Etikett: sommarresa 2023

Vaknar upp i ett lite grått Mordor, nej förlåt – Gondor, och får liv i resten av familjen. Nu är det härlig frukost på hotellet (hade spanat in matsalen kvällen innan och den gav bra vibbar) för att sedan åka norrut och det sista stoppet på vår bilresa.

Jajamensan, här var det en helt underbar frukost och den ensamme servitören tillika hotellägaren gjorde så fint. Se bara hur rart med vinbladen under grönsakerna och ostarna.

Detta väldigt tyska hotell ägs och drivs av en söt italiensk familj och gästerna var mestadels engelsmän så här var det verkligen en europeisk smältdegel. Underbart!

En gammal spis var brödstation, en picknickkorg fylld med syltburkar och ett symaskinsbord var äggstation. Älskar detaljerna!

Alla restauranger med rödvita dukar är per automatik bäst.

Inredaren här har verkligen tagit lite vad som helst. Vattenpipa, gammal symaskin och världens minsta koffert. Anything goes!

Innan vi tråcklade in oss alla i bilen igen tog vi en längre promenad längs söta staden Kobern-Gondor och vackra Mosel. Och jag funderar fortfarande på vad symboliken i stadens vapen betyder? Ett brinnande fort med en läskig kråka med yxor kommer? Detta tåls att undersökas närmare…

Har du inte varit längs Mosel måste du ha det på din bucketlist. Vi var i staden Traben-Trarbach (ja det är ett roligt ortsnamn) förra gången och hade gärna åkt dit nu med men där var alla rum fullbokade. Stora varma rekommendationer om att också åka dit för det är en sådan helt underbar stad vid Mosel.

Alltså det är så vackert så man smäller av.

Vi gick och gick, tog in allt det vackra för att sedan tvinga oss att vända. Hade ju samma väg tillbaka. Just det – det är väldigt många som cyklar längs Mosel och bor i olika städer längs den. Kanske något för oss framöver?

Sista vykortet taget innan vi satte oss i bilen igen.

Hej autobahn. Rakt, långt och snabbt.

Och sedan kom ett helt galet regn. Det liksom nästan såg bilen av vägen. Resan blev förlängd då hastigheterna på vägen blev lite lägre.

Vårt stopp för natten blev den lilla staden Möln.

Återigen var det ödet som gav oss vårt boende och kanske inte Möln åker upp på listan över städer vi vill tillbaka till men vi fick många roliga skratt och minnen. Som att vi tydligen reste till Grekland för en stund.

Den enda restaurangen staden kunde bjuda på var en grekisk sådan och då vi rest otaliga gånger dit samt båtluffat (det gör vi för övrigt nästa år igen) var vi ju mer än lyckliga. Och det var familjen som drev restaurangen också. I en folktom stad och med få gäster blev vi behandlade som kungar. Och med denna bild lyckades ägaren fånga (delar av) oss.

Att vi är en familje som älskar att resa märktes för med ens började vi planera nästa sommar och vilka öar vi ska luffa till. Grekland 2024 – då ses vi!

Under middagen hade det regnat rejält men nu var kvällen ljus och varm. Tillbaka till hotellet och sätta klockan på tidigt. Nu är det sista biten kvar – till Skåne!!!

Då var det dags. Den ofrånkomligt sista stunden med Frankrike för denna gång. Dagen då vi lämnar baguetternas och grodlårens land var kommen.

Alla inlägg från vår resa i Bretagne finns HÄR och sedan alla med vår bilresa genom Europa finns HÄR.

Jag gjorde mitt bästa av resegarderoben och plockade fram mitt mesta franska jag innan vi gick ner till frukosten på hotellet.

En hotellfrukost som inte gjorde mitt frankofila jag besviken. Bara en sådan sak som att det fanns madeleinekakor på bufféen. Ok, må vara inplastade men ändå!

Det alla förhäxades av var den helt underbara juicemaskinen. Söt och rumstempererad juice av den sort som är av högsta klass. Så otroligt god men ett glas räcker – det är liksom essensen av apelsin och man blir “mätt” på c-vitamin.

In med alla ben och armar samt väskor och sedan for bilen norrut. Målet var ju Skåne och vägen dit hade vi funderat på. Skulle vi till Danmark och NordJylland för att se de fantastiska vita stränderna där, Moseldalen som vi för 13 år sedan besökt och blivit helt kära i eller få lite storstad i Hamburg?

Då vädret inte riktigt verkade ge oss bad och sol gick Jylland bort och storstad lockade inte så mycket. Det som dock lockade var att “plocka” ett land till så vi ville åka genom Luxemburg och sedan bo över någonstans längs Mosel.

Så fick rutten bli.

Men först de franska vackra gyllene landskapen. Att man gör bröd i Frankrike förstår man med tanke på de enorma fälten av olika sädeslag.

Ladda bör man, annars dör man. Eller bilen i detta fall.

Och återigen så är det så spännande att hamna på alla dessa laddplatser som är utplacerade på alla möjliga platser. Här hamnade vi bakom ett hotell och privathus varav ett hade hönsgård. Till vår yngste sons enorma glädje. Hans högsta dröm är att ha egna höns. Han fullkomligt älskar höns. Om jag kunde skulle uppfylla den men vår lilla villatomt är inte riktigt den rätta platsen tror jag.

Att åka förbi ett solrosfält – det gör under för ens mående. Det går inte att tänka en enda arg tanke när man ser detta vackra.

Från stora vida fält blev det gröna, skogigare och framför allt backigare.

Och se där  – då bytte vi land till Luxemburg. Det land som när jag var liten var förknippat med enorm lyx. Det kändes som om när man pratade om rikedomar och “fint folk” så sa man Luxemburg. Nu ska jag se om detta stämde.

Så klart var det som vilken europisk stad som helst. Vi hamnade i en park för lunch.

Inget som tillhör vanligheten: en bild på oss alla fem. Eller en bild från Luxemburg heller från den delen.

Ja det var inte så mycket att säga om Luxemburg mer än att det var söta skolklasser som var på utflykt där vi var för lunch för vi lämnade rätt snabbt för vi skulle vidare till…

Tyskland igen. Som sagt var vi sugna på att återse vackra Moseldalen så vi hade bokat hotellrum i Gondor så dit skulle vi.

Om du inte varit i dessa trakter: Mosel är en vacker flod som rinner genom flera länder i norra Europa och vid floden är det en djup dal där det odlas vindruvor som blir till moselvin.

Det jag minns mest från när vi var här för 13 år sedan var allt det gröna. Först och främst all skog för det är bördigt så det förslår sedan alla vinodlingar och så klart floden som reflekterar allt det gröna. En klorofyllinjektion en mass alltså!

Från motorvägens grundnivå ner i dalen till vårt hem för natten: Gondor. Och så klart döpte vi om staden både till Gandalf och Mordor – för sånna är vi, ha ha.

Återigen hade vi träffat mitt i prick och hamnat i en supersöt stad. Vårt hotell grundades 1620. Det är ju galet längesedan och i ärlighetens namn under jag hur mycket som var kvar från den tiden. Vår dusch var väldigt mycket 80-tal…

Vi står och tittar på menyn till restaurangen mitt på torget och en ung pappa med barnvagn kommer fram och viskar: det där är en trevlig restaurang men lite längre bort ligger en ännu bättre. Jag tittade på honom och hela hans trötta nybliven-pappa-look och förstod att detta var allvar. Han ville inte att turisterna han hade framför sig skulle få en dålig schnitzel-upplevelse. Jag valde att tro på honom och vi gick vidare.

Moseldalen hade sina glansdagar på 60-telet tror jag. Många har berättat hur detta föräldrar eller mor- och farföräldrar rest till Moseldalen. Och när vi gick här i kvarteren så ser man spår av glansdagar där nästan varje hus hade skyltar med weinhaus. Det gjordes vin i varenda kåk och källare känns det som.

Och vi var nu hänvisade till ett av dem. Det fullkomligt osade av “vi har passerat våra bästa dagar” om detta ställe. Servitören/hovmästern/allt-i-allon var nästan chockad över att det kom hela fem gäster på en och samma gång.

Och detta gjorde mig så ledsen för fler borde uppleva denna helt underbar del av Europa. Moseldalen är så vacker och har så mycket att erbjuda. Längs med Mosel ligger helt enastående städer så en roadtrip här är på min bucketlist. Och om man är intresserad av vin är det en självklarhet att ta en tripp.

Vår lilla restaurang hade så klart sitt egna vin och det var helt enastående. Vi beställde falskor av den nyvakne servitören för att ta med oss hem.

Jag beställde något som på menyn beskrev som en holländsk nationalrätt: kibbeling. Enkelt förklarat så är det en lite mer arbetad fish n chips. Bara dt att det var helt galet gott. var det extra panering? Eller bara extra saftig fisk? Ser inte jättelyxig ut men det var fulländat!

Som sagt; varje hus var förr ett vinhus.

Tumbrottning är sommaren 2023’s stora sport. Glöm inte var det var du hörde det först.

Innan sängdags var vi tvungna att se lite av Mosel.

Det blev en snabb kik för vi hade lång dags resa framför oss så tidig kväll fick det bli.

Imorgon är det vidare genom Tyskland men i huvudet är jag fortfarande i Frankrike. Kanske att jag kommer vara kvar där i själen länge än. Men min kroppen – den ska till Skåne…

En sista vända inne i huset för att se att inget lämnats kvar och sedan bära ut all packning till bilen. Nu lämnar vi Concarneau och Bretagne för att vända hemåt igen. Vår vecka i Bretagne är slut men vår bilresa genom Europa fortsätter ju med hemresan också.

Säger hej då till detta underbara och lite knasiga hus. Ett otroligt vackert hus med exakt alla stilar samlade i ett och samma hem. Åh vad vi har mått bra här.

Kanske den fulaste bilden jag tagit men kanske de godaste picknickmackorna man kan tänka sig. Det blir en lång bildag och vi tar inga matstopp på vägen utan njuter de sista baguetterna från vårt fina härliga bageri i bilen.

Att katter har ett sjätte sinne tror jag stenhårt på. När vi öppnar dörren sitter vår grannkatt Simba där för att säga hej då. Han som välkomnade oss så fint men sedan liksom gömt sig.

När kommer jag få bo med en palm utanför dörren nästa gång?

Eller ha vindruvor på min tomt?

Jag brukar ofta få hemlängtan så där lagom tills jag ska åka hem men inte denna gång. Hela jag vill stanna kvar.

Simba verkade hålla med mig. Han vakade över oss och vårt packande hela vägen tills vi åkte.

Hej då Concarneau och det blå huset. Tack för dessa underbara dagar.

Det kändes både bekant och ovant att sätta sig i bilen igen och åka långt, som den tur vi hade ner till Bretagne. Färden började med vackra gröna vägar.

För att sedan gå över till stora vida fält i lejongult.

Och så var det det där med biltullar.

Sedan blev naturen mer böljande och med långa backar och dalar. Vårt mål var till Troyes där vi bokat stopp på vägen för en natt. Det var när vi satt och kollade laddstationer, motorvägar och lediga hotell det liksom “fick bli” Troyes. Aldrig hört talas om men det såg ut att vara en söt fransk stad på vägen mot Tyskland. Spännande med nya äventyr…

Äntligen en dag med tillräcklig värme och prognos om sol så att vi kunde få en heldag på stranden. Vi valde den närmsta, stranden Plage sables blancs, Den vita stranden, som vi kollade in här om dagen och det fick bli vår lekplats för dagen.

Detta verkade lovande för vår hobby-marinbiolog till son. Och det intressanta med denna skylt var att det stod hur många eller hur mycket man fick plocka med sig. Wow, självplock i havet? Max 3 kg musslor per person alltså – hur många kan det finnas????

Vi kom till stranden kl 12 och var nästan helt ensamma där. Lågvatten så man fick gå långt på sandstranden för att först komma till vattnet och sedan ännu längre för att doppa sig ordentligt.

Det var först vid 15 som det kom andra badgäster. Och ungefär då började det bli högvatten. Var det vattnet alla lokala boende väntade på eller kanske att de slutat jobbet/skolan?

Badvakter som ständigt vakade och kollade.

Min typ av sommarlunch på stranden. Enklast tänkbara och kanske den godaste. Saknade bara en yoghurt. (alltid grönsaker utanför mackan, så de inte blöter ner)

Och nu var det riktigt högtryck på stranden. Och högvatten.

Och på bageriet hade vi då köpt en hel del godsaker också. Fika måste man ha!

En underbar heldag med salta bad och bokläsning i mängder.

Vaknar upp till den mest fantastiska blå himlen. Sommar, semester, Frankrike, hav, horisonter, sandstrand och picknick. Där fanns dagens lista på “måsten” på vår franska sommarresa.

Men först det bästa med att hyra hus i Frankrike – att köpa sitt färska bröd i det närliggande bageriet och med det starta dagen på allra bästa sätt. Jag gör det här och gjorde det i Paris. Spelar ingen roll var du är, på landet i eller mitt i smeten – till bageriet ska du.

När jag tänker på det så är det nog en viktig samhällsnytta då alla i grannskapet ses för en liten stund, även om det bara är för en sekund. För det är alltid kö dit och det liksom sägs “bon jour” till höger och vänster och även till exakt alla man möter. Det är något väldigt fint i det och man blir ju alltid glad när den man delar trottoar med säger god morgon och ser en i ögonen.

Ja det var en liten parantes men en ganska viktig sak för många som lever ensamma kan jag tro.

Äldste sonen fick med oss till bageriet för det var lögn att försöka få liv i de två yngre.

Om vi tog i och köpte massa gott? Svar ja. Men till mitt försvar så hade vi en stranddag framför oss och som jag skrev igår så är det inte stränder med försäljning och kommers så vill man äta på stranden får man packa sin picknick. Där av det enorma brödinköpet.

Mitt år som frukostvärdinna tidigt 2000-tal satte sina spår. Jag kan inte bara ställa fram grejer på ett bord. Det måste bullas upp i buffé som om det var ett hotell. En hang up jag har men visst kan man ha värre…?

Bricohe – detta gudomliga bröd. Och ägg som smakar som ägg ska göra, dvs gyllene.

Pang tjong, inga krusiduller men ändå höjden av lyx.

Och här sitter vi och smider planer för dagen. Ska vi till Plage Tahiti som vi såg igår eller ska vi faktiskt åka lite längre till ny strand?

Det får vi fundera på medans vi brer picknickmackor.

På väg tillbaka till Concarneau från Belon så passerade vi Plage Tahiti vilket också var en strand vi var på 2010. Då var det maj och iskallt vilket gjorde att vi vi nu var sugna att ta en hel strand- och baddag där denna resa. Vi åkte förbi för att rekognosera lite till när det skulle bli dags.

Här är det inte stränder med solstolsuthyrning, glassbarer eller restauranger med drinkar “after beach” utan det är rätt orörd natur och man får ofta promenera långt till stränderna. Och när man får se en sådan här gammal bild som på skylten så ser man det sett exakt likadant ut i hundra år.

En rolig utsiktsplats med ett fotografi som gick 180°.

Vackert väder men väldigt blåsigt. Det uppskattades av detta gäng.

Vilket fantastiskt himmels-skådespel de bjöd på.

Det är intressant hur minnet kan spela en ett spratt. Vi mindes Plage Tahiti som enorm och lång men den var inte så stor som vi tänkte. Inget fel på stranden alls, den har fått sitt namn för att den är fantastisk och exotisk men intressant hur både jag och maken: Jaha, var den inte större?

Nu spelade det ju absolut ingen roll vad vi mindes för vi var på en helt fantastisk strand och så kul att återse den.

Maken badade så klart medan vi andra njöt av att bara få vara på denna underbara plats. Jag vill ha lite varmare i luften och mindre blåst för att känna mig lockad att svalka av mig.

Blir det denna strand vi tar i morgon? Det ska då bli pangväder så att det blir en hel stranddag är givet.

När vi var här i Bretagne för 13 år sedan var det på vår bröllopsresa och i bröllopspresent hade vi fått en lunch på Chez Jacky som är en skaldjursrestaurang i Belon. Ja men du hör ju, det är alltså en skaldjursrestaurang i orten som producerar de kända belonostronen. Det blir ju inte mer närodlat i skaldjursväg!

Det var ett helt underbart besök då minus det faktum att jag då var gravid med lillasyster och inte kunde äta några ostron… Så dålig tajming.

Så klart var det nu revanschdags och bord bokades för ny lunch för oss alla. Förra gången var det make, jag och vår 1-åring. Nu var vi fem stycken.

Ostron har en lyxighet, en flärd över sig men när man kommer hit där de odlas så är det inte mycket till glamour alls. Det är en liten fiskhamn i all enkelhet.

Så roligt att återse Chez Jacky och märka att exakt allt är likadant.

Eller inte, minns inte de orangea servetterna men det kan också ha att göra att vi hade en nyfiken ettåring med oss då som tog min uppmärksamhet.

Det finns alla typer av skaldjurs- och fiskrätter men det var skaldjursplatån vi längtat efter.

Belon i lågvatten och de där plattorna på torra havsbotten, som ser ut som bryggor mitt i viken är alltså ostronodlingarna.

Och in kom den mest underbara tallrik jag skådat.

Ja du ser ju hur glad jag är, ha ha.

Vi och ett gäng andra familjer. Så mysigt och hemtrevligt, som om det var en kvarterskrog fast de serverar mat som på andra ställen är av allra högsta prislapp och höjt till högst flärdnivå.

Och efter bara några timmar så var det högvatten och de där ostronbänkarna man tidigare såg var under vatten.

Så klart blir man sötsugen efter allt det salta.

Mousse au chocolat – when in Rome och allt det där…

Någon är nöjd.

Chez Jacky är inte bara en restaurang utan även en skaldjursodling.

Så häftigt att se detta så nära.

Naturen i Belon och runt den lilla viken är så vacker och det finns en fin promenad längs vikarna.

Och vad var stigen gjord av? Ostronskal så klart.

“Om du få välja – vill du ha krafterna från Harry Potter eller Star Wars? Skulle du vilja se alla spöken eller prata med alla spöken? Kan en myra hoppa i studsmatta?” Att gå på promenad med en snart 10-åring är en mycket intressant upplevelse. De frågor jag får är underbara!

Vilken upplevelse. Ett litet paradis på jorden och vi fick vara där i några timmar för att plocka med oss några fina minnen.

Vad jag köpte i Quimper? Jo sörru en kärleksfull fransk t-shirt. Amour X 3 kan väl alla behöva liksom?!

Det vi också köpte var färska rödbetor och chevre för det var något vi alla (ok, inte vår yngste ska erkännas) längtat efter. Och man kan ju se att matchar rödbetorna med mycket rosiga kinder, ha ha!

Och det här med att handla i saluhallar och direkt från bonden/producenten är ju fantastiskt. Doften från dessa hasselnötter var fantastisk och efter att jag rostat dem var de om möjligt ännu ljuvligare.

Nä men var så god då! Nykota rödbetor, blandad sallad, chevre, roste hasselnötter och resterna från grillmiddagen kvällen innan samt rejäl mängd hemmavispad majonnäs samt butiksskapad vinägrett.

Alldeles perfekt sommarmiddag.

“Mamma, kan vi inte ta en kvällspromenad?” kommer det från dottern. Jag rör inte en min, jag vill inte skrämma iväg denna fråga då den är lika sällan förekommen som om en svala landat på min hand. “Så klart vi kan” svarade jag lugnt men inombords kände jag hur Bretagne vann över alla skärmar i världen och jag bubblade. TACK!

Så klart kom det fram en katt till äldste sonen. Vad är det för kontakt han har med djur?

Vyn ut mot horisonten och småbåtshamnen.

Och åt det andra hållet med mer småbåtshamn samt gamla stan innanför borgens murar. Och det var lågvatten vilket så klart gav världens bästa lekplats och klätterställning. Här går killarna på det som annars är havsbotten.

Jag och dottern blev kvar uppe på kajkanten och drömde om hur vi skulle inreda ett hus i Bretagne om vi kunde. För drömma är gratis!

På väg hem från Quimper ville vi passa på att kolla in vår vår närmsta strand Plage de sable blange, Den vita stranden, som ligger strax utanför Concarneau. Kanske inte att det var ett typsikt badväder men en strand är ju mer än bara sola och bada. Vi har ju hoppats på att få några baddagar och kanske Den vita stranden kan ge det?

En av mina absoluta favoritfilmer; Semestersabotören av Jaques Tati spelades in och utspelar sig inte långt från där vi är och på ett sådant här badhotell med strand. Det var som att gå in i den filmen. Jag fick en sådan både var och lite nostalgisk känsla.

Lite för kallt för 4 av 5 av oss men maken badade så klart. Vi övriga kastade sand och hoppades på varmare väder.

Vi bestämde oss för att vid första bästa soldag så är det hit vi styr kosan.

Nu var det dags att utforska vår närmsta lite större stad; Quimper. Så efter frukost hoppad vi in i bilen och åkte iväg lite inåt land. Här ligger byar och städer väldigt nära varann så faktiskt är det svårt att veta när en stad slutar och nästa börjar.

För den som vill se fler inlägg från vår resa finns de HÄR.

Men Quimper sticker ut med sin katedral, flera olika stora torg, stadsdelar och massa härlig shopping. Och det var lite det som lockade, kanske vi kan shoppa lite härligt unikt franskt att ha på sig?

Vi var här också bara över dagen för 13 år sedan och det är så roligt hur minnen kommer tillbaka. Då hade vi vår 1-åring (nu 14!) med oss och jag slängdes tillbaka till hur jag på just detta torg gick med honom och hur han på ostadiga ben hela tiden föll, men vill upp och vidare. Den tiden då man inte fick vara still en enda gång!

Av förklarliga själ var det då inte fokus på shopping så jag mindes inga butiker men det fanns det ju massor av.

Och massa mysiga gågator att bara strosa på och se allt vackert.

Och för den med korta ben som inte orkade strosa alls kan ta sig en åsnetur och se stan.

Vi hittade så klart saluhallen. Utanför den var det massa härliga bokstånd och annat.

Där inne var det lite olika typer av butiker. Några verkade precis öppna och andra stänga. Älskar hur det liksom är utifrån det man har att sälja eller sina egna tider.

Trall, Tull och Tripp. Mina killar i lite annan ordning så att säga, ha ha.

Och det vi inte visste var att just denna dag var det marknad i stora delar av staden. Längs med floden, kajkanten var det stånd efter stånd. Med allt från mobilladdare och kimonos till färsk fisk och råa kaniner.

Nä men? var det så att vi hittade en liten trevlig uteservering med moules??? Kan det vara så??!!

Hej hej!

Tidigare hade vi sett massa olika härliga glasscaféer så efterrätten fick bli där.

Hur gulligt hus???

Med lite diverseshopping och många vackra vyer rikare åkte vi tillbaka till vårt Concarneau. Och jag kan inte låta bli att tänka… om vi var här för 13 år sedan med vår lille parvel och nu med 3 barn varav 2 tonåringar… om vi kommer tillbaka några fler gånger… hur är livet med oss då?

Du som följt mig vet att jag, utöver nybliven frankofil, är en gammal greklandsfantast. Det finns en sak Frankrike och Grekland har gemensamt och det är en lakritssmakande stark dryck. Utöver kärleken till dessa båda länder har jag också en fäbless för lakrits. I Frankrike är det Pastis och i Grekland är det ouzo. Vilken tur för mig eller hur??!!

Så när vi hade en kväll hemma med långsam matlagning så var det ju läge för en härlig fransk drink med tilltugg.

Jag har nämnt det tidigare men alltså smöret i Bretagne är något utöver det vanliga. Saltet som tillverkas här längs kusten är lite extra salt och smöret från korna här skapar magi. En bit färsk baguett och lokalt smör är allt man egentligen behöver kan jag känna.

Men en bit chevre och lufttorkad korv samt rädisor är inte fel det heller.

Rädisor (skär dem för gudsskull så här snyggt på längden för snyggare servering!) med rejäl klick smör, strössla salt och pressa citron. Pang tjong vad gott.

Den lilla hörnan på den magiskt vackra verandan var som gjord för en lien fransk bar kan jag tycka.

Med franska hälsningar säger jag bon soir!

Man åker inte till Bretagne för att få en bada-varje-dag-resa utan här är det som vi nog skulle kunna kalla det “en svensk sommar” med sköna temperaturer och sol blandat med regn. Och det finns så mycket att uppleva och titta på så man har liksom inte tid att bara bada, ha ha.

Så när väderapparna sa att det skulle regna kraftigt hela dagen åkte vi till Brest och det gigantiska havsmuséet Océanopolis.

Nu hade vi ju varit på det fina lilla muséet i Concarneau dagen innan så vi hade lite att jämföra med.

Detta ställe var enormt. Olika musée-hallar för de olika haven: Den lokala med Atlanten, den mycket färggranna tropiska, den svala arktiska och sedan det som jag ville se mest: uttrar. Det är nämligen mitt favoritdjur.

Man ska inte jämföra men jag tyckte mer om det lilla museet i Concarneau då det var lugnare, mer informerande faktiskt och mer pedagogiskt. Fast där var det ju bara om Atlanten, det bretagnska vattnet och här var det ju alla hav så det går kanske inte att jämföra.

Allt är akvarium men i den tropiska delen var det även en regnskog.

Stället var enormt och jag hade kunnat ta tusen bilder på alla vackra fiskar och undervattensmiljöer men det hade blivit för tradigt att titta på i efterhand.

Efter många intryck och information om olika hav och fiskar gick vi till restaurangen och åt lunch. Det blir mycket fakta att ta in på detta enorma ställe så en paus var välbehövlig av flera anledningar.

Och sen så då mina favoriter: uttrarna. Det finns flera olika sorters uttrar runt om i världen och här fanns två: havsutter som bara finns längs rysk-japanska gränsen och vid Alaskas kust och även den variant som finns hemma i Sverige, som kan gå på land.

Man ser på havsutterns bakben att de är mer som sälar och det är faktiskt så – att sälen är en (med miljoners års) utveckling från uttern. Samma huvud.

Så söta och jag liksom pep varje gång jag såg dem. Men sedan får jag ont i hjärtat. Inga djur ska vara i fångenskap. Jag känner mer och mer så när det gäller vilda djur faktiskt. Dubbelt det där – jag vill få möjlighet att komma när och se dem men jag vill att de ska få vara fria. Åka på djurvänliga safaris är väl det bästa då?

Intressant att så jordklotet visat på annat sätt än det vanliga. Då vi snurrar och det egentligen inte finns en fram och baksida så var det uppfriskande att få perspektiv på vårt klot.

Och det var mycket sådant här på museet – fakta om jorden och den utveckling som blivit. Hur viktigt det är att vi tar hand om våra hav. Man får sig en uppvaknande örfil lite då och då. Kan behövas…

Den arktiska delen av museet var endast helt fejkade djur, skelett och sedan väldigt söta pingviner.

Ännu en mycket lärorik upplevelse med ett andra havsmuseum och det finns faktiskt ett tredje i vår stad men då om fiske och fiskeindustrin. Vi får se om vi pallar mer och fler kunskaper om havet och dess liv.

När vi klev ut såg vi att himlen blivit ljusare. Badkläder låg i bakluckan – ska vi göra ett försök med stranden…?

Efter en riktigt matig dag och vända till matbutiken bestämde vi för att laga vår första middag hemma. Det är verkligen roligt att slänga sig in i någon annans kök och försöka förstå hur det är uppbyggt, planerat och följa ägarnas tänkta rörelsemönster. Jag kom på mig själv att hela tiden tänka att diskon var under fönstret men den var ju i bardisken som stack ut från väggen. Jag följde väl mina rörelsemönster från hemmavid. Tar tid att ändra sig så klart.

Alla hjälpte till… men kan vi bara kolla in det vackra golvet för en stund. Av vad jag kunde se var golvet gammalt och följde det som måste varit den tidigare planlösningen. Så vackert och förvånansvärt skönt att stå på där i köket.

Det är så spännande att öppna skåp och lådor och lära känna de som bor här. Sådana här saftglas hade jag gärna hittat på loppis. Och med matchande sugrör så klart.

Cider – en mycket bretagnsk dryck. Här dricker man den i vida koppar, som lite mindre tekoppar. På restauranger så dukar de ofta med sådana koppar, upp-och-ned-vända, på borden och du kan köpa cider i låda ihop med sådana koppar. Dock hade vår hyresvärd inga sådana.

Grillen tändes och vi var väl med det väldigt hemmastadda.

Maken blev alldeles vild i den lilla fiskaffären när det fanns marulkskind att köpa. Och då jag aldrig ätit det förstod jag inte delikatessen framför mig. Kryddade och snabbstekta små fiskbitar som är bland det godaste i fiskväg jag ätit. Han är bra han!

Vår egna uteservering.

En alldeles underbar plats och med precis de sista strålarna sol landar i denna hörna innan den försvann bakom grannens tak.

Avslutade middagen med en lokal delikatess: kouing amann. Snabbt förklarat så är det en karamelliserad smördeg. Den är saftig och tung. Riktigt rejäl kaka med helt fantastisk smak. Kouing amann betyder ungefär smörtårta på det lokala språket och det är väl precis vad det är det. Och som jag nämnt så är det bretonska smöret världens godast då det har en underbar sälta så här är det, med mina mått mätt, den perfekta balansen av sött och salt.

Sen var det då dag att ge sig ut på stan. Så klart hittade sonen en fyrbent kompis. Denna pälskling var en mycket social hane som bodde i grannhuset och hette Simba.

Grannen berättade att Simba ofta går in i olika hus så vi inte skulle bli överraskade om vi hade en katt i köket. Mysigt, det ser vi fram emot, vi som saknar våra två där hemma.

I hamnen var det festivalyra med rockband, öl i plastglas och alla andra klassiska festivalförsäljningar man kan förvänta sig; brända mandlar, godsiremmar, langos och så klart då crepes.

Nu var det lågvatten. Några timmar tidigare var det vatten upp till bron, som syns HÄR. Barnen gick ner och kollade på havsbotten. Riktigt häftigt med dessa olika vyer.

Häftigt skuggspel på den vackra muren.

Det var med ett litet sting i hjärtat alla barnen svarade nej på om de ville åka karusell. Jag visste väl svaret men hade det varit förra året hade i alla fall yngste svarat ja och systern hade åkt med som stöd. Jag älskar hur de växer och blir självständiga personer men jag greppar tag i varje litet barnstrå jag kan nu, snart är de alla tonåringar och på väg bort…

Vi gick genom borgen, tog färjan över till vår sida och där fick vi en fantastisk vy över ett fyrverkeri.

Vilken pangavslutning, bokstavligen, på denna härliga dag och kväll.

Jag är morgonpigg, jag älskar frukost och jag är helt klart galet förtjust i allt franskt så att den franska frukosten var något jag såg fram emot kanske inte överraskar någon. Om det är något jag önskar att vi hemmavid hade anammat härifrån så är det traditionen med att varje morgon gå till det lokala bageriet och köpa färskt bröd. Men men, man kan inte få allt men man kan passa på när man har det nära.

Första morgonen var det jag och maken som gick ut på promenad till bageriet. Barnen har sommarlovsvänt på dygnet och är inte vid liv för än vid 09.30-10 nu mer.

Runt knuten mötte jag denna söta lille katt. Som med egen balkong och trappa ägde gatan.

“Och vem är du?!” ser den ut att fråga, eller hur?

När vi var här för 13 år sedan och hyrde hus bodde vi ute på landet och maken fick åka till bageriet medan jag var hemma med vår 1-åring så jag missade morgonrutinen då. Det han berättade var att det bara var män i kön till bageriet och så var det nu med. Varför är det så? Männen har det som uppdrag? att handla det dagliga brödet?

Varje dag har sitt bröd. Snälla – kan jag få ett sånt här bageri hemmavid också???

Med alldeles för mycket bröd i väskan vände vi hem igen. Med känslan av att vi nääääästan var locals. Min franska är inget att hänga i julgranen men när jag lyckas beställa och handla bröd på franska blir jag ju väldans nöjd och stolt.

Så klart har jag min franska väska med mig.

Så nöjd med att få lajva fransyska för en vecka!

Färska baguetter och croissanter, massa sylt och marmelad, bretagnesmör som är världens godaste för de har sitt speciella salt i, skivad skinka från charkuteriet, paket och ost samt massa grönsaker från lokala handlare. Detta är min dröm!

Och här har vi barnens. Yoghurt med smak och chokladflingor. Det är också “utomlands” det.

När vi reser har vi alltid kokböcker med oss. Kanske vi använder dem, kanske inte men det är härligt att bläddra i dem och drömma om middagar, långkok och spännande råvaror.

Det här rummet! Kan man få ta med sig det hem???

I Skåne köpte vi ett gäng krysstidningar. Det är också semester det.

Efter långsam och god morgon skulle vi göra stan. Se Concarneau på riktigt.

Bretagne har som sagt ett eget språk och faktiskt även en egen flagga. Svartvitrandig och med 11 svarta “pluppar” som jag vid efterforskning lärde mig var symboler för hermeliner. Lite oklart med symboliken men de svartvita ränderna syns exakt överallt i Bretagne. Och de vitrandiga tröjorna som är väldigt franskt… de finns överallt här och flaggan som tröja känns inte långsökt.

Concarneau är en stad med många profiler men som shoppingstad kanske den inte får högsta betyg. Och det där med öppettider var speciellt. När man hemma i Sverige har öppet med extra personal vid lunch då många kunder gör sina ärenden just på lunchen är det här istället stängt. Olika fokus på lunch helt klart.

Så många vackra lokaler som var stängda. Semestertider.

Och då det är en hamnstad så är det marina närvarande överallt. Som signalflaggorna och de jag gjorde av toarullar här om dagen hade passat. Eller inte, ha ha.

Familjen Lyth kan sniffa sig till en saluhall överallt. Det är det bästa vi alla vet.

Med Atlanten precis runt knuten är Bretagne verkligen en landsdel av Frankrike med fisk och skaldjur på varenda meny. Här köper befolkningen ostron som om det var potatis nästan. Priserna på de lyxiga ostronen var ju som ett skämt om man jämför med hemma.

Ost! Kan man få för många ostar? Nej, trodde väl inte det

Här är då gamla stan på håll, den lilla ö som är som en borg. Och här är det högvatten. Något jag glömt var hur vattnets olika nivåer skiftar över dygnet. Ena timman går vattnet upp till kajen och i den andra så är vattnet flera hundra meter ut.

I Concarneu finns ett marint forskningscentrum och till det även ett museum. Så klart ville vi dit.

Ett litet museum men oj vad vi lärde oss mycket. Så bra och pedagogiskt berättade museet om Bretagnes vatten och havsliv. Sällan jag verkligen kunnat ta mig till allt utan att det känts för mycket eller svårt.

Till borgen och gamla stan. Nu in bakom murarna för nu skulle butikerna vara öppen.

Så vackert detta. Som en scenografi från Bröderna Lejonhjärta eller Ivanhoe typ.

Och så var det nu full fart på butiker, caféer och restauranger.

Vi insåg att vi inte ätit lunch och tog vår första galette (salt) och crepe (söt). På menyn stod det att man kunde skapa egen och det gjorde jag: chevre med karamelliserad lök. Du, det var en vinnare!

Handla på stadsmarknader

När vi var här för 13 år sedan hade vår hyrsevärdinna lagt fram ett schema över marknader. På måndagen var det fruktmarknad i den staden, på tisdagen var det fiskmarknaden i den hamnen, på onsdagen var det köttmarknad i den tredje staden och på torsdagen vr det mejerimarknad i den fjärde staden osv. Detta ville vi uppleva igen.

Denna dag var det lokala varor-marknad i Nevéz. Oliver och annat lokalt inlagt inhandlades.

Samt en enorm mängd lokala ostar. Nu hem för att laga middag. Kvällen blev en festlig sådan…

Vi hade köpt lite snacks och frukost på vägen till huset så middag tänkte vi ta på stan. Dags att göra sig bekant med vår nya stad.

Det är alltid så spännande att möta en ny stad, att lära känna nya kvarter och bli bekant med hus, dofter och ljud.

Husen i Bretagne har en mycket tydlig profil: vita rektangulära stenhus i 2 våningar med murstockar på kortsidorna som är utan fönster. 4-6 höga fönster på långsidorna, ofta med fönsterluckor. Husen är fristående eller som i vårt kvarter, tätt ihop som radhus. Men vårt hus sticker ut rejält med sin blåa färg och trädgård runt.

Jag och maken var här i Concarneau för 13 år sedan, förra gången vi var i Bretagne, men då bara för några timmar. Då hyrde vi ett hus ute på landet i 3 veckor med vår lille son, då 1 år. Det huset var som de jag beskriver ovan men helt fristående ute på ett fält. Jag hade minnen kvar från den gamla staden i Concarneau, som är som en liten borg inramad av murar på en egen liten ö. Där inne var det gränder med butiker och restauranger och det var dit vi skulle ta vår första färd till stan. Skulle det fortfarande se ut så som jag mindes?

Concarneau är en aktiv hamnstad med stora dockor för båtbygge samt fritids- och fiskebåtar och formad som ett C med den gamla staden mitt i detta C. Vi bor på en sida och city på den andra C’et men från vår sida går det en färja till borgen och man kan gå genom den för att komma till city.

Så vi gick till färjan och klev på. Den lilla turen tog inte mer än nån minut men var så mysig.

Och där, där har vi Atlanten, havet!

En liten ö som en borg.

Väl inne i borgen var det som jag mindes det men alla butiker var stängda. Det förvånade mig väldigt då jag är så van vid att vara vid stora turiststäder som har kvällsöppet men här var det lugnt och stängt. Och vi kollade öppettiderna; 09.30-11.30 och 14.30-18.30. Lite annorlunda än de vi är vana vid. Lunch ska man njuta av i lugn och ro lärde vi oss snabbt.

De flesta av restaurangerna var också stängda men en som såg väldigt härlig ut fick vi plats på. Och jag åt resans andra moules frites. Bäst att passa på när tillfälle ges, ha ha!

Med butikernas öppettider i minnet lämnade vi gamla stan med samma färja hem. Där fick barnen välja film och vi kände oss rejält hemmastadda.

Första kvällen här var precis så som vi hoppats och innan vi somnade kollade vi var vårt närmsta bageri låg. För om det var något vi också längtar efter så var det att få köpa färska baguetter och njuta god frukost. Somnade snabbt av alla intryck. Bon nuit!

Det märktes snabbt hur naturen och ljuset ändrades. Grönare längs vägarna, mer svängar på vägarna och ljuset, ja det var liksom ljusare. Vi hade nu kommit, äntligen, till Bretagne.

Ett sista laddstopp innan ankomst, för att inte komma med tomt batteri till vårt hus. Man vet ju inte hur dt är med laddning på plats så det där med full laddning är viktigt.

Som vanligt var laddstolparna lite avsides och vi hamnade bredvid en lekplats bestående av en liten klätterställning med tillhörande rutschkana och en gunggrej. “Kom kids, här kan ni leka!” ropade jag och sprang dit ihop om att de skulle få lite rörelse i kroppen efter den långa bilfärden. Nu är barnen 14, snart 13 och snart 10 så det är inte med samma omedelbara “hurra en lekplats” jag får till svar som förr.

Dottern följde med efter en tveksam start och vi två började gunga. Jag älskar att leka och när vuxna gör de smittar det till barnen. Snart var jag i vägen när de tre hittade på tävlingar och utmaningar.

Jag kunde lämna dem och i lugn och ro leta upp en toalett och kaffe. Man får inte vara dum…

Sista biten! Snart i Concarneau och en veckas underbart franskt liv.

Motorvägar byttes mot bygator.

Bretagne är tvåspråkigt. Här finns även Bretonska vilket gör att alla skyltar står på båda språken. Så det gäller att kunna åtminstone ett utav dem, ha ha.

Så med detta var vi nu så nära så nära Concarneau, eller Konk Kerne då.

Framme!!!!

I den lilla hamnstaden Concarneau ligger husen tätt inpå varann, radhus som skapar täta kvarter. Nästan alla hus var vita men vårt var lite ljusblått och röda tegelknutar samt en liten trädgård. Det stod på alla tänkbara sätt i jämförelse med alla andra vita radhus utan grönt framför eller runt om.

Vi hyr via Airbnb och nyckeln låg där det var sagt. Nu var det bara att kliva in i vårt nya hem – för en vecka!

Jag har sett det här köket och ja hela rummet förut! Det är som om Monicas och Rachels kök från Vänner ju! Precis som i den amerikanska tv-serien är det ett kök med massa olika stilar, färger och mönster på en och samma plats. När det slog mig så kunde jag verkligen ta till mig hemmet, att det liksom var en arrangerad plats för mig, för stunden. annars hade jag lätt börjat möblerat om ha ha.

Så många färger och energi som gör mig glad. Inte ens i närheten av vad jag har hemma och det är ju just dt som är så härligt med Airbnb – att man kliver in i någon annans värld för en stund.

Och att få ta del av sådana här miljöer är ju helt underbart. När vi kollade på olika boenden inför den här resan så kunde vi inte släppa det här rummet. Vi letade i flera veckor där i våras, undersökte olika städer, lägenheter och hus och hela tiden hade vi kvar detta boende på topplistan. Så då blev det vi bokade.

Och det var ju så underbart och härligt som vi hoppades på.

Så otroligt långt från vårt egna hem och det är ju det man, eller i alla fall jag, vill ha med att resa bort. Att få uppleva något nytt och sedan återvända med en kombination av “vad underbart att komma hem” och “tänk om vi också skulle göra så där…”

Underbara rum på övervåningen. Den här stora garderoben med spetsgardinen – så fin i sin enkelhet.

Ett otroligt överdimensionerat badrum men med fantastiskt fönster. Och att måla fönsterkarmar och element i mintgröna – kanske inget jag skulle göra men här är det ju fantastiskt.

Eller i gult.

Vi hade på vägen handlat lite snacks och frukost. Vi slog oss ner i vår nya trädgård och bara tog in allt. Här ska vi må alldeles utmärkt i en vecka.

Att duka, servera och, som den nörd jag är, styla med ett porslin jag inte valt är en spännande utmaning. Hur får man det att se inbjudande ut med någon annas porslin och stil? Det är ett bra tv-program ju!!! Sign me up!

Och med en trädgård jag inte måste ta hand om. Bara njuta av.

Jajamen, här mår vi bra. En vecka av lugn väntar.

Vi lämnade Brygge och styrde söder ut. Vårt mål är Bretagne där vi hyrt hus i en vecka men vår resa dit med bil får ta sin lilla tid och vi gör övernattningar på vägen. Nu lämnar vi Belgien…

… för här bakom är den magnifika skylten som visar att vi faktiskt äntrar Frankrike. Tur man är snabb med kameran så jag hinner med gränsövergångarna för det är inte helt givet att man hänger med.

Normandie. Ett magiskt vackert landskap med böljande natur och skiftande fält.

Ett stopp för laddning av bil och oss själva.

Och jag beställde kaffe på Starbucks och sa mitt namn som man gör. Jag heter från och med nu Elena. Känns lite mer franskt ändå.

Naturen blev mer och mer böjande och dalar bytte av kullar. Och dessa vackra viltövergångar kom med jämna mellanrum.

Från grått till blått. Vädret verkade vara med oss.

Sedan var vi då framme i vår stad för natten; Caen. Här hade maken hittat ett litet hotell ägt av ett par som verkade vara på plats dygnet runt.

Mot restaurangkvarteren.

Efter några kvarter hamnade vi i denna lilla mysiga stadsdel där det var gågator och fullt med små restauranger, bistron och caféer. Och här ligger även finkrogar med stjärnor i Guide Michelin men det är inte riktigt vår scen nu va?!?

Så klart ska det ligga ett creperie i ett sådant här hus.

Hörde jag moules??? Klart vi ska in. Och vi fick det sista bordet inne och det var tur det för det där vädret som var med oss…

… var det inte! Jisses vilket regn! Alla semesterfirare som nyss suttit och njutit en galette och ett glas cider fick slänga sig in.

Här inne satt vi i lugnan ro och njöt av det franska köket.

Som jag längtat efter en fransk meny där det finns ostron, moules och allt det där jag bara älskar med Frankrike.

Och så underbart att generna går i arv så juniorerna tycker samma.

Lagom till att vi ätit upp, spelat en omgång M.I.G. på min mobil och betalat så hade regnet upphört. Doften efter regn är så underbar både i naturen och asfaltsstad.

Tillbaka till vårt lilla hotell och den tredje natten på resan. Slockande på kudden innan någon han säga croissant.

Solen var mer närvarande denna dag och sa åt oss att gå upp.

Om man jämför de två tidigare hotellfruksotarna vi fått på resan var så klart denna väldigt mycket mindre men för den sakens skull inte sämre. Tvärt om. Hemgjord yoghurt i små skålar som var den absolut godaste yoghurt jag ätit, nybakade baguetter direkt från bageriet och underbar krämig ost.

Inte alltid störst är bäst, eller hur?

Med massa tips från vår gullige hotellägare om massa fina ställen att besöka i Normandie insåg vi att vi gärna hade stannat en natt till och sett kusten och naturen. Det får bli en annan resa det. Nu var siktet inställt på Bretagne. Och nu var det bara en sista sträcka kvar! När nu!!!

Så himla fel jag hade om Brygge! Vi hade fått vägbeskrivning av hotellet till restauranger kvällen innan som ju var bort från centrum. Så allt vi fick se av Brygge var oändligt vackra hus och kanaler men inget liv. Så när vi nu hade ca tre timmar att spendera så tog vi oss till centrum och där var det fullt av liv. Puls, rörelse och dofter samt så oändligt mycket vackert att se på. Det var ju det vi hört och så skönt att vi fick det bekräftat. Och jag är helt såld.

Den andra frukostbuffén ger så klart att man jämför med den tidigare. Denna var inte lika bra i kvalitet men den var så där underbart ”utomlands” man vill ha den med sylt i förpackning och spännande rostmaskiner.

Natt två på resan var lika ljuv som första och det tog även denna gång en stund när jag vaknade att förstå var jag var och i vilket land. En kul bieffekt av att vara på bilsemester genom Europa.

Vi checkade ut och packade bilen för att sedan ge oss några timmar snabbkurs i Brygge. Denna gång gick vi som sagt åt andra hållet, i dagsljus och i kvarter med butiker. 

”Mamma, det är som om man blandar Venedig och Gamla stan där hemma” sa 9-åringen. Jag hade inte kunnat beskriva det bättre själv. 

Som Stortorgets kända fasader i Gamla stan fast i mängder och allt uppskalat. Så oändligt vackert och inspirerande. Det är inte för inte som de gamla delarna här är med på Unescos världsarvslista. Och då jag besökt många gamla europeiska storstäder så slås jag av hur mycket som bevarats trots att det är i region som måste varit utsatt under andra världskriget? 

Den här vackra kyrkan ska ha Jesus blod i en bägare. En vacker kapsel visas då och då upp samt med en stor procession genom stan en gång per år. Inte när vi var där dock så vi får lita på guiderna. Jag som kanske läst för många deckare blir ju sugen på att ta DNA-test på innehållet i kapseln…

Om man tänker på målningar från 1500- och 1600-talen från dessa trakter så är det mycket och mörk färg. I mina ögon så vackert och inspirerande och denna interiör var verkligen som en palett från dem. Jag suger åt mig alla mönster och färger till min inspirationsbank. 

Jag såg på kartan att bakom här fanns det små båtar markerade. Kanske det är kanalbåtar man kan få åka med på?

Och ja så var det. Då vi hade så kort stund var det perfekt med en tur med en helt underbar guide som typ drog allt om hela stadens historia på 30 minuter. 

Det är hela 15 kilometer kanal i staden och inte svårt att förstå att namnet Brygge (eller Brügge och Bruges) kommer av ordet bro då det finns ett gäng sådana här med ha ha.

Vi fick se bilder på hur stan kunde se ut under sin storhetstid på medeltiden och det var en blomstrande köpmansstad med handel från hela världen. 

Nu mer är kanalerna invaderade av koreaner. Eller koreanska krabbor då om man ska vara ärlig. Den himlastormande summan av 8 miljoner krabbor finns tydligen i de grunda kanalerna. 

Denna träfasad är den äldsta i hela Brygge. Och den vackraste tycker jag. Tornet bredvid är inte en kyrka utan ett rådhus/stadshus. Och det rör sig åt höger tydligen. Så om 15-20 år så har Brygge ett eget lutande torn och ger Pisa en utmaning…

Belgien är känt för många saker men några kanske mer kända än andra; som belgisk choklad, belgiska våfflor, belgiska jordgubbar och hemland för pommes frites. Vi valde två av fyra. 

Satt som en smäck!

En uteservering i min smak.

Och en burk söta jordgubbar med chantilly – dvs sötad grädde.

Sedan var tiden ute. Frankrike väntade på oss och för att inte komma fram för sent var det nu läge att hoppa i bilen. Mätta och med många kunskaper rikare. Och med en önskan om att få mer än bara en speed date med Brygge nästa gång.

Då var första natten på vår resa ner genom Europa avklarad och man kan väl säga att vi på riktigt är ute på äventyr. Jag har inga problem att somna snabbt på hotell eller resa men det tar en stund att inse var jag är när jag vaknat. Och i detta fall var det ju liksom en snabb insvängning från autobahn med landning på hotell, middag på stan och sedan i säng så på riktigt: var är jag?

Schleswig – en stad jag inte visste att jag skulle besöka. Men så trevlig den lilla hamnstaden var. Inte utan att vi gärna hade stannat och sett mer. Men nu var det snabbt vidare och tidig frukost för att sedan åka iväg igen. Många långa timmar i bil ger tidig avfärd.

Jag och maken hade planerat, tittat på kartor, jämfört hotell och försökt skapa en både så snabb men ändå trevlig resa för oss. Visst är slutmålet (Bretagne) själva syftet men om vi inte har trevliga och energigivande stopp på vägen blir det ju inte bra spenderad tid. Resan är ju också en del av hela äventyret och här var vi nu, på ett hotell i norra Tyskland och fick ta del av en helt underbar frukostbuffé.

Som just gammal värdinna för hotellfrukost så tar jag inte lätt på detta. Hur är det med de färska grönsakerna? Är det egenskuren fruktsallad eller färdigköpt? Kan de göra stor laddning av äggröra, finns det lökoskta ägg och hur många juicesorter är det? Ja jag är kritisk…

Här jublade jag och om jag kunde skulle jag hjulat. En frukostbuffé som både överraskade och imponerade. Bara en sådan här sak: Alla gäster fick egna små korgar att lägga det färska brödet i.

Och vi lär aldrig glömma denna frukost för mitt i så öppnas himlen och värsta sortens sommarregn fullkomligt hällde över hela Schleswig. Och som så ofta vid städer vid vatten så blixtrar det med de värsta åskknallarna efter. Ovädret att hade fastnat och det både blixtrade och åskade intensivt om och om igen.

Vi fick springa ut till bilen och på den korta sträckan blev vi genomblöta.

Det var en galen start på den långa långa biltur vi nu skulle ta.

Och det är inte alltid den mest glamourösa resan att bila. Att stanna för att ladda vid sådana här besninstinkade ställen får inte många likes på instagram… MEN! Nu ska vi inte glömma det mycket häftiga här i Tyskland. De kan nämligen sin snabbmatskultur. Inne på sådana här ställen finns bland de godaste mackorna och det är inga inplastade grejer som kommit från något centrallager här inte. Nej nej, utan de görs en och en av personalen på plats. Färskt bröd med underbara tyska skinkor och ost och färska grönsaker. Så det så!

Autobahn. Det går fort, det är rakt och det är jätte jätte jätte långt.

Men om du blinkar och inte är med på noterna missar du att du byter land. Hejsan hoppsan och vi var helt plötsligt i Holland.

Jag måste säga att jag är faktiskt besviken på Europa. Här har vi massa olika härliga länder och det är så underbart hur vi kan åka in och ut i dem utan att det krävs tullar och kontroller men kom igen – lite mer “Varmt välkommen till Tysklan/Holland/Belgien/Frankrike” kan man väl få? En vackrare portal än denna åtminstone?! Skärpning Europa!

Bilen skulle laddas i Holland och som vanligt hamnade vi in the middel of nowhere och barnen hade inte riktigt energi att fortsätta de heller så de behövde också laddas. Kartan visade att det fanns ett fik 750 meter bort. Medan maken laddade gick vi dit.

Och det var ju ett lyckokast! Vilket fik sen!

Vid en stilla sjö låg detta söta ställe.

Och bakverk hade de. Både bil och barn var fulladdade på 20 minuter!

Denna bildag var lång. Många Sommar P1 bockades av. Många P3 dokumentär likaså. Barnen älskar Helt sant men de har vi lyssnat på så mycket så vi kan allt utantill nu. Men nya Sommarlovsmysteriet i P4 barnradion togs ikapp samt lyssnade på tidigare år. Men det var många långa timmar.

Och sen var vi i Belgien. Häpp!

Här i Brygge hade vi bokat en natt och med planen att inte åka så tidigt dagen efter utan att faktisk hinna se staden. För detta är en stad vi hört att man inte bara passerar utan att ta in den.

Hotellportiern visade var vi kunde äta middag. Och det visade sig inte vara det enklaste för den hon tipsade om var fullbokad. Och det var även de fyra andra vi hittade. Och staden blev lite förvirrande för oss.

För vi var mitt i stan men det var helt tomt på gatorna, det fanns inga butiker och knappt några restauranger. Men staden var enormt vacker och ska ju vara härlig på alla sätt men vad var detta för spökstad…?

Så otroligt vacker med sina kanaler, underbara hus och arkitektur och skönhet. Men så…

… död! Hur hängde allt detta ihop? Vid den femte restaurangen där vi inte fick plats (trots att den var tom) tipsade restaurangägaren om att gå mot en kvarn och där fick vi napp.

Här fanns det bord och folk. Vad förvånad jag blev över denna stad. Så vacker men så himla tråkig. Stämde detta???

En mycket ensam, stilla, vacker och otroligt lång (för vi hade ju fått leta restaurang så länge) promenad tillbaka till hotellet.

Vi skulle ju se mer av stan nästa dag för att inte åka så tidigt med bilen, få lite rörelse i kroppen innan nästa biltur, men vad ska vi se? Mer av skönhet men tomhet?

Det ska jag visa imorgon och jag kan säga att det var som natt och dag. Brygge – du var underbar!!!

Bilen packad, musiklistor skapade, kartan granskad, laddplatser för bilen markerade och spända familjemedlemmar. Nu är vi redo för Europa!

Första stoppet blev färjan Helsingborg – Helsingör och just detta ögonblick hade jag längtat efter så himlans mycket. För med två danska pølser på ett fat skulle markera på riktigt att vi nu lämnade Sverige och från och med nu möta nya smaker, vyer och språk.

Och denna vy över Öresund var inte tråkig.

Vi hade lovat barnen att de skulle få välja varsin godispåse i butiken på båten som sommarlovsgodis. Och hoppsan, det var rätt stora påsar, ha ha.

Över både Stora och Lilla Bält.

Det är spännande med att ladda elbilar då laddstationerna är ibland på lite hemliga ställen. Inte ovanligt att vi hamnade på de mest oväntade ställena där det ställts upp några laddstolpar. Vid bensinmackar är det ju så klart alltid en butik med toalett och annan försäljning men här kan man hamna bakom en villa och inget annat. Men väldigt skönt att med jämna mellanrum få sig en ordentlig bensträckare…

… och ta del av lokala matkulturer. Då vi inte ska stanna i Danmark blev jag glad att vid en laddning hitta en butik som sålde små smørrebrød så jag kunde få mig en dansk dos i alla fall.

Vidare söderut och helt plötsligt…

… bytte vi land och språk på skyltar.

För 13 år sedan gjorde vi en liknande resa jag, maken och vår då 1-åriga son. Det var min och mannens bröllopsresa där vi bilade genom Tyskland och Frankrike för att landa i Bretagne där vi hyrt hus i 3 veckor. Så det blev en smekmånad då vi just var borta en hel månad.

Den resan har vi velat göra om och nu blir det av fast rejält kortad och denna gång med tre barn med. Minus barnvagn, resesäng, blöjor, gröt och allt vad det man hade förr.

Och efter många timmar på vägarna var vi framme i Schleswig där vi skulle övernatta och bokat rum.

Vi hade innan resan skapat vår resa med alla stopp och bokat boenden på vägen. Men allt är ju så nytt och alla byar, städer är nya för oss så allt är ett äventyr. Vad kommer Schleswig bjuda på denna kväll???

Schleswig visade sig vara en mycket söt hamnstad med låga vänliga hus med massa blommor. Lite som att blanda Fiskebäckskil med Visby typ.

Vi var väldigt inne på att äta en ordentlig tysk middag och letade upp en restaurang som kunde erbjuda just tysk husman.

Och denna satt som en smäck!

Kanske den godaste schnitzeln jag ätit faktiskt.

Tumbrottning. Alltid kul.

Drabant. Så söta.

Vi hade sett caféer i hamnen på väg till restaurangen och tänkte ta efterrätt där.

Japp, det blev glass.

Sedan hem till rummen på hotellet för att sova ordentligt. Nästa dag skulle vi ta oss genom Holland och Belgien. Nya äventyr väntar.

Vi har en resa ner i Europa på vår semesteragenda men först har vi ett härligt stopp i Skåne med makens familj där kusinerna skuttar som kalvar på grönbete.

Vi brukar alltid sammanstråla här och med det finns det några saker som blivit traditioner. Återkommande ställen att besöka, rätter att äta, spel att spela, saker att göra. Det är som en strid ström av “klockan 15.00 på julafton” kan man säga.

Och att ha en riktig sommar- och baddag på Kvickbadet i Höganäs är en av dessa tillfällen.

Ett bad som bjuder på något för alla. Den långgrunda stranden var så underbar när barnen var riktigt små och man fick gå med sötnosarna i vattnet som knappt gick över anklarna fast man var flera meter ut i vattnet.

Nu är barnen uppe i hopptorn och bryggan längst ut och hoppar, fiskar krabbor och kastar boll i vattnet. En strand och bryggor att växa med alltså. Samt att vi vuxna får flera olika ställen att kunna lägg aut filtar och parkera oss för en heldag.

Och det är roligt att se hur denna badplats växt i utbudet med åren. Från en liten korvkiosk finns det nu flertalet olika matställen och glasskiosker, försäljning av allt möjligt och uthyrning av SUP med mera.

Så det var med stora leenden vi alla tog oss dit.

Det tog väl noll tid och sekunder innan de var igång med olika sommarlekar.

Äldste sonen som är både superkunnig och intresserad av allt liv i havet hjälpte många nybörjare att komma igång med sitt krabbfiske. Han har så lätt att få vänner just vid vatten då han hjälper till och här var han snabbt omringad av massa småkillar som ville ha hans hjälp. “Är du marinbiolog?” frågade en kille. Kanske finaste komplimangen vår 14-åring kunde få!

Och lillkillen var mer under ytan än ovan tills han skakade av kyla.

Min favoritlunch här är från Allans falafel-vagn. Fast barnen kan hela året längta efter potatismoset från den fasta korvkiosken vid minigolfen. Äntligen fick de sin älsklingslunch där.

Vi stannade tills det började bränna för mycket i huden och det gick inte att bada mer. Alldeles perfekt att faktiskt få en heldag tills man känner sig sommar-mätt.

Jag är inte så glad i skärmar, fast jag jobbar med just kommunikation via skärm men när barnen spelar tillsammans och ljudnivån är extremt hög är det ju som om de spelade brädspel egentligen.

Och sen var det middagsdags. Denna dag var det jag och maken som stod för maten och lagningen. Och det blev grill så klart.

Och ugnsrostade rester från gårdagens goda middag.

Och efterrätten var barnen mycket bestämda med: churros! Vet inte hur det gick till men för några år sedan bad barnen om att vi skulle göra churros och med det satte vi en tradition så det måste bara friteras långa godsaker nån kväll i Skåne.

Vi glömde sätta i spritsen så det fick bli långa runda korvar och inte så där klassiskt räfflade som man egentligen vill ha dem. Men det gick ju bra ändå så klart.

Jag förstår inte hur det gick till men det sa slurp och så var alla borta.

Dottern började rita på servetten, fylla i mönstret som är präntat. Det fick mig så inspirerad. Så där vill man ju att de ska vara, eller hur?!

Ja det blev en underbar dag, en sista dag i Skåne för denna gång. För imorgon åker vi ner i Europa.

Vår semester har börjat fint med en tripp ned till Skåne. Som jag skrev tidigare så jobbade jag och maken hemma själva medan barnen åkte i förväg ut i sommaren till farmor. Och nu kom alltså vi efter och hela truppen är samlad.

Som det är på semestern är man lite seg så jag släpar efter i bloggen men det tror jag inte spelar dig som läser  någon roll, men bara för att vara transparent menar jag, så är bloggen inte helt i fas med där jag är utan det jag tidigare gjort. Jaja, strunt samma.

Det är speciellt att lämna hem till hus- och kattvakt när vi som vi alltid gör, är borta så länge. Vi är sådana som reser mycket på våra semestrar istället för att ha hus och ha våra dagar på ett ställe, skrivit om det HÄR. Nu ska en hel sommar packas in i bilen och sedan dra iväg. I år på bilsemester genom Europa men fast plats i Bretagne.

Men först då Skåne där vi sammanstrålar med makens släkt.

Och strålade gjorde solen. Vi hade hört från barnen att de varje dag gått till stranden för att bada men det hade inte gått. För kallt och blåsigt varje dag så när vi nu kom och solen sken var vi alla på strålande humör. Och oj vad hela min kropp skrek efter att få krama mina tre små troll efter att ha varit borta från varann.

Sommarlov med kusinerna. Det är så underbart att se hur de på noll sekunder blir en grupp och har så makalöst kul.

Detta är semester för mig. Att lägga patiens har blivit något jag alltid gör utan att jag egentligen inte tänkt på det som en grej. Jag och mina föräldrar spelade kort varje kväll på våra semestrar men där mellan la jag patiens. Och pappa lärde mig en patiens som heter “Hannibals tåg över alperna” vilken man kan håll på med hur länge som helst då det är lite som schack – man måste tänka över varje kortförflyttning noga då det ger effekt på hela planen. Den la jag och pappa över stora dubbelsängar på våra hotellrum då den tar enorm plats. Minst en “Hannibal” per sommar har jag som krav, ha ha.

Då vi kom sent hade makens familj middagsmenyn klar och det var bland de somrigaste: Grand aioli. Det vill säga massa kokta grönsaker, primörer, serverat med egenvispad ailio. I all son enkelhet bland det allra godaste.

Spetskål, morötter, potatis, blomkål, lök – allt helt nyskördat från lokala odlare. Se HÄR hur vi brukar handla i Skåne.

Och sedan då en galen mängd aioli. Och alla som känner min make vet att han kan göra både aioli och majonnäs. Nästan så folk undrar om han inte mår bra om det saknas majjo i kylskåpet eller om han befunnit sig i ett kök mer än 15 minuter utan att ha vispat ihop en.

Och detta kompletterades med stekt kassler, små stekta kryddkorvar samt chimichurri. Sommaren ära igång!

När himlarna är enorma med svor som forsar över en och solen vägrar gå ner – då är det sommar på riktigt.

Jordgubbar med lokalgjord vaniljglass samt körsbärslikör. Ja tack!

Jag såg himlen genom fönstret och slängde mig ut. Ville känna värmen, dofterna och ta in ljuden. Våga slappna av och ge mig semester. Det är nu det börjar – resan med minnesskapande.

“Det är liksom sommar när vi kollar en serie” sa äldste sonen för några veckor sedan. Han har rätt – det är något speciellt att följa en serie om sommarnätterna tillsammans. Så vi började se om Stranger things och hade sparat de sista avsnitten till vi alla skulle vara samlade här i Skåne. Så nu var det dags. Och så klart somnade jag efter 25 minuter… Men det är väl sommar tecken så gott som något: att vara avslappnad.