Då har jag inte bara fyllt 50 utan även haft en 50-års fest. Man kan väl säga att jag nu är examinerad 50-åring?

Jag har gått från att vilja ha en gigantisk fest med typ alla jag känner och mött på lokal till att inte vilja ha något firande alls. Det landade i ett så litet firande jag kunde hemmavid. Det var viktigt för mig att mina barn skulle var med så ett familjärt firande med alla generationer. Vi landade i det var från 3 till 88 år. Min och makens storfamilj samt några vänner med barn gav 70 personer. Lite oklart då det var ett spring i dörren på källaren för barnen så jag räknande inte in dem men jag hade gjort 30 godispåsar och det var bara tre kvar när jag gav ut dem…

Jag har pratat om att jag inte var helt bekväm i vilka kläder jag skulle ha. Eller jag visste exakt vilken typ av klännignjag ville ha men den hittade jag ju så klart inte. Det blev de där silverbyxorna jag köpte, se HÄR, tillslut och min gamla vit/silvriga lilla jacka. Man kan säga att jag lajvade en discokula. Det blev tillslut jättebra och känns bra att det var second hand vilket jag inte så vanligt köper kläder på.

Jag kommer sätta ihop ett inlägg med lite mer matig info om kalaset om det skulle kunna inspirera men så länge kommer bildregn på dekorationer och mat. Jag är lite trött och borde egentligen ta en eftermiddagsvila så jag ska hålla detta kort ha ha.

Vårvackert, pastelligt, blommigt och mycket jag.

Min typ av mat och jag ska beskriva mer varför sen.

      

Csomopolitan så klart.

Och sen kom gästerna. Tack för bilden Jenny!

 

Ett stycke så kallat conversation piece.

 

Jag fick så många fina gåvor och tal. Rörd till tårar många gånger och skratt så jag kiknade.

Min dotter tyckte jag saknade ett halsband men det löser ju min bror mycket bra med att blåsa serpentiner på mig!

Alltid dans. Mina tre discokulor är bland det bästa jag äger och har. Små men ger stor effekt.

Mitt sista insats för kvällen var att servera hot shots. Det gör alla varma och glada.

Jag la kudden på huvudet kl 02:50 och var så otroligt glad över alla som kom och den rikedom jag besitter i dessa människor. Så kul när mina vänner på olika håll möter varann och de, så klart, finner varann de med.

Nu ska jag sova ikapp och ladda för mitt nya liv som snyggare, smartare, tryggare och gladare 50-åring. Livet är underbart!

Vilken födelsedag! Jag hade aldrig kunnat önska mig mer. Ja okej, det hade ju inte gjort något om det hade slutat regna och att temperaturen var på plussidan men i övrigt var det perfekt.

Att fylla år och ovanpå det fylla jämt, att bli 50 år, är helt fantastiskt. Nu med en natts sömn så är jag helt uppfylld av den fantastiska dag och all den kärlek jag fått. Så många fina meddelanden på alla möjliga ställen som för varje hälsning fick mitt hjärta att växa. Det blev en dag jag nu lägger i ett av hjärtats finaste hörn. Här kommer ett bildregn.

Fylla 50!

Som sig bör på en födelsedag vaknade jag tidigt men inte så tidigt som vanligt faktiskt och det tog ett tag innan jag kom på att det var min födelsedag. Jag sov räv medan resten av familjen trippade ner för trappan och jag kunde mig höra hur de undvek det knarriga trappsteget. Det i sig är kärlek det.

Helt plötsligt kommer musik ur högtalaren som är i sovrummet. Det är på rejält hög musik så om jag inte var vaken blev jag det nu. En sång som börjar med en kör som fullkomligt ropar ”Helena!” drar upp mig.

”Vad är det här för låt? Har de tokstollarna spelat in denna för mig?” hinner jag tänka men texten är lite speciell så jag lägger tanken åt sidan och kliver ner.

Där står min fina familj med isfacklor och sång. Tårarna på min kind  var självklara.

Mina frukostfavoriter med mina människofavoriter.

Min nya besatthet: ingfärsshot på ett mycket elegant sätt.

De finaste presenterna jag kan tänka mig. Jag hade tydligt sagt att jag äger allt jag behöver och önskar mig inget men de här gåvorna var precis både vad jag behövde och ville ha: dagar ensam med varje barn för sig.

Och av maken fick jag presentkort (stooooort och klurigt inlaget) på en lampskärm. För det hade han snappat upp att jag tyckte skulle vara fint att förgylla rummet med. Han är bra han!

Sedan gick barnen till skolan och jag å maken svidade om för jag hade bokat lunch på stan, på Ett Hem. Något jag velat göra länge.

Jag tog orimligt många bilder från Ett Hem så det får bli ett eget inlägg senare.

Konceptet är enkelt: de har en meny och man får välja dryck. Men då vinkällaren är otroligt stor och fått pris för sin stora bredd och kvalitet så fick min mycket vinintresserade make att leta länge å väl 😅

Det blev ett vin från Mosel som vi älskar och besökt två gånger, bland annat på vår bröllopsresa för 13 år sedan.

<3 Den bäste jag vet!

Rakt igenom helt underbar mat.

Sedan var resten av dagen utom min kontroll. Maken hade bett om att få skapa en dag åt mig och bokat middag. Inte mig emot, så mysigt och spännande.

Efter all mat så blev det en promenad genom staden. Lång promenad. Från Lärkstaden, till Östermalm, över till västra delarna av Vasastan och bron över till Kungsholmen, längs med Karlbergskanalen upp till St Eriksbron och över till St Eriksplan. Man pratar bra när man promenerar så det var fint att få denna friska fysiska promenad men även tid att prata om allt.

Väl i Birkastan och på den gata vi bodde innan vi flyttade till hus hängde vi på låset till en helt otrolig liten bar.

En entré man lätt missar men det ska man för guds skull inte göra. Baren Apropo är bland de mest fantastiska ställen jag besökt. Otroligt litet men mysigheten är enorm. Som att kliv in i en annan tid.

Perfekt efter den långa kalla och blöta promenaden. Där satt vi på de sköna stoppade gamla fåtöljerna alldeles ensamma när det kom två personer upp för trappan.

Min största storebror med fru! Vilken överraskning!!! Mina övriga två brorsor var bortresta men då jag ska ha familjekalas på lördag hade jag inte räknat med att möta dem denna dag så detta var ju så klart en supeöverraskning och glädje. Och där ringer mina kära kära väninnor på en grupp-facetime med sång och skratt. Åh hela jag bubblade av tacksamhet.

Schemat skulle fortsätta för vips var det bråttom att gå för nu skulle vi vidare och till…

…Fondueboden visade det sig där barnen och min mamma redan var.

En glad 50-åring och en snart 88-åring. Båda pigga som tonåringar! Mamma har verkligen visat mig att ålder är bara en siffra och inte ett sätt att vara.

Att maken bokat detta är bland det bästa jag kunnat önska mig. Jag fullkomligt älskar måltider som är lite över det vanliga, som att äta fondue, då det blir så mycket roligare. En tillsammans-måltid och det var ju precis det som en födelsedag ska vara. Han känner mig så väl!

Och sedan är det ju så gott! Vi beställde en köttfondue och en ostfondue.

En lek jag gjort på barnen i alla år när det varit dötid, tråkigt, väntan, på resor eller på restauranger är ”Pelle gick till djuraffären”. Den lärde jag mig som barn och den är en succé fortfarande.

En person, i detta fall dottern, visar med fingrarna på ”motståndarens” arm hur Pelle går fram och tillbaka, från handflatan till armvecket, för att köpa djur. Djuren har tyvärr förmågan att bitas, banka, nypa och allt vad de gör på vägen. Man avslutar med frågan ”Hur kunde Pelle hitta fram och tillbaka till djuraffären?”. Jo genom den röda stig som blivit på armen…

Mormor i fara! ”Pelle gick till djuraffären och köpte en elefant, BAM BAM BAM”

Lämplig hänga-gubbe denna dag!

Mamma hade stickat en tröja åt mig. Jag måste visa den senare.

Efterrätt? Chokladfondue så klart.

Galet mätt, otroligt glad, enormt tacksam och lyckligare än någonsin var de känslor jag hade i kroppen när vi tog tunnelbanan hem igen.

Tack alla fina för alla rara hälsningar. Att bli 50 rekommenderar jag varmt. Livet är fantastiskt.

Åh vad jag längtat efter denna dag! Att äntligen få fylla 50, att få kliva över det där berömda strecket och få ett osynligt medlemskort till en utvald skara på något sätt.

Jag tar ledigt idag och ska njuta av detta på alla möjliga sätt. Planen är att ta en dag på stan med maken som också tagit ledigt för att sedan möta upp barnen som åker in till stan med mamma efter skolan. Jag vet inte vad som kommer hända på kvällen för det har maken velat göra till en hemlis.

Så med detta säger jag: vi ses på andra sidan. Där jag förhoppningsvis blivit ännu bättre, starkare, snyggare, tryggare och på alla sätt mer nöjd med livet. Inga stora förväntningar alls alltså 😂

Tills dess säger jag:

Nu är det bara dagar kvar tills jag fyller 50 år. Jag har absolut ingen kris över att fylla år eller kalla mig 50-åring. Det har jag redan gjort de senaste månaderna för det känns faktiskt bra, lite mer intressant. Det är inte så många i min värld jag är i nu som är 50. De flesta är runt 30 så då kan jag sticka ut, vilket i samma värld är något bra. Bruset av kommunikatörer är enormt, så det är bra att då särskilja sig.

Jag hade ingen 40-års fest för vi hade yngste sonens dop på min födelsedag, se det inlägget från 2014 HÄR, så det liksom löste sig med att samla familjen och så fick det vara bra med det. Nu blir det lite mer ordnat och idag var vi runt för att köpa grejer.

Det jag har svårt för är hur det ska dekoreras. Jag har försökt få inspiration men om jag ska vara ärlig är det inte direkt en uppsjö av 50-årsfester att ta inspiration från. Det jag hittat påminner mer om nyårsfester. Det får mig att dels bli irriterad då det finns en uppsjö av andra fester men liksom efter 40 tar det slut. Sedan taggad att då skapa just för detta.

Hursomhelst, nu har jag och vi varit runt och handlat och förberett. Veckan kommer vara pangfylld av jobb så jag kan vara ledig på torsdag. Riktigt roligt att planera och fixa.

Jag var på stan för att hitta några nya kläder för att ha på mig. Men det gick jättedåligt. Inga kläder som jag sett framför mig kom i min väg.  Jag blev mer intresserad av inredningen.

Som den snygga trappan på Toteme.

Eller tapeten hos Nathalie Shuterman.

Tog en lunch på Eat i Moodgallerian.

Det brukar vara så gott med ramen där och det var ok nu med men personalen var så otroligt otrevlig denna gång så jag blev faktiskt besviken.

Tillslut hittade jag ett plagg som jag kände var fest. Ett par byxor jag hittade på Arkivet. Second hand från Rabannes samarbete med HM. Tyvärr satt inte byxan inte jättebra men inte tillräckligt dåligt för chansen att missa ett par coola silverbyxor liksom. Sedan åkte jag till Judits second hand och hittade den perfekta klänningen men den var för liten. Så himla typiskt.

Sedan var det matinköp. Listan är satt, bara att bocka av.

Jag, maken och sonen var på Stockholm ost & chark och köpte lite av varje. Bland annat ett helt ben. Så man skär sin egna skinka. Det är ingen som kommer missa det på festen om man så säger.” Alltid lämna gästerna med ett stort minne” brukar jag säga.

Sedan hemma hjälpte övriga barn mig med att göra alla godispåsar till alla barn som kommer.

Ja det var första stegen mot ett firande.

Brukar du gå i kyrkan? Eller synagoga och moské? Har du en tro?

Jag är inte en van kyrkobesökare och skulle väl inte säga mig vara troende men jag är ju med i Svenska Kyrkan, vigd av präst (även om vi gifte oss i ett nöjespalats), döpt alla våra barn, firar alla de religösa högtiderna och när livet blåser hårt hör jag mig själv säga ”Snälla Gud hjälp mig!” Så vad är jag då? Typiskt hobbyreligös som många andra i Sverige kanske? Eller bara en sån som tycker det skulle vara skönt att det skulle finnas någon form av makt som på något sätt tar besluten åt mig. Att ödet, makten, överheten (vad nu det är?) styr mig i en utstakad ritning.

Nej, jag tänker inte gräva djupare än så för det skapar nog bara debatt vilket jag är alldeles för konflikträdd för att göra. Men det är ändå intressant att börja fundera nu när vår äldste son regelbundet går  till kyrkan för sin konfirmation senare i år.

Han går som oftast på gudstjänsterna ihop med min mamma, sin mormor. De kallas nu i kyrkan för den dynamiska duon. En lång 15-åring och en glad 87-åring är kanske inte den vanligaste kombon?

Jag följde med en onsdagskväll och kände att jag mådde bra. Vet inte om det var den entusiastiska prästen, alla de väldigt ivriga konfirmanderna som också ska gå sina 10 gudstjänster, den väldigt duktiga kören eller bara det att det var något annorlunda än en vanlig onsdagskväll.

Och sedan kommer de andra tankarna. I denna kyrka döptes jag, här begravdes min morfar och nu konfirmeras min son här. Livet!

Sedan tankarna på pappa som inte längre är med oss. Det blir lätt så – att jag tänker på döden i kyrkan. Som om det i den lokalen ska finnas en direktlinje till de jag saknar.

Ja det är nog den största känslan. Att det skulle gå att där och då få komma i kontakt med pappa. Den tanken kommer när jag är i vilken kyrka som helst. Om vi är utomlands och besöker en vacker katedral eller en mindre svensk ort och i ett litet kapell – då kommer tanken på möjligheten att få prata med pappa upp.

När gudstjänsten var slut bjöds vi alla upp på Loftet där det vankades fika, våfflor minsann. Min mamma gick hem innan för hon sa att det var sånt himla liv där uppe när hon varit med. ”Hur mycket liv kan det bli på en kyrkofika?” tänkte jag.

Det var helt galet! Nu vet jag vad som har blivit ungdomsgården här omkring när de gamla lagts ner. Det var helt underbart att se. Tre rum fullsmockade med tonåringar som gameade, spelade biljard, kort eller bara hängde i de stora sofforna med så hög musik att jag kände mig som värsta dinosauren samt discokulor som snurrade. Jag tog en snabb våffla, lämnade sonen med sina kompisar och gjorde kvick sorti. På vägen ut släppte jag in fem tjejer som om jag var dörrvakt på nattklubb de ville in på.

Det blev många känslor och tankar på en och samma gång den timman jag var där. Livet!