I söndags kom en liten bit av sommaren tillbaka vilket gladde oss enormt då vi var medbjuden på en tur på våra kära vänners båt. En liten halvdagstripp inåt Mälaren stod på schemat.

Väderapparna hade ju sagt mulet så allt detta var ju en vinstlott.

Sakta började vi ta oss inåt Mälaren. Det är faktiskt ett tips för alla Stockholmare – att inte bara sikta utåt skärgården utan just åka inåt. Mälaren och dess strandlinjer är ju så vackra de med.

”När ska vi åka fort???” frågar tjejerna som inte räds vare sig hög hastighet eller våghopp. Storebröderna däremot tyckte mer om det lugna tempot.

Nu gick det undan och här fick jag hålla i mig hårt. Underbart att känna farten och vattnet.

Vi skulle till den vackra ön och naturreservatet Eldgarnsö.

Där finns en brygga för den båtklubb våra vänner tillhör. Ljudnivåskillnaden från den höga hastigheten på motorn till det stilla klucket här vid bryggan var som mil ifrån varann.

Det är en ö men det går faktiskt att ta sig hit med bil. Bra att veta för oss som inte är båtburna till vardags.

Grillen tänd och magen kurrig.

Metspön som fanns i båten togs fram. Vid grillen fanns en sådant där grillgaller för fisk så om vi fick en abborre kunde det bli färsk grillad fisk till lunch. Men det var bara mört som nappade och de släpptes tillbaka i sjön. Till deras stora glädje.

Sjalett. Jag sa förra sommaren att jag skulle bli ett med sjalett och ha en sjalettsommar men då kom jag av mig. Kanske ska bli en sjaletthöst för mig istället???

Så där ja! Nu börjar det likna något. Känner du doften?

Världens bästa buffé!

Det här med att göra rullar i libabröd var toppen.

För att förtjäna gofika och få lite steg så blev det nu en promenad på ön.

Mycket att se och upptäcka minst sagt. Tyvärr ingen svamplycka av ätlig sort denna söndag heller. Vad är detta??? När alla andra verkar liksom tråla kantarell och Karl Johan går vi lottlösa. Men men, det är ju min vana trogen kunde vi ju konstatera förra söndagen, eller hur?!

Även en ö kan kännas som inland och Emils Småland.

Nypontider minsann. Vi pratade lite om olika saker man kan göra med nypon och jag fick ett mycket spännande tips jag vill prova.

Vilket helt magiskt päronträd och på riktigt gigantiska päron.

Här har bävern varit framme. Om jag skulle behöva lite träflis vet jag vem jag ska ringa. Helt otroligt hur den lille gynnaren kan gnaga alltså!

Fantastisk utsikt och vy. Tacksam till tusen för denna dag.

Papporna hade ett snabbare steg än mammorna och när vi kom tillbaka till bryggan var de i plurret.

Jag var inte så övertygad så jag avstod. Ingen var förvånad.

Sen var alla värda bulle, choklad och godis. Satte kurs mot hembryggan igen och mumsade ikapp med vågorna. En söndag som kändes som en hel helg.

Tack S & B för en fantstisk tur.

Jag går backen genom parken upp mot torget för att handla. En väg jag gått säkerligen 2-3 gånger i veckan dessa 8 år vi bott i huset. Och minst lika många gånger per vecka mitt livs första 20 år då jag också bodde här.

En väg jag gick hand i hand med min morfar som tog hand om mig om dagarna när jag var liten och gick dagliga promenader med. En väg jag gick med studentmössan i handen till gymnasieskolan. Samma väg jag gått med barnvagn i ur och skur. Jag kan denna väg och som barn fantiserade jag ihop att de stora sprickorna i asfalten var en vulkan som skulle explodera vilken sekund som helst. Eller att en gigantisk t-rex hade klivit där och skapat sprickor. Inte att det är de stora ekarna och tallarna som står här har enorma rötter och som puttar upp marken…

När jag nu kom gående med tomflaskor i dramaten för att panta och inhandla frukostmat tjöt jag till. Högt. Ni vet när man inte kan hejda sig utan ljuden liksom bara kommer ur en för att man hamnar i chock.

Min väg renoveras. Där borta där vägen delas är översta lagret av asfalt avskalat för att läggas nytt och bakom mig är det stora grävskopor.

Nu skulle normala människor säga ”ja men det var på tiden – här har vi i nästan 50 år haft en trasig väg!” men inte jag. Här tar min sentimentala och nostalgiska själ över. Mina historier om vulkaner och dinousarier har jag överfört till mina barn och de säger samma sak själva. ”Visst var det verkligen en jordbävning här när du var liten?” frågade sonen. Ge mig en Oscar för övertygande skådespeleri tack!

Vi är alla olika och jag är av en blödig sort. Inte att jag är überkonservativ, vill inta att saker ska ”vara som förr” eller att man inte ska bygga nytt tex bara det att det vissa saker är som gamla snuttefiltar. Tryggt. Minnen.

Jag är en av dem som inte kan höra de första tonerna av Den blomstertid nu kommer eller Luciasången utan att börja gråta. Den pinsamma mamman. Men att ha känslor är väl inte att vara pinsam? Kanske lite pinsamt att där i parken, med dramaten fylld av pantburkar, ge ifrån sig ett tjut – det kanske var pinsamt men annars? Att fälla en nostalgisk tår vid första advent – det är väl fint?

Jag har ärvt detta från min käre far, det vet jag. Som när jag var 17-19 nånting och satt hemma själv och kollade på Pretty Woman på tv och pappa kommer ner från övervåningen precis i slutscenen. När Richard Gere står upp i limosinen och klättrar upp för stegen, du vet. Pappa sätter sig bredvid mig och ser alltså endast slutscenen. När filmen är slut och jag vrider huvudet mot honom rinner tårar ner för hans kinder. ”Åh vad fint!” säger han. Fina pappa – som jag saknar dig!

Nä nu börjar jag böla igen. Typsikt! Så blödig men glad över det. Älskar att liksom KÄNNA! Men att bli tårögd av att en liten promenadsträcka ska asfalteras om – det är väl att ta i?