Och så har du en blogg också, va? är en vanligt förekommande fråga, eller snarare påstående, som jag möter. Ibland är frågan med höjda ögonbryn och med intresserade blick och ibland istället med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Det beror väldigt mycket på om frågeställaren är bloggläsare eller inte. Den sistnämnda läser som oftast inte bloggar.
Jag får ibland förklara mig dels om vad jag gör på bloggen men också varför. Min blogg är min grej, min baby, något som jag får styra över helt själv. Jag har tidigare berättat om vad jag jobbar med “egentligen” och där har jag kollegor och kunder som ska avgöra om det jag gör är godkänt eller inte. Så är det när man är konsult, för det är ju vad reklamare egentligen är, och har kunder som beställare. De kan säga “nej, så där vill vi inte ha, kan du göra så här /…/ i stället?” Då kunden alltid har rätt blir det då att göra om. Här hos mig får jag bestämma helt och hållet själv.
Men det var inte därför jag startade bloggen från första början. Jag har fått frågan och svarat muntligen många gånger men det kanske kan vara kul att ha min blogghistoria på pränt också. Det blir ett långt inlägg men det pallar ni, eller hur?!
Sommaren 2011 hade vi en tvååring och en 9 månaders bebis hemma. Det var som ett enda blöj-å-gröt-kaos. Barnen duggade tätt, kom med 18 månaders mellanrum och jag hann bara jobba 4 månader emellan. Brukar använda metaforen över livet som en pall med tre ben: ett för det professionella, ett för det privata och ett för det sociala. Jobbet blev bara som en fikapaus och jag hann inte få något vettigt uppdrag på den korta tiden så det professionella benet var liksom borta. Socialt var livet ett skämt. Hann aldrig träffa vänner då fokus låg på den lilla familjen och här las nog all den energi som fanns. Sen så det då det privata benet – där jag ska träna, ta hand om mig, läsa en bok, gå en kvällskurs… Gissa hur det var med det benet. Pallen hölls inte uppe om man säger så. Jag stod där nånstans och undrade vart jag skulle ta vägen. Barnen betyder allt men om inte mamma är glad kan inte barnen må helt bra.
Då jag är kreativ och arbetar som kreatör blev det nästan outhärdligt att inte ha utrymme, både bildligt och bokstavligt, för att kunna skapa något, göra något.
Jag är ju formgivare, jag kan väl formge en bok? Ja, jag gör en bok! Detta var startskottet. Jag skulle ta detta i egna händer. Men vad ska boken handla om?? Såg att jag samlat enorma mängder tidningar, urklipp och böcker om julen. Är jag så intresserad av julen? Tydligen. Men vad bra – då gör jag en julbok.
Sagt och gjort, jag började formge men med två småbarn tog det ju alldeles för lång tid. Blogg! Ja, jag startar en julblogg!! Det ska ju vara ett snabbt media?! Hade inte riktigt läst bloggar innan så jag ringde min svägerska som var framgångsrik matbloggerska och hennes dotter som är bloggvan hon med och fick tips å råd på hur man startar.
Skapade en liten blogg på Blogspot och så var jag igång. Berättade inte för nån, bara maken, svägerskan och brorsdottern visste. Från att känt att livet rullade på lite väl snabbt och dessutom lätt utför fick jag helt plötsligt energi. Detta blev min grej. Min hobby som fick mina tankar när jag inte bytte blöjor och försökte söva barn. Helt plötsligt kunde jag, som tidigare var helt utmattad av sömnbrist, sitta uppe till 02 på nätterna och leta bilder, prata med nya “vänner” och komma på idéer. Blev helt berusad när jag kunde se att jag haft 500 besökare på en vecka.
Detta var stort. Men också helt j-la galet. Här höll jag på å skrev om julen mitt i sommaren!! Klart jag inte berättade det för nån… De kunde ju få reda på att jag var spritt språngande galen! Fast det här med besökare var ju kul. När jag gjorde ett inlägg som jag var nöjd med kunde jag se att det tydligen var uppskattat för för jag kunde se på statistiken att besökarna blev fler ju bättre inlägg jag gjorde och ju oftare jag la upp. Det blev som ett dataspel för mig. Besökstatistiken blev till poäng och vem vill inte ha poäng?
Efter ett år och med stadigt växande publik kände jag måste berätta att jag fanns och att det faktiskt finns en massa fantastiska julbloggare. Då jag är reklamare tänkte jag att jag får väl göra reklam för mig själv och skrev ihop ett pressmeddelande. Hade börjat jobba igen och varvade heltidsjobb med två barn och så då min grej, bloggen. Den gav fortfarande såååå mycket energi. Satt uppe till 01 och filade på mitt pressmeddelande. Mycket nöjd men väldigt trött skickade jag till de två tidningar jag då hade top of mind; Amelia och Mama. “Resten tar jag imorgon” tänkte jag. Så blev det inte för jag hade inte ens hunnit till jobbet nästa dag innan Amelia svarat och frågade om jag ville bli deras julbloggare!! Jorden höll på att försvinna under fötterna. Jag skickade bara för att de kanske skulle göra en mindre artikel om julgalningar som jag men nu ville de ge mig ett uppdrag! Jag var alltså inte helt galen, nån gillade tydligen det jag gjorde.
Jag hade mitt livs mest spännande jul året 2012. Det var jul, jul, jul och jag älskade det. Gjorde tre inlägg om dagen och kunde säkert gjort fler för det finns så mycket att skriva om, pyssla med, baka, laga och lyssna på när det kommer till julen.
Julen tog slut och även mitt kontrakt med Bonnier men jag hade tydligen satt avtryck för jag fick fortsatt förtroende av Ameliaredaktionen. Fast då inte bara om julen så klart. Det blev pyssel, småbarnsliv, mat, bak, allmänna förvirringar och en hel del inredning. Det gjorde att efter två år fick jag förfrågan om att flytta mitt bloggpick-å-pack till Sköna Hem vilket var ännu en dröm. Detta är snart ett år sedan.
Några gånger har jag undrat varför jag gör detta? Varför lägga tid på en liten blogg när jag har ett bra jobb, stor familj och underbara vänner som också så klart ska få plats på dygnets 24 timmar. Det enkla svaret är att detta är det absolut roligaste jag vet. Och att få kontakt med er läsare är som den finaste gåvan med både grädde och mos på. Jag får sådan energi av att ha denna bloggeld i baken – den får mig att skapa, hitta på saker, komma iväg på events, att inte stå still och se hur jag tappar mig mitt i allt. Jag är väl vad som kallas en “late bloomer”. Bättre sent än aldrig heter det också…
Tack vare bloggen har jag träffat helt fantastiska människor jag aldrig skulle kommit i kontakt med och hamnat i situationer som jag tidigare bara vågat drömma om. Jag har fått göra flera tidningsreportage, podinspelning, reklamfilmer (kommer snart på en blogg nära dig), startat kreativa nätverk, bloggsamarbeten, fått bli P4’s pysselexpert och framförallt känna en stolthet att detta är mitt verk. Den där självkänslan som för nåt år sedan inte ens fanns har nu återvänt och växt.
Det är många, långa, tunga timmars arbete bakom detta så klart. De som säger att bloggare bara är tjejer (och några få killar) som sitter vid sin laptop på kaféer, plåtar sin frukost och sen tjänar pengar kan inte ha mer fel. Detta är en ny typ av business som kräver hårt arbete och en stark vilja. Fast det är ett helt annat inlägg…
Oj, vilket långt inlägg. Men detta är min historia och det ska bli spännande att se vad som kan hända i framtiden. Det jag vet är i alla fall att jag är så glad att jag den där sommaren nästan nådde botten så jag blev tvungen att faktiskt rädda mig själv.
Tack för att ni finns och läser!
Puss å Kram
