Vaknade och innan jag slog upp ögonen fick jag fundera på var jag var. Detta är den fjärde sängen jag sover i på denna resa och när man som vi reser runt blir det just ”var är jag?” första sekunden och sedan ”vilken dag är det idag?” hela dagen, alla dagar. Ett mål med denna resa; att komma bort och koppla bort. Så – mission completed!

Här hade vi ingen frukost till boendet vilket gav att vi varken hade en frukostbuffé att tajma in eller lägga tid på att göra. Så med andra ord var det en rejäl sovmorgon vi gav varann. Jag väckte barnen 10.30 (de hade kunnat sova timmar till) och frukost formulerades snabbt om till brunch. 

Detta boende! De här två fina lägenheterna hos Casa Amare kändes så fel att lämna. Alla kände att vi gärna hade bott här längre men vår natt på Naxos var ett resultat av att båtarna inte gick som vi hade önskat när vi planerade. Vi skulle ju inte bo här alls så det blev en bonus. Short and sweet. 

Packade väldigt snabbt då vi inte packat upp. Lämnande kvar väskorna i lägenheten för att gå ut och äta.

På vägen trillade vi bokstavligt in i en drömbutik! Ja men kolla bara!!!

Dofterna, upplevelserna och inspirationen här inne var oändliga.

Som de snurrade piskorna gjorda av tjurpenisar. Så många följdfrågor här. En av dem; vem använder piska idag? De andra kan du fundera på själv…

”Snälla kan vi gå? Jag är så sjuuuukt hungrig” bönar dottern när hennes far fyller ännu en kryddpåse.

Och mat fick vi. Jisses vilken frukosttallrik. Precis som kvällen innan var portionerna enorma.

Jag var mätt från kvällen innan och hade valt en fruktsallad och sedan nalla av andra. Tur det för maten var ju väl tilltagen. Borde inte klaga men matsvinn går inte! Måste ätas upp!!! Och då blir det matkoma ha ha!

 

Killarna gick hem, jag och dottern köpte armband. Hon skulle ha fyra likadana – ett till sig och övriga till sina bff’s. Jag fick en undervisning av Naxos snäcksymbol (något om att ”circle of life” skyddar dig) och en stor dos second hand smoking inne i butiken av ägaren.

Passerade en sandalbutik/skomakare och undrade om jag inte behövde en sandal. Tyvärr blev svaret nej men de lockade.

Fast butiken hade kanske behov av en visual merchendaiser…

Sa hejdå till den korta bekantskapen med lägenheten och rullade våra väskor mot hamnen och den sötaste båten som finns i Medelhavet:  Express Skopelitis.

Båten som går från Naxos till det pärlband av mindre öar söder om Naxos och kallas för Småcyckladerna. Ingen båtluff utan en vända med Scopelitis Express. Och denna gång till min plats på jorden: Schinoussa. 

Klart jag köpte merch!

1,5 timmar av total njutning. En man gick runt med sin sovande son, gissar på 2-3 år gammal, mjukt i famnen och det högg tag i mig. Det var inte längesedan jag bar sovande barn tyckte jag men jag orkar ju inte ens lyfta mina stora knoddar. Vad fort tiden går och oj vad jag nu fick nostalgiskt sting efter den där känslan. Att ett barn helt och fullt lägger all sin trygghet hos dig så det somnar djupt. 

När vår lillkille just gör det mot mig lite senare tar jag in varje sekund, varje andetag han tar. Hur många gånger till kommer detta ske? Solen bränner min vänstra sida sönder och samman men jag vill inte bryta denna stund. 

”Kan vi få glass” bryter dock mina tankar och så blir det som vanligt igen och vips så var vi framme.

6 år sedan sist! Vår värd då är vår värd även denna gång. Panagiotis som driver sitt hotell ihop med sin flickvän är nog banne mig den vänligaste man jag träffat. Vi båda skiner upp när vi möts med ”so nice to see you again and the children are bigger” och han kör oss och ett tyskt par till sitt hotell. Vägen upp till staden, Chora, är brant men den är asfalterad. Ja, det är bara den vägen på hela ön som är asfalterad, överallt annars är det grusvägar. Inne i staden är det klassiskt stenlagda gränder. Här är det som om hela världen utanför inte finns. Här står tiden still. 

ÄNTLIGEN här!

Välkomstdrink i skuggan medan vi väntar på nycklar.

Vi fick vårt gamla rum men den hade en helt ny inredning. Panagiotis bygger allt själv och tar en sak i taget. Duschen till rummet ska han renovera till nästa år.

Varma efter resan parkerade vi oss vid poolen. 

Sedan på vår uteplats with a view. Jag är en ledighetsläsare. Det ska erkännas. Önskar jag läste mer regelbundet och hoppas det kommer.

Att barnen nu också kommit in i läsandet är underbart. Ska också erkänna att det inte har varit enkelt. Tjat och trug men det är väl det som kallas föräldraskap…?

Till byn och middag. Vi hamnade på Meltemi som är i det sista huset på stadsgatan vilket också ger det sista huset i stan. Sedan är det bara fält ner till havet. ”Undrar var det hus vi bodde i för 24 år sedan är” sa jag då vi just bodde i slutet av byn då med. Borde nu vara inne i då stan ju växt.  

Note to self: souvlaki on a spit är mycket större än en vanlig souvlaki. Jissesvad mycket mat.

Efter middagen frågade maken ägarna om de haft hotell och takterrass för gäster. Och de hade de! Det var alltså hos dem vi bodde för 24 år sedan. Nu var det ny generation som drev och utökat till restaurang. Dottern lagade all mat och brorsorna drev rumsuthyrning. Och fel av mig, stan hade inte växt!!! 

Kaffe, milkshake och godnatt! 

Att båtluffa är ett äventyr. Det är inte en charterresa med glad reseledare från Sverige som berättar dagens schema, där allt är planerat och färdigt. Att luffa ska vara sin egna resa, helst bara vara spontan men med barn så har vi bokat resor och boenden i förväg. Men så kommer de där stunderna av äventyr och drar igång adrenalinet som luffen ju ska innehålla. Denna dag skulle bli turbulent… Men vi börjar från början. (alla inlägg från vår resa här)

Sovmorgon, långsam frukost och lite häng vid poolen för att sedan åka till hamnen. Det visade sig dock vara nästan storm på havet så vi fick meddelande om att färjan försenats. Det blev att stanna i stan med lunch i gränderna och till det ställe vi var för 24 år sedan, Nicolas’ place.

Då, för 24 år sedan var det inte så här snyggt. Fast då var det snyggt på ett annat sätt.

Grekisk sallad och tzatziki. Minst två ggr per dag!

Vi fick nya meddelanden om att båten var än mer försenad. Vi blev kvar lite till och vi upptäckte hyllan med spel och leksaker vi kunde låna.

Jag frågade tjejen som jobbade om det var samma ägare nu som då och det var det. Jag berättade om hur ägaren då kom ut varje kväll och skrek turbolenza med en knasig ställning för tre flaskor och attackerade gästerna med. De som föll offer fick en shot av de tre spritsorterna rätt ner i munnen.

”Ah, you mean this?!” sa hon och plockade fram samma manick. Se där, allt är som det ska. Vi slapp dock marineras i sprit denna gång. Tack för det!!!

Mer försening vilket gav läsning vid vårt hotell men sedan klartecken att ta oss till hamnen.

Som synes på flaggan blåste det kraftigt.

I övrigt lugnt. Men, att båten var försenad gav då effekten att vårt mellanstopp och båtbyte i Paros för vidare färd till Naxos minskade för varje minut. De 45 minutrar vi hade tillgodo började försvinna…

När kommer båten? Jo nu!

Vi lämnade mitt älskade Folegandros i den typ av båt jag gillar minst. Den lilla speedboaten som inte har något utedäck och är just mest känslig för vågor. Därför var den försenad…

Båten anländer och vi går på och hittar våra platser. Stämningen där inne var tydlig: detta är ingen mysig tur. Så fort vi lämnade hamnen var det som om vi åkte berg- och dalbana. Det sög till i magen och jag inser snabbt att de tre och en halv timmar jag skulle få njuta av min spännande bok i lugn och ro skulle bli något annat. 

Det gungande och hoppade och min mage kämpade för att hålla sig på plats. 

Bredvid mig satt en man, från Australien tror jag, som helt klart inte mådde bra. På samma rad över gången satt hans fru, de har delat upp sig för att få mer rum tror jag. Hon signalerade att hon inte mådde bra alls och han går över till henne. Hon zoomar ut, blir blek och okontaktbar med vidöppna ögon. Han slår lätt på hennes kinder samtidigt som han ropar hennes namn. Han panikar, hennes ögon börjar bågna utåt. Då släpper allt mitt illamående, jag går på autopilot och jag säger åt honom att hon måste dricka vatten. När hon får vatten i sin mun liksom vaknar hon till liv. Det har jag lärt mig, att kroppen liksom vaknar för att kunna svälja Jag ropar på mina barn att ge mig chokladen vi hade i väskan för kvinnan behöver något sött, energi snabbt. Hon får tillbaka medvetandet och färg. Jisses vilken grej! Två minuter senare var allt bra igen förutom att mitt illamående var tillbaka. Och att då den kraftiga sjögången inte alls avtagit.

Det syns inte men jag mår verkligen pest och pina, yngste sonen kräktes två gånger.

Jag pratar med personalen om förseningen. Hur påverkar den vårt byte? Vi är nu 50 minuter efter schemat så det ger ju 5 minuter på helt fel sida på vår tidstabell. Illamående och småpanik är ingen bra kombo. Jag börjar i mitt huvud planera för ombokningar och blir arg/besviken på det fina boende jag bokat på Naxos som kan brinna inne. Hur hittar vi boende för natten på Paros för oss fem? Hur bokar vi om färjan???

Men svaret från personalen är att om vår båt är försenad pga vädret är nog den andra det med. Jag fick godta detta ”nog” och hoppades att de hade rätt. 

Vi rusar av färjan så fort den lagt till. Dels av att det var bråttom men även för att få fast mark under fötterna. Vi går snabbt till de fållor för resenärerna att vänta i och ser att vår båt som skulle gått för fem minuter sedan inte har anlänt än. Phu! Vi klarade det!

Mycket lättade klev vi på den nya färjan. En stor trygg och stadig färja och han knappt sitta ner innan vi var framme på Naxos. Paros och Naxos ligger supernära.

Appollons tempel, Naxos mest kända siluett och symbol. Det perfekta stället för en solnedgång om man är här vid 20:43 dvs.

Konstigt det där – hur minnet av det som skett senaste timmarna, det som tagit kontroll över min kropp så jag mådde pest och pina på en gång försvunnit. Eller så här: jag har nog aldrig varit så glad över att ha kommit fram. 

13 minuters promenad genom underbara Naxos stad till det fina boendet Casa Amare för att lämna väskor, sätta igång två tvättmaskiner (tack för det!) och leta upp den restaurang, Doukato, vår genomgoa värdinna Kiriaki tipsade om. 

En labyrint av gränder fyllda med butiker, barer och restauranger.

Somnade inte så snabbt som jag trodde sen. Kanske för mycket att processa i huvudet. Men glad var jag. Och spänd på det nya äventyr som nu börjat. Vidare resa mot Schinoussa. 

Allt härligt har ett slut men som tur är är att resa runt, att luffa, alltid ett slut början på något nytt. När ett resmål är över så väntar ett nytt.

Sista dagen på Folegandros denna båtluff och vi tog oss till en strand nära hamnen, Livadi, vid campingen. Det trodde jag skulle ge en ganska välbesökt strand men så var det inte. Faktiskt var vi helt ensamma.

Lite märkligt, mycket härligt.

Ser du det lilla huset på ön där borta, bakom min snorklande son? Det är ett kapell. Jag fick fråga här i kommentar varför dessa grekiska kapell ofta är byggda på så svårtillgängliga ställen. Det jag har fått höra, rätta mig gärna om jag har fel, är att den som bygger kapellet vill liksom offra till gud. Eller så här; visa hur mycket man verkligen älskar gud och vill att han ska lyssna till ens böner. Av vad jag förstått kan det vara så att du har en, säg dotter som är sjuk och du vill få guds hjälp, då bygger du ett kapell till gud och du ska bli bönhörd. Och ju svårare ställe – desto mer vill du detta. Ungefär så.

Vi är som tur är friska och behöver inte bygga något i närmsta taget…

Men till mina barns ära så tog jag en promenad längs stranden för att leta de tre perfekt vita stenarena samt de tre perfekt svarta stenarna.

Dags för turnering i tre-i-rad, eller tic-tac-toe som det heter på engelska. Jag var helt urusel och förlorade varje match.

Lunch i hamnen.

En standardlunch dessa dagar: grekisk sallad, dakos, (lokal sallad med bröd i botten) tzatziki och saganaki cheese.

Sedan var det hem och packa. Känns helt fel att lämna Folegandros redan. Jag är inte klar här, ville jag ropa. Hade behövt minst ett dygn till. Här mår jag och vi så bra.

En sista solnedgång vid klippan.

Där uppe, till höger bodde vi förra gången 2018, på Anemomilos. Då hade vi den mest spektakulära utsikten och lyxigaste poolen men de hade ökat sina priser så in i bomben och krävde att vi skulle stanna minst fem nätter för att få boka så det gick icke.

En sista folegandrisk katt?

Middagen blev på Zimariki för vi ville testa den lokala sortens pasta som görs här på Folegandros. Den så kallade matsata. En färsk pasta som är lite mjölig, kanske mer som färska nudlar.

Aldrig lång väntan på mat när man kan ta en omgång M.I.G.

Det fanns fem rätter på menyn. Vi tog alla och delade. Nu vill jag göra matsata hemma.

Skoja bara, Så klart var det ungefär 43 katter till men jag tänker inte lägga upp bilder på alla. De spar jag i min hårddisk…

Packa, sova och ladda om för Schinoussa men med en natt på Naxos först.

Att sitta vid en turkos pool och äta frukost till tonerna av en streamad ”piano for the morning tea” från Youtube på laptopen som står i matsalen är något av det bästa man kan ge sin själ. Det är nästan fullt vid alla frukostbord men det är så tyst. Samtalen är väldigt lågmälda. Kanske vår värd Dimitri smittat alla? Han pratar nämligen så lågt så jag knappt hör vad han säger. 

(Alla inlägg från vår resa här, min resedagbok)

Typisk grekisk hotellfrukost och överraskande gott kaffe. Annars är det det och riktigt gott bröd jag saknar. Här vet jag inte varför de inte har bagerier med stora saftiga bröd. Historiskt dåligt med säd och vete? Så bröd liksom inte blivit en naturlig del utan mer då grönsaker, ost och yoghurt?

Hursomhelst, till hotellet fanns bilar att låna så dagen skulle bli utflyksdag. Då staden ligger mitt på ön så får man ge sig iväg långt för att bada. Om man inte bor med pool då…

Som de flesta av öarna i Cykladerna har varje ö mängder av stränder. Vissa bättre än andra, vissa mer tillgängliga än andra. Vi ville nu till en svårtillgänglig. 

Parkerade bilen vid sandstranden Agili som är fylld av liv och stoj för att sedan gå upp för kullen till vänster. En liten stig visade att vi var på rätt väg. 

Belöningen kom i rätt tid. Hade nog inte kunnat trava längre. Endast ett par till på stranden och endast vågskvalp hördes här. 

Av hotellet hade vi fått låna parasoller, madrasser och badlakan. Vi satte upp vårt lilla läger och lät baddagen ha sin gång. 

När Skalmanklockan slog lunch packade vi ihop våra saker och vandrade tillbaka.

Skulle vi ta bilen till stan eller stanna vid stranden och tavernan där? Det blev det senare och det var tur för här fick vi upplevelser på köpet.

Den familj som drev tavernan var även en fiskarfamilj så här fick vi följa med in i köket och välja från morgonens fångst. Fiskar och namn jag aldrig hört, än mindre på engelska, sades men jag kunde bara gå på ”den ser god ut”.

Och det var den. Hela lunchen och upplevelsen var god.

It’s a TikTok-thing… Filma varje läsk och gör någon form av trendfilm. Förstår inte riktigt men kul med filmproduktion och att lära sig teknik tänker jag.

Alltid en frappe!

På vägen hem så blev vyn över vår fina stad på kanten av berget så tydligt hur den liksom balanserar. Otroligt hur man valde att just denna plats är perfekt för att skapa en värld. Och framförallt få dit allt material för att bygga. Imponerande.

Vi valde att spendera resten av dagen vid poolen och ta en mysig kväll på stan.

Att bouganvillea trivs här är ingen överdrift. Helt otroliga rosa fyrverkerier överallt. Men en sån här, tvåfärgad, har jag aldrig tidigare sett. Overklig på något sätt.

Kvällens outfit.

Aldrig missa en solnedgång.

Kan. Inte. Ta. In. Skönheten!

Mellan stadens livfulla gator med restauranger och butiker ligger de gamla kvarteren som kallas Kastro, typ fort. Här är det helt folktomt och oändligt vackert. Som att resa bakåt i tiden.

Då vi förlorade båda våra katter precis innan semestern så tog vi alla tillfällen vi kunde att gosa med alla katter. Vissa mer intresserade av det än andra. Älskar deras personligheter.

Kastrerad.

Och helt plötsligt tar stan slut och oändligheten tar vid.

Som en sfinx satt denna katt här och spanade in solnedgången.

Och så då alla de här små kapellen överallt. Jag skojar inte om jag säger att denna lilla lilla stad hade över 20 stycken. På en folktom liten gata var en dörr öppen och denna vy mötte mig. Inte en människa i sikte och sådana här rum fanns det verkligen överallt. Fin kontrast till allt folkvimmel.

Överallt där det går åker en tv fram och Europa möts. Här sitter alla olika nationaliteter och hejar fram sina lag. Väldigt kul att se vilka som jublar och vilka som våndas.

Dakos; en sallad med torrt bröd i botten, finhackade tomater, lokal ost (som en mildare feta) och sedan kapris. Även en filodegsinbakad fetaost och tzatziki.

Pastisio är en av barnens favoriter. Som en grekisk lasagne med mustiga kryddor som kanel. Mums!

Och den här varma fetaosten är en favorit jag längtat efter i 6 år. Bästa bästa!

Kleftiko! Mört långkok kött som ugnsbakats med grönsaker. Underbart gott och mustigt värre.

Ständigt detta EM! Och kan vi bara titta på taket! Vilket tidkrävande projekt att få fram.

Mjölkpaj. Mycket intressant som jag måste se mer på hemmavid. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar eller ogillar.

Kan jag få stanna i den här underbara grekiska drömbubblan för evigt?

Det är häftigt hur vår värld är idag ändå med alla tekniska möjligheter och jag tar tacksamt emot dem när det blev som denna dag. Maken hade en heldagsjobb på länk denna dag. Hade inte tekniken funnits hade vi inte kunnat resa så tack för det alla ni ingenjörer, tekniker, entreprenörer och uppfinnare.

Så med en spelare bort från gruppen och med ett lite trött luffargäng i kombination med att vi bodde på hotell med härlig pool var vi fyra som parkerade oss vid det turkosa hela dagen.

Böcker lästes, samtal flöt och ögonlock slumrade varvat med bomben och ”räkna hur länge jag kan vara under vatten”

Vår balkong var ju knappt passande för oss fem men se där, det fanns en  enorm takterass för alla gäster och den var ju fantastisk.

Vi kallar det för balkongmys. Musik (otroligt viktigt), massa snacks (ofrånkomligt), svala drycker (alla får välja sort själv) och spel!

Jag slutade räkna antalet kyrkor i staden. Det var orimligt många små tempel, salar, kyrkor och andra av vad jag förstod heliga platser eller vad jag ska kalla det. Det mest kända är Jungfru Marias kapell uppe spå toppen av berget bredvid staden. Vi gick dit upp 2018, se HÄR, och det hade vi lovat barnen att inte göra denna gång. De minns det med fasa. Och ja, det var jobbigt och för dem, som då var 9, 7 och 4 år var det så klart än mer jobbigt. Men vacker är den att se på även från håll.

Min tidigare Alvedonvita mage har fått färg och då åker lilla maglinnet fram ha ha.

Häpp!

Det ser mulet ut och det var det men luras icke – temperaturen var långt över 30 så trots det grå var det varmt och somrigt. Vi anade att värmen började ge laddade moln för det liksom hängde åska i luften.

The trust fall. Liter du på mig tillräckligt mycket att du kan falla mot mig?

Ner i gränderna och leta kvällens restaurang. Trots flera måltider med genuin grekisk meny får vi inte nog. Många klagar på att den grekiska maten är så samma samma men jag håller inte med. Man ska bara våga ta de där rätterna man aldrig testat.

Molnen tätnade och vi såg blixtrar. Alla hajade till men när blixtarna kommer ofta och regelbundet blev alla blasé. Det var många blixtrar men stannade borta över havet och grannön Sifnos.

Vita bönor i tomatsås, grönsakspaj (lokalpaj med egen sorts pajdeg), grekisk sallad, tzatziki, lokalt vin.

Get långkokt i rödvinsås och pastisio (köttfärs, makaroner och bechamel kryddat med bland annat kanel)

Vi satt på en restaurang som var som ett torg med massa gränder som passerade. En man går förbi och jag känner igen honom och kan inte placera från var. Ser också att han har den största guldklockan jag sett. ”Men gud, det var ju Michael Kors!” utbrast jag när poletten föll ner. Maken trodde mig inte och barnen förstod inte vem han var. Jag gick in på hans Insta och såg där just den mannen jag precis bevittnat och framförallt den enorma guldklockan! Så kul och framförallt roligt då vid förra resan såg vi Giorgio Armanis båt lägga till vid Schinoussa där vi också skulle av. Vi såg aldrig honom men typ alla andra där gjorde det och vi fick då höra hur han tagit över hela den lilla hamnens taverna som nog bara hade sju bord eller nåt sånt.

Bra att liksom veta att de som sätter trenderna är på samma plats som vi ha ha.

Vi gick hem och ställde oss vid klippkanten där vi brukar se solnedgången och nu såg världens häftigaste fyrverkeri. Blixt efter blixt for över himlen, långt bort från oss.

Jag tog några bilder och de blev så klart bara svarta rutor. Så den bilden får jag bara ha i minnet.