samarbete

Men vad är det jag egentligen gör? Jo, jag försöker minimera fläckar som JAG måste tvätta. Är det verkligen för barnen jag manar och uppmanar?

Vi har tre fantasifulla barn som lever rövare och huserar här hemma och sen ett gäng härliga kompisar till dem som också älskar korv stroganoff, måla med vattenfärg och springa ut och in från trädgården. Det kallas livet och vardagen.

De tre små har sina olika av upptäckarliv och faser nu.
7 åringen är så förtjust i allt som kommer ut från ugn och stekpannor och vill gärna vara med och allra helst göra ”kuckelimuckröror” hela tiden.
Dottern, snart 6, kan dra igång storverk i det mesta för att sen gå över till att göra andra storverk i angränsande rum. Lämnar efter sig en tornado av saker. Som när hon lekte frisör på lillebror, snart 3, och allt mitt balsam ligger som en vacker skinande sjö på badrumsgolvet. Det doftade jättegott och lillebror var kommunens gladaste kille.
Lillebror är som små barn är: yviga och upptäcktslystna. Och framförallt oförstående varför man ska hålla sig inom pappret eller på bordet.

Och hur är vi föräldrar mitt i allt detta? Lägger huvudet på sne och säger: Nä men vad bra och utvecklande att du hällde ut all ketchup på mattan så du nu vet hur det ser ut? Nä, inte va?!

Jag fick ta del av en rapport som Via gjort där mammor studerades i hur de reagerar när barnen leker. Det mammorna trodde studien handlade om var barns utveckling och barnen skulle iakttas när de lekte. Men i själva verket var det mammorna som studerades för att se hur mycket de lade sig i när ett barn lekte och blev smutsigt. När jag läste detta kunde jag helt klart känna igen mig. Hur många gånger har jag hindrat mina barn att hoppa i vattenpölar för att JAG vill undvika blöta och smutsiga kläder. Herre jösses Helena, låt dem hoppa och låt dem lära sig själva! Vi är ju ändå på väg hem från föris och skola. Ögonöppnare, verkligen!

Sen så vet jag att det finns grader i helvetet. Jag är inte den bästa på att tvätta händerna på barnen i tid och otid, en liten fläck på gårdagens tröja gör väl inget, den kan användas igen och rester av frukostyoghurten på kinden är väl inte hela världen.

Ska erkänna en sak: Jag tycker det är urbota tråkigt att tvätta. Men jag älskar känslan när tvättkorgen är tom, kläderna är rena, doftar gott och ligger i sina skåp och lådor (allt i en salig röra men det är åtminstone inte på golvet). Maken är så mycket bättre på att hålla högar nere. Det är väl som träning – jag kanske inte tycker att det är apkul att hålla på med men tillfredsställelsen efteråt väger upp.

För att pigga upp mig och tvättandet har vi högtalare i tvättstugan så tvätten kan gå med en dans. Ha ha ha!

Det här med tvättmedel i kapslar var en nyhet för mig. Så himla smart och hjälpsamt. Plötsligt kunde dessa färgglada kapslar bli en vacker inredningsdetalj.

Lägger dem i glasburkar och ställer uppe i källarfönstret som finns i tvättstugan. Dekorativt.

Sen så har jag nog tänkt om på en sak. Det här med kalaskläder. Dottern ville gärna ha sina finaste klänningar till förskolan i våras och jag sa nej. Men varför inte liksom? Det är som det där finporslinet som används vid jul och sen väntar i ett år för att se dagens ljus igen. Varför då ha något sådant överhuvudtaget om de inte används.
Så här: en finklänning kostar X kr och om man delar på antalet gånger de används så är det väl bra om de används mycket så klänningen var värd sitt pris. Används den endast 2 ggr per månad så var den ju rackarns dyr per gång för sen har dottern växt ur den och då är det ju ändå good bye. Så det resulterade i att jag hade två små ”Frost-Elsor” med mig till föris för lillebror ville ju inte vara sämre. Det var hälsokost för en trött småbarnsmammas hjärta kan jag säga. Och ja, det var yoghurt/målarfärg/jord på klänningarna sen men det var ju bara att tvätta bort! Tänk, även en gammal tanthund kan lära sig sitta.

Nån som känner igen sig?