Grattis alla kvinnor. Idag är det vår dag. Samtidigt som denna dag är viktig för att minnas hur det var för inte så himla längesedan, när kvinnor inte alls hade samma rättigheter som män, inte ansågs vara jämlika, jämställda eller värdiga en plats så känns det sorgligt att det ska behövas en dag. Det bör ju vara en självklarhet. Men som jag säger först, det är just för att det behövs påminnas om varför dagen finns.

Det har sagts att 1900-talet var barnens århundrade. Kan det då vara så att 2000-talet är kvinnans århundrade? När vi nu äntligen har en kvinnlig statsminister, kommer ha en drottning på tronen, kvinnor på chefspositioner är självklart, med den stora våg i samband med #metoo och de nya stora mediekanalerna faktiskt domineras av innovativa tjejer och kvinnor. Det känns som om det borde vara det.

Något jag har tänkt på på senaste tiden för mig själv är ålder. Jag läste artikeln om att journalisterna Heberlein och Linderborg valde att inte vara med på bild, att de väljer bort tillfällen i media där de riskerar att synas. De ville inte visa upp sina äldre versioner av sig själv. Jag har ju valt att ha ett jobb där en del just är framför kameran och i en värld som dels är helt ny då sociala medier inte har många år på nacken men också att många av de som verkar här är unga. De blir bra på bild hur de än gör. Normen för ett vackert och säljande ansikte är ungt.

Men den köpstarkaste gruppen är ju mogna kvinnor. De som ansvarar för inköpen till hemmet, familjen och sig själva är ju kvinnor som minns 90-talet. Vill de verkligen se en 22-åring göra reklam för det de förväntas köpa?

Jag kan erkänna att jag har dragit mig för att vara med på bild jag med för det är alltid med granskande ögon de tas emot. Men va f*n, vi alla åldras och om det inte syns några ansikten efter 45 så är det ju galet! Och det jag då vill se är riktiga ansikten och inte fyllda och sprutade ansikten för de ser jag. Alla får göra som de vill så klart men det är intressant hur lika varann många blir ju äldre de blir.

(Om hur det är att ta bild på sig själv kan du läsa HÄR)

Jag ser mig själv som en late bloomer, en som blommar ut lite senare än normen och det har jag skrivit om HÄR. När jag nu kommit på vad jag vill göra, vad jag faktiskt är bra på och gör något som jag vet är uppskattat – då ska jag väl inte börja dra mig undan bara för att jag är 50 minus???

På mina tre första reklambyråer jag jobbade var jag yngst. Jag började jobba tidigt och hann med en massa så jag var väl ung och spännande väldigt länge. Sen blev jag ju bara som alla andra. Nu när jag skulle kunna vara mamma till några av mina kollegor så känner jag att jag står ut. Kanske jag då tagit cirkeln hela vägen runt och blivit äldre och spännande??? Det är ju superkul i så fall.

Skulle vara intressant att höra dina tankar om detta. Vad tycker du? Har du ibland valt att inte vara med på bild (professionellt eller på familjefoton) för att du känt dig ”för gammal”?

Jag hoppas att detta är kvinnans århundrade, att kvinnor får ta plats och framförallt att vi får behålla vår plats oavsett ålder.

När jag satte ihop musiklistan LördagsLounge så letade jag upp en del gamla låtar och jösses vilken minnesresa det blev.

De första tonerna av Buddha Bar fick mig att resa tillbaka till min första egna lägenhet. En 35 kvm stor lägenhet med snedtak och köksbänk i rummet, en sk studio. Jag prioriterade långbord så att många skulle få plats, soffa fick inte plats så sängen var soffa dagtid. Sen var det tomt på möbler i övrigt utöver bokhyllan med böcker, fotoalbum, pysselmaterial och massa cd-skivor. Min nyfunna kärlek, nu make, hade flyttat in och det var trångt, alltid glatt och alltid vänner på fika, drinks och/eller middag.  Detta var en skiva jag satte på varje lördag när vänner skulle komma över på en bit mat innan vi drog ner på stan för en förhoppningsvis härlig och lång lördagsnatt. När jag nu lyssnade på första låten igen så var det som om jag stod där igen, hade precis tänt ljusen och rökelsen samt bullat upp en libanesisk plockmiddag som var det absolut hetaste i matväg då. Jag blev 26 igen.

Vid nästa låt slängs jag vidare till vår lägenhet i Birkastan och vi har två blöjbarn varav den äldste som kan gå älskar att dansa. Endast iförd små strumpor, tung blöja och liten grön t-shirt står han vid högtalaren och gungar i takt till musiken. Han är så liten, så liten och jag älskar honom så men är samtidigt så trött av all sömnbrist att jag bara längtar tills han blir stor. I dag önskar jag att bara för en minut kan åka tillbaka till den lägenheten, få hålla hans lilla hand och dansa i takt med musiken ihop med honom. Nu är han längre än jag, kan mer om världens djur och digital teknik än jag. Musiken kniper tag om mitt hjärta.

En annan låt fick mig att färdas till Espresso House vid Hötorgets tunnelbane-spärrar där jag satt efter jobbet och jobbade med mitt andra jobb; bloggen, dagarna när maken hämtade barnen. Jag hade gjort en spellista som blev som mitt mantra. Samma lista med snygga låtar spelade jag om och om och om igen varje gång jag jobbade med bloggen. Att jobba heltid på reklambyrå och nästan heltid med bloggen då krävde att jag liksom gick in i ett flow för att palla och det hjälpte musiken mig med. Jag kunde sitta där med lurarna i timmar tills personalen gick fram, böjde sig ner över min laptop och sa ”vi stänger nu så jag måste tyvärr be dig gå”. Detta skedde så många gånger.

Ett citat från denna låt kan jag inte släppa:

The moment, you own it, you better never let it go (Go)
You only get one shot, do not miss your chance to blow
This opportunity comes once in a lifetime, yo

Så jag tänkte då: missa inte denna chans!!!

Detta får mig att fundera: vilka minnen skapar jag med låtar nu som jag inte själv är medveten om? Om 10 år när jag är 57, kommer jag minnas då hur mina barn var tweenies och fortfarande var hemma mest medan nu/då ser jag dem aldrig för de är borta på äventyr? Eller har vi flyttat och musiken jag lyssnar på nu påminner om vårt älskade funkishus? Både en spännande och läskig tanke att röra vid.

Men visst ger musik starka minnen? Det är fint att ta med sig.