NU! Nu har jag uppkoppling igen och ska komma ikapp med uppdateringar från vår resa. Svårt att liksom vara i nuet samtidigt som jag vid dokumentera… Hur som helst: Alltid roligt när man är på resa när man väldigt snabbt börjar hitta sin kompass. Var man bor, var matbutiker finns, var bussen går ifrån, vilka ljud man hör. Att börja känna sig ”hemma” fast man bara är på besöks en kort stund. Och intressant hur snabbt det gick att känna detta ”hemma” i en så stor stad som Tokyo. Som att köpa sin frukost i närbutiken för första och på nåt sätt tycka att man gjort det hundratals gånger.

Vårt minimala kök med den frukost vi valde. Här kommer en sådan där upptäckt: löskokta ägg säljs antingen en och en eller om två i små kartonger. Och äggen är salta! Hur sjutton de lyckats med det fattar jag inte.

Trångt som sjutton, syns inte här men sönerna delade rummet som också är köket. Sängarna står mot diskbänken så man kunde stå en person vid diskbänken, backar du ett steg sätter du dig i sängen. Men vi valde ett litet boende för närheten till stan och priset. Här ska vi ju ändå inte vara. Vi ska äta och gå ut!

Vår närmaste park Yoyogi och tempel var Meiji och gårdagens väder satte stopp för parkbeök då men den här dagen var perfekt. Försommarvarmt, perfekt att gå i park och tempel.

Så vackert vart man än vänder blicken. Att skapa en japansk trädgård-ish hemma är en tanke som växer hos mig.

Innan man får kliva in i tempelområdet ska man tvätta händerna, skölja munnen och tvätta händerna igen. Och hålla låg volym.

Den fine äldre mannen som med långsamma men mycket medvetna svep med den enormt långa kvasten fick bort löven. Det är något med japaner, uniformer och stoltheten över sitt jobb oavsett hur stort eller litet. Överallt möter vi personal som i vår värld skulle klassas som lågstatus jobb men här tas de på fullaste allvar. Som en man i den finaste uniformen och kritvita handskar på tunnelbaneperrongen står och signalerar till föraren att det är klart att stänga dörrarna. Inget högstatusjobb men han utför allt med precision, stolthet och med upprepande ritual. Det imponerar på mig.

De här blixtformade pappersvimplarna ser jag på flera platser i Tokyo. Vet inget om dem, om de har någon religös symbol eller så men jag kan inte låta bli att tänka på Pikachu som har en sådan form på svans… Hänger det ihop?

Jag vet inte vad som skedde men när jag klev fram till templet så blev jag så berörd. Inga bilder fick tas inne i templet och tystnad rådde. En skylt sa att man så klappa i händerna två gånger, buga och klappa en gång till. När jag gjorde det började tårarna trilla tunga på mina kinder. Det var mäktigt, så många känslor som bubblade upp.

Under trädet hade vi alla möjlighet att skriva ner våra önskningar på papper eller träbricka. När jag läser vad andra önskat återkommer lycka, hälsa, kärlek, familj på dem. Det slår mig när någon verkligen önskar något så är det mer av detta än en större tv, en tredje bil eller nytt matbord. Det tåls att tänka på…

Som en fortunecookie fast i stort plockepinn. Ca 30 cm höga träcylindrar med ett litet hål där man kunde få ut en sticka stod på ett bord. På den stick man slumpmässigt fick ut stod en siffra. bakom cylindrarna fanns fack med massa siffror på. I det fack ens siffra var fick man ta en lapp och det var dagens ord och motto kan man kanske säga.

Jämte templet ligger som sagt en stor park och vädret bjöd på en tur där. Dammar, planteringar, blommor och naturliga källor som sägs ha krafter. Väldigt japanskt vackert och lite mystiskt.

Jag blev väldigt förtjust i denna mini-rododendron som är mer som ett buskträd. Aldrig sett innan.

Vackert vart man än tittar och går. Vi kom till Japan precis när körsbärsblomningen börjat avta, några finns kvar men då i en annan senare sort. Det som dock blommade kraftigt var då rododendron.

Sakeproducenter offrar stora tunnor sake till templet varje år för ett fat sake. Det blir en redig vägg det. Och en vacker sådan.

Med en vacker väg genom den gröna skogen sa vi nu hej då till det andliga och vidare ut i den kommers och myller som är parallellt i denna fantastiska stad.

Sushi på band! Det är bara ett måste i Tokyo och när man är i Japan så är sushi något helt annat än den vi får här hemma. Visst, vi har helt fantastisk fisk här men det är något med handlaget, varianterna och det viktigaste: riset. Jisses vilket ris.

Vi åt på mattorget högst upp i varuhuset Parco som är ett lite lyxigare varuhus med många kända varumärken.

Via en iPad som var kopplad till just vårt bord beställer vi det vi önskar och vips kommer det leverans till vårt bord med små fat av nyfixade sushi. Som magi.

Ja jösses vad bortskämd man blir av kvaliteten på maten här i Japan. Och om man jämför med priserna där hemma är det som natt och dag. Här är det bara bråkdelen av vad du köper på din lilla på-hörnet-sushi.

Top of the world. Ja man mår som en prinsessa här.

Ett områden maken ville se var Golden Gai som är ett område av trånga små och korta gränder fullproppade med barer. När vi var där var de stängda men vi kunde se hur det här kvällstid är värsta partygatorna. Inget för en barnfamilj ha ha.

Varje bar hade väl plats för max 8 gäster så jag gissar att man tar ett glas och sedan trillar vidare. En annan resa får vi prova det…

Vidare promenad så kom vi till de stora höga husen och nöjespalatsen som den stora biografen. Och ser du vem som tittar fram där uppe…

”You are just in time, at 6 o’clock Godzilla will roar, shoot fire and light up!” sa en man när jag fotograferade. Vi kom fram typ kvart I så vi stannade och väntade på full effekt. Okej, kanske inte att det var fullt spektakel med eldkastare eller så men ja, det kom rök ur munnen ihop med strålkastare inne i munnen. Men kul att dela stunden med alla där på torget.

Som många stora städer har även Tokyo områden som är lite mer lokala som ett eget Korea Town. Det ville vi int missa och maken letade upp en restaurang. Ett tips är att göra det på sidan Tabelog som gör det enkelt och smidigt för besökare.

Om det är lätt att boka är det svårare att hitta. Som så ofta ligger restauranger inte i gatuplan som vi är varan vid utan kan vara flera trappor upp eller i en källare och dela lokal och hus med andra restauranger. Vi snurrade runt Hanna Haza i säkert 10 minuter utan att hitta fast vi var exakt där vi skulle.

Men väl på plats satt vi länge och väl och njöt helt fantastisk mat. Koreansk råbiff är bland det godaste som finns tex.

I en försommarvarm natt gick vi hem. Vi bor nära Tokyos stadshus som känns igen på de två tornen som blir blå när mörkret faller. Bra fyr att ta sikte på i denna gigantiska stad.

Att Tokyo är en storstad är inte en överdrift. 40 miljoner människor och det är liv över allt. Men på något fantastiskt sätt så känns det litet, vänligt och enkelt. Japanerna har ett enastående sätt att skapa lugn i detta kaos. Inga höga ljud, möjligtvis en motorcykel då och då som drar på men i övrigt som en småstad i Sverige.

Vår första dag kunde inte bjudit på vackrare väder. Regnet från gårdagen var helt borta och vi mötte en ny stad på flera sätt.

Bekväma skor, vattenflaskor och våra Seica-kort fulladdade. Det är det kort man använder i lokaltrafiken och kan betala med i vissa butiker. Allt vi behövde nästan alltså.

Vi valde buss för att ta oss mot stadskärnan, man ser ju så mycket mer med buss även om t-banan går fortare.

Som att vi såg en marknad tex. Den ville vi undersöka och tryckte på stoppknappen och hoppade av fast vi skulle åka lite till. ”Det är helt otroligt vad japanerna älskar sina hundar, de har dem i vagnar och sätter på kläder” sa vi. Den marknad vi såg var en hundmarknad…

Alltså inte en marknad där man köper hundar utan allt till hunden. Och det var verkligen allt.

Jag började nästan skämmas över hur jag stirrade och tittade men det var svårt att inte fascineras av alla kreationer de små liven hade på sig. Och vagnarna som var smyckade som dockvagnar.

Vi fick senare en förklaring till detta fenomen: man bor så litet i Tokyo, eller ja i hela Japan, så man kan bara ha små hundar samt att barnafödandet gått ner radikalt så hundar är familjens pälskling. Något jag tänker gäller för många länder faktiskt. Mycket älskade små gosingar.

Och sedan kom vi då fram till Shibuya som är världens mest trafikerade gatukorsning. Den där med övergångsställe i alla riktningar samt snett över. Men det som jag främst fastnade för var gokart-bilarna. Och de som körde dem var alla klädda i one-piece, gärna som olika Pokemons.

Det är en jättepopulär attraktion att åka med på en gokart-tur mitt i stan. Bilarna låter jättemycket och sticker ut rejält. Men kul är det ju! Inget jag skulle våga dock… Som sagt: världens mest trafikerade korsning!

Så här ser det ut när det är rött…

… och vid grönt går exakt alla. Åt alla håll samtidigt. Men återigen; så ordnat och stilla. Ingen rusar, ingen trängs utan alla går fram tills det blir rött och då rullar bilarna igen. Men en sak som stucker ut: lastbilarna med reklam. Stora lastbilar som med hela lastutrymmets utsida har reklam på sig och högtalare som spelar musik och har en speaker. De låter massa.

Första stoppet på barnens önskelista var Don Quijote. 7 våningar med allt du kan tänka dig till galet låga priser. Hur ska jag förklara? Som nån sa; tänkt dig Normal som vi har hemma men maxi det gånger 100. Vet inte om hundra räcker faktiskt. Där inne var det allt annat än tyst. Musikginglar som går i ett, om och om igen så du blir galen. En som är som en pop-låt och en som låter som dansband, beror på vilken avdelning du är på. Allt säljs till vrakpriser så alla kunder går runt med kundkorgar fyllda till bredden och allt säljs i storpack.

Och det är så otroligt mycket. Jag blir alldeles matt. Och förtjust.

Torkade småkrabbor som chips? Eller KitKat i exakt vilken smak som helst. KitKat är extremt stort här och finns i oandliga varianter. Som den rosa körsbärsblom.

”Åh de har ten yen här!!!” utbrast barnen. En kaka som görs på plats som då fylls med ost. Tycker dock det var missvisande att den heter 10 yen när den kostade 500 yen…

Lycklig kille!

Vi delade upp oss och jag och dottern blev kvar på ”Donki” och skulle sedan leta upp killarna. Vi gick helt fel men helt rätt visade det sig senare. För bakom allt detta storslagna maxade hittade vi små gränder med hål-i-väggen-restauranger. Sådant vi älskar.

Men, vi valde skyskrapan bredvid Shibuya som heter Shibuya Scramble. Överst där finns det foodhalls med massa restauranger. Allt möjligt att välja på. Vi hade inte bokat och det var kö på de flesta ställen men inte så lång till sukiyakistället. Jag älskar sukiyaki så jag var nog gladast över att få plats där.

Första måltiden, första upplevelsen av att äta ute och hur man beställer. QR-kod gör att man beställer i mobilen och om det inte finns någon bra förklaring till vad det är får man gå på bilderna. Det kan jag säga – hemma är det inte ett tecken på kvalitet när en restaurang har bilder på menyn men det är det här. Det är alltid bilder skulle jag säga. Så vi beställer det som vi tycker verkar gott och det vi tror oss känna igen.

Jag och äldste sonen delade på en billig sukiyaki. Det var jättegott. Fantastiskt gott. Kanske lite väl mycket fett på köttet bara, så jag ville veta vad det var för kött. ”Ah, belly” svarade servitören och gjorde cirkelrörelser runt magen. Då mindes maken att han läste vid entrén att de lagar med inälvsmat på den här restaurangen. Se där – vi hade precis ätit komage!

Utan någon koppling till ovan text så vill jag visa hur fantastiska toaletterna är. Alltid riktigt varma säten och med alla möjliga effekter man kan unna sig. Och det gäller exakt överallt. Även den minsta lilla toalett har sådan här display och funktioner.

Shibuya, utsikten från restaurangvåningarna vi var på.

Nu hade vi timmar att strosa och uppleva staden. På kvällen skulle vi möta vänner som bor här och de hade bokat bord.

Sånt som slår mig: det är en så mångfacetterad värld. Högteknologisk med all ny teknik och moderna uttryck samtidigt väldigt analog och gammeldags. Japan är högpresterande med krav på studenter som nästan är orimliga samtidigt som världen är jättebarnslig. Allt är så gulligt, serietecknat är verligen inte bara för barn. En man i 60-årsåldern står på t-banan och på riktigt kolla på tecknad film i mobilen. Japaner är hälsosamma och ser så friska ut men det är så mycket sött, godis och verkligen alltid ris eller nudlar. Vad är hemligheten?

Det är så rent. Det finns absolut INGA soptunnor utan du får bära med dig allt ditt skräp vilket det blir lätt mycket av för japaner älskar att plasta in allt. Om du köper något i matbutik är det så mycket plastförpackningar så du blir både tokig och livrädd för plastkonsumtionen. Men på de platser men får typ klottra och sätta upp stickers gör man det i massor. Som att man har plaster där man får gå loss. Som den rökruta som finns i Shibuya – en glasad container, utan tak, mitt på trottoaren står massa folk och röker och utanför ringlar kön för de som vill komma in. Folk i glasbur som röker. För det är förbjudet att röka och gå samtidigt. Och även att äta och gå samtidigt är typ förbjudet. Stå still och ät utanför stället där du köpt din mat och sedan tar du med dig plasten.

Och sedan alla dessa ställen med klo-maskiner. Älskar och förundras. Det är fullsmockat med folk som vill pröva luckan att vinna ett gosedjur, ett nudelpaket eller en mangafigur.

Vi hade stämt träff med våra vänner vid Hachiko-statyn. Har du sett filmen med Richard Gere? En hollywoodfilm om den sanna japanska berättelsen om en hund vid namn Hachiko som väntade på sin husse varje dag vid tågstationen när han kom hem från jobbet. Och när husse dog fortsatte Hachiko att vänta där varje, dag samma tid. Åh jag börjar gråta bara jag skriver detta…

Hur som helst, vår vänner tog oss till en restaurang vi aldrig hade hittat, Shibuya Shirubee . Och det kan jag ge som tips överlag; det ligger ofta restauranger i källare, på bakgårdar, fyra trappor upp, bakom en annan restaurang osv. Och här var en sådan – bakom ett köpcenter, längst bort på en bro bredvid t-banan fanns en liten liten dörr.

Vi långa skandinaver fick böja oss på mitten för att komma in. Vilket ju gör det hela än så underbart.

Och som så ofta ta av oss skorna. Inget vi är ovana vid men då främst hemma ju.

Dörren må ha varit liten och hemlig men stället var stort. Och fullt.

Tur man har med sig vänner som kan guida oss rätt i denna meny men nu har google translate blivit min nya bästa vän kan jag säga. Fota, tryck på översätt och hela bilden översätts. Fantastiskt. Men ibland blir översättningen lite rolig.

Kan vara den godaste sashimin i världen??!!

En fisk tillagd vid bordet. Doften mina vänner!!!

Eller gissa om den här tallriken fick smaklökarna att jubla?

Vilken upplevelse vi fick vara med på. TACK!!!

För att verkligen sätta punkt för vår första dag i Tokyo bjöds vi tre sorters efterrätt. Creme brulé, päronglass men det var inte päron… samt en helt otrolig kokosbrulé med någon sorts bränd sirap.

Vi hade klarat oss fint med vår jetlag men här hade jag inte mycket kvar att ge. Dags att packa ihop sig och sova ikapp. Vilken första dag!

Det är helt otroligt, det är nästan overkligt. Vi firar påsklovet på andra sidan jorden, i Japan. En resa som vi drömt om länge men min man har drömt om sedan evigheter. När han fyllde 50 så ville han fira det med en resa just till Japan men det kom en pandemi, Japan var stängt längre än många andra delar av världen för att sedan brassa på med ett OS vilket gjorde att vi helst undvek att resa då. Sedan var det jag som fyllde jämt och då åkte vi på min drömresa: båtluff i Grekland. Men nu så, nu är vi här.

Jag ligger lite efter i uppdateringarna här för dels så är det ju helt fel tid så att säga då vi ligger 7 timmar före så dag och natt har liksom bytt plats men även för att vara i nuet. Bloggandet får komma efter. Så nu har vi varit här en stund men jag tror inte du som vill läsa kommer tänk på att det är med någon dags fördröjning.

Vi lämnade ett rätt grått och blåsigt Stockholm och huset fick husera min bror med familj vilket ju var win-win. En lång resa att göra men med mjuka kläder, bra spellistor, nackkudde och tålamod skulle det gå bra.

Vi flög med Air China för att det var bra pris samt kortaste restiden. De får som enda flygbolag flyga över Ryssland nämligen… Så en mellanlandning i ett otroligt disigt Peking som vi förstod var smog.

Efter en kaffe på Starbucks och en frukost/lunch/middag på KFC visste vi liksom inte var vi var. Flygplatser är verkligen no-mans-land.

Med någon timma att spendera i den gigantiska flygplatsen tog jag och maken varsin 20-minuters massage som fanns i en liten monter. Den satt fint. Andra somnade. Vad klockan var? Kanske 3 på natten, kanske 15 på eftermiddagen. Ingen visste.

Vidare upp i luften och ut över havet, till solnedgångens land, Japan. Vi blev faktiskt en hel timma för tidiga så planet fick cirkulera runt Tokyo. Många vackra vyer för ögat – inte så många för kameran.

Äntligen framme. Nu skulle äventyret med att ta sig ut genom tullen med all registrering, ansiktsscanning, kontroll efter kontroll göras. Ett kontrollerat kaos. Maken hade pluggat på så vi hade gjort en registrering innan online vilket gav en QR-kod som då var lite fast lane.

Jag skulle bara packa om lite i min väska innan vi skulle gå ut genom bagagerummet. Himla tur för jag hade fel väska. När jag öppnar faller ett par badbyxor och smutstvätt ut. Rätt överraskande ändå. Aldrig upplevt att någon haft likadan väska som jag tidigare. Måste markera upp min bättre!

Med rätt väskor så letade vi oss vidare. Mot tunnelbanan som är ett gigantiskt nät. Det bor alltså 40 miljoner människor i Tokyo så det är ett system som ska klara många och vara funktionellt. Tack för alla appar som guidar en rätt!

Även om det är många i stan så var det rätt luftigt här i början. Men ljuden! Det syns inte här så klart men det är små melodier, röster som pratar exakt hela tiden från högtalarna och för att addera extra mycket så ligger det fågelsång i andra högtalare. Allt på samma gång.

”Men jösses vilka låga säten!” sa min 199 cm långe karl.

Byte efter byte av tunnelbana. Nya melodier, nya fåglar, ännu fler röster som berättar om linjerna och avgångarna. Tror jag.

Och nu blev det trångt. Våra stora väskor kändes extra stora här. Och jag såg med ens en japansk trend. Alla bär ryggsäcken på magen. Av både smidighet för egen del men även av hänsyn för övriga passagerare. Vissa ryggsäckar hade liksom fack så jag jag förstod att de egentligen var menade att ha på magen. Och en annan sak; vad alla var välklädda! Kostymer, skoluniformer, hela rena och skorna!!! Så rena. Alla som bar vita skor hade liksom helt kritvita skor. Helt nya på alla. Blev helt fascinerad.

När vi klev ut från stationen med den sista tunnelbanan var det kväll. Innan hade vi ingen koll på tiden alls. För oss var det lunchtid men här var det passerad middagstid. Regnet som så fint strilade ner gav en verklig jag-är-i-en-annan-värld-upplevelse. Som att vara i en film.

Och den känslan bara förstärktes för varje gata vi vek in på. Höga hus, neonskyltar över allt, dofter och ljud som jag aldrig tidigare mött. Och alla reflektioner i den blöta asfalten, alla paraplyer – det var verkligen magisk start på vårt möte med Tokyo!

Med väldigt söt guide med bilder hur vi skulle gå från vår Airb’n’b-värd tråcklade vi oss fram. Det var helt otroligt hur snabbt det gick från världens metropol med alla sinnesintryck man kan tänka sig till en helt tyst gata bara stenkastet bort. Jag har varit i London, Paris, Rom och New York och för samtliga dessa har det varit sirener och höga ljud över hela staden. Här var det tyst. Inga bilar tutade, ingen skrek, allt så stilla och lugnt. Vi gick under en bro där det var hemlösa som byggt små kojor. Utanför dem stod skor och ägodelar fint uppradade. Ingen verkade orolig att saker skulle stjälas. Lite av en kulturkrock. Främst blir jag avundsjuk på ett samhälle som har sådan respekt. Det blev jag helt klart varse mer och mer för varje nytt möte.

En sak som stack ut rejält var att det är sådana här drycksautomater över allt. Hur mycket dricka måste man ha, på stubben? Och precis här ovanor låg huset där vi skulle få bo de första nätterna. Ett litet airbnb. Men hur litet är en liten lägenhet i Tokyo?

Det visade sig vara jätteliten. Men nu ska man inte glömma att vi är väldigt långa allihop så vi tar ju lite extra plats ha ha.

Väskorna lämnade och ut genom dörren på en gång för att leta upp middag. Barnen har tokkollat på nätet efter Japan-tips och något som de snappat upp och berättat är att en kedja som säljer massa härlig mat till bra priser; Familymart. Och de finns överallt så vi behövde inte gå långt. Men nu var det då svårt att veta vad man skulle välja. och en intressant sak är att här i Japan är 7-11 något helt annat än det där hemma. Det är mer som en matbutik med mer mat som den här Familymart. Samt att man kan köpa burkar med frukt och sätta in i maskin vid ingången som blandar frukten. När kommer den till Sverige???? Sånt hade jag inte vetat om inte barnen hade letat upp allt.

Inte den mest säljande bilden på ett boende kanske men oj så mysigt. Så litet, vi kunde inte ens öppna två resväskor samtidigt. Man kan säga att vi hyr en husvagn på fjärde våningen med en toalett som spelar musik. För det har jag glömt: toaletterna här är helt underbara. Varma sitsar, bidé och skölj samt automatisk spolning. OCH – små ljudmattor för ”privacy” i form av musik, fågelsång eller allmänt brus. När kommer de till Sverige?

Jajamen det här måste vara internets fulaste matbild men jag bara måste bara visa att till och med denna konstiga fula rätten var helt amazing. Så otroligt gott. Så med andra ord; den första måltiden, köpt på en snabbmatsbutik var bland de godaste nudlarna jag ätit så är ribban rejält höjd. Det bådar gott måste jag säga.

Så, där har vi ni vårt första möte med Asien, Japan och Tokyo. Rejält jetlaggade men superpeppade. Nu börjar vårt äventyr.