
En av mina stora inspirationskällor är alltså Mimi Thorissonadlink och att nu få ta del av hennes fantastiska värld ska bli fantastiskt. Denna bok ligger ständigt framme för både receptet och stämningen i den. Hennes värld är så ljuvlig.
Och som jag skrev nyligen om att resa själv så fortsätter jag alltså på det spåret. Inget jag tänkt göra årligen men tydligen så. Men för att det ska bli en tradition så måste det ske en tredje gång vilket jag inte har i planerna. Än.
Så nu säger jag arrivederci för nu men återkommer med ett ciao från Italien.
Nu ska jag sy nya köksgardiner men det är ett litet problem… Jag har ingen symaskin. Den jag fick i 30-årspresent är tyvärr död och begraven. Nu 20 år senare är dt dags att köpa en ny symaskin men jag inser raskt att det är en djungel. Sist den användes kan ha varit HÄR. Vad är det för symaskin som gäller nu förtiden?
Jag vill egentligen bara ha en symaskin som syr raksöm och sicksack. En syslöjdsmaskin om man kan kalla det så. Har du erfarenhet av någon bra och enkel? Har du tips på märke? Lika bra att nyttja min möjlighet att ställa frågan brett. Tacksam för tips och svar.
Vad är det då som ska sys??? Jo förra året när jag var i London så sniffad jag upp en tygmarknad. Det var ett äventyr att ta sig dit men glädjen väl där var enorm. Så kul att komma bort från de vanliga stråken och på något sätt ”act like a local”.
Nu var det då det lilla tråkiga att svenska kronan var usel mot pundet så allt som redan var av hög kvalitet och med det högt pris var snordyrt. Men skam den som ger sig så jag grävde mig ner i högarna. Och där fanns en broderad längd som jag direkt kände var som gjort för vårt kök. De cafégardiner vi har är väldigt somriga och det här tyget var lite mer ombonat om man kan säga så. Inte juliga eller specifika så jag tänker att det ska bli min vinterpäls för köket. Vad tror du om det?
Men då kommer det till att jag måste skaffa mig en symaskin först… Hoppas få ändan ur lagom till advent kanske 😂
Som sagt, jag tar gärna emot tips och tankar. Tack på förhand.
Som det ser ut just nu i köket. En skir gardin jag är så glad i. HÄR kan du läsa när gardinen kom till.
Denna vy mötte mig när jag kom fram till Chelsea textiles outlet. Tur jag hade som tajmade in just den helgen det var.
Och här den broderade längd jag fyndade. Ser hur fin den kan bli…
… här. En mer ombonad och varm gardin kommer göra stor skillnad. Och hopppas, har jag blivit den som byter gardin efter säsong och högtid nu??? Det känns väldigt… moget?
