Månad: september 2013

Förutom att det kommer ut en bäbis och livet kommer förändras för evig tid så är det några saker som är fördelaktigt med att vara gravid. I alla fall så som jag upplevt det.

Det mest påtagliga är det här med håret. Jag är tyvärr inte begåvad med någon större kvalitet när det kommer till håret. Frisörerna kallar det för Skandinaviskt Fint Hår. Jag kallar det för Tunt och Smått Hopplöst. Men man kan ju inte få allt. Fast under mina graviditeter då händer det, jag får tjockt hår! Eller, nja, tjockare än vanligt i alla fall. Det är av den enkla anledningen att gravida inte tappar de vanliga hårstråna man tappar varje dag. Manen sitter kvar. Sen att man tappar allt man skulle tappat efteråt är inget jag nu vill tänka på. Just nu njuter jag av att kunna ha utsläppt hår utan att se ut som en stripig blöt hund.

Med min första graviditet blev jag så lycklig att jag till och med gick och klippte en skarp lugg. Första och säkerligen den sista i mitt liv. Åh, det var en härlig tid, som varade i 3 månader! Detta slog mig i dag när jag skulle gå hemifrån, att jag har ett helt annat hår, igen. De vänner jag träffade i dag sa just detta så det är tydligen påtagligt.

En annan sak är att jag får en mer balanserad kroppsform, tycker jag. Om jag nu inte fått tjock och härligt hår så har generna gett mig en smal midja, och det tackar jag för, men då kan det lätt bli lite “höftigt” ibland. Men en rund och fin mage tycker jag att jag ser mer balanserad ut. Knasigt egentligen… men det är något som bara jag tänker på och nu tydligen basunerat ut över hela bloggvärlden. Så var det med det.

Alla reagerar olika på sina graviditeter och jag vet nu, då detta är den tredje, att jag har lyckan att snabbt komma tillbaka till den storlek jag hade innan. Och det har att göra med att mina barn bokstavligen ätit upp mig. Amningen har, efter några tuffa veckor, gått jättebra och jag har fått jobba på att äta enorma mängder för att kunna amma dem. Så nu ligger jag i hårdträning på att äta choklad. Det kommer jag behöva. Livet är lyx i bland.

Sen att jag har enorma ryggsmärtor och sömnproblem, äsch, det får man väl räkna med? Det är ett mycket billigt pris att betala för att få denna sparkande gåva som snart är hos oss.

Jag är mycket förtjust i Skansen och kan gå där alla dagar på året men just denna helg, den sista i september, är alltid den bästa. Då infaller nämligen höstmarknaden som är en marknad som den kan ha sett ut i Sverige år 1900. Det är som att gå runt i scenografin från Emil i Lönneberga. Mycket välorganiserat och ambitiöst.

Förutom den underbara stämningen runt Skånegården med funktionärer klädda i tidsenliga kläder är det försäljning av hantverk så som de gjordes då och matvaror som närproducerats av småskaliga gårdar. Sen så är det så underbart med de skådespelare som spelar fyllekarlar, länsman och “madammer”. “10 öre för en kyss, 5 för att slippa”, gick de rosenkindade damerna och sa på bästa Emil-småländska.

Den vara som nog gick åt mest var karameller i strut. Det är något speciellt med att prassla i den där pappersstruten. Att liksom få jaga sig till en karamell från nedre botten.

Bäst var ändå det gäng som visade på olika lekar man roade sig med förr. Den där “munkrok” satte fart på sonen. Hoppas slippa bli utmanad i den. Roliga grimaser, men ser ytterst smärtsamt ut. Man kan också få klä sig i tidsenliga kläder och få bli fotograferad på det gamla hederliga sättet. Det är nog en mycket förvirrad företeelse för den yngre generationen. Andra lekar att ge sig på var porslinskross, hö-krig mm.

För att fylla på batterierna med goda grejer behövde man inte leta länge heller. Stans bästa kroppkakor serveras på denna höstmarknad. Alltså, det är så gott så jag smäller av. Måste laga egna snart och hoppas att jag kan komma upp i denna nivå.

Men lite kritik: synd att Skansen inte serverar denna typ av husmanskost de andra 363 dagarna på året. Det är mest hamburgare, korv och fajitas som man då hittar uppe vid Bollnästorget. Gamla hus och folkdräkter kan man få se som turist men inte få en pytt i panna tex, det går inte. Konstigt…

Sen att det inte finns en enda engångsartikel så långt ögat når älskar jag. Här står damerna och diskar alla fat och glas. De verkade ha det himla skoj under tiden, även om det inte syns på just denna bild.

Mitt i natten vaknar jag av att det morras inne i sovrummet. Försöker identifiera och lokalisera ljudet. Går så där. Jag sätter mig upp, ser ingenting då det är, som sagt, mitt i natten och att jag är utan linser. Anar mig se en svart liten sak i dörröppningen och då förstår jag att det är en av våra katter, Birger, som obefogat står i anfallsposition och ger ifrån sig ett ljud som mest låter som dinosaurierna i Jurassic Park.

Vaknar till liv och ser att barnen har nattvandrat in till oss men att maken är en trappa ner och nattjobbar. Vill inte att knattarna ska vakna så jag börjar hyssja åt och sjasa bort katten. Då flyger det fram en okänd katt från under vår säng. Stor och randig hoppar på vår lille svarta. Det som händer nu känns overkligt. Dessa två kattdjur slåss på liv och död. Skriks och jamas. Klor som slinter mot parketten. De små vaknar och den störste från nedervåning undrar vad vi håller på med där uppe. Cat fight, ropar jag.

Den snurrande, tvådelade pälsbollen fortsätter slåss och kivas ner för trappan. Och ner för ytterligare en trappa och ut genom kattluckan. Det är som vi befarat. Den nya katten i grannskapet kommer in till oss via kattluckan och äter upp våra katters mat under natten. Tyckt att det gått åt oväntat mycket mat på sista tiden. Nu hade tydligen Birger fått nog och skulle försvara hus och hem.

På morgonen i dagsljuset ser vi spåren av katternas batalj. Stora hårtussar ligger i övre hallen, trappan, köket och källaren. Ser ut som om nån flått en kanin i huset. Galet mycket päls. Vi tror att vår Birger har gått vinnande ur striden för vi har inte sett till den stora randige och matkonsumtionen verkar ha gått tillbaka till vad den var. Men vår hjälte är stukad. Stort sår går över örat och verkar ha blivit biten i kinden för det ser ut som om han har en tennisboll under pälsen, stackarn.

Filmen och böckerna om Pelle Svanslös är mycket populära här hemma och jag kan inte låta bli att tänka på våra och grannarnas katter som karaktärer från just Pelle Svanslös-historierna. Hur det pågår ett djuriskt drama mellan trädgårdarna. Vem är då Birger? Pelle eller Måns? Vår andra katt, Bernhard, är han en passiv gamling som låter de unga skivas och står i bakgrunden och ojjar sig? Tjejkatterna på andra sidan gatan, blir de impade av våra killar? Dramat lär fortsätta och jag inväntar upplösningen medans jag baddar vår hjältes sår samtidigt som jag undrar om den där kattluckan är en sådan bra idé.

Jag visste inte om det själv men just nu pågår det ett krig. Ett krig som har gått under namnet “Steevarsh”.

Sonen på snart 4,5 år har tittat djupt i Pandoras box som tydligen öppnades någon gång i somras. I denna box fanns en miljondollarindustri vid namn Star Wars och dessa figurer har tagit över vårt hem, våra middagssamtal och önskelistor har börjats skrivas. Imperiets stjärnkryssare är ett tufft ord för en 4-åring. Och nej, det är inte filmerna med den unge Harrison Ford vi pratar om utan det är söta små danska legogubbar i svarta hjälmar och arga fåglar utklädda till Chewbacca. Filmerna har sonen inte som referens. Det är alltså andra varumärken så som Lego och Angry Birds som helt tagit över.

Hur gick detta till? Första filmen kom när jag nästan var lika gammal som min son är nu men jag fattade aldrig tycke för den. Fick fram för allt inte se den. De i grannskapet som hade den moderna apparaturen video pratade om filmerna och köpte plastgubbar och plastskepp. Jag vet med mig att jag tyckte de där björnarna med huvor var söta (idag vet jag att de heter Ewoker, tack vare min son…) men det skulle inte finnas en chans att det skulle köpas några sådana.

Hur kan detta leva 36 år senare? Hur kan detta ta upp stor del av vår 4,5-åriga sons vakna tid? “Vi lekte Star Wars och jag var Luke, han var “Artorditor” och hon var Leia” kan sonen berätta när vi promenerar hem från förskolan. Och detta utan att ha sett filmerna. Någon på någon pr-byrå har gjort ett mycket bra jobb!

Denna lilla lampa (faktiskt) hittade vi på loppis för en femma i somras. Den får ligga med i sängen och vara med vid middagen. Tur att han inte för ett himlans liv och att han verkar vara rumsren.

I dag kom bästa tjejerna förbi på lunch med sina småbebbar. Mycket härligt och efterlängtat. Det blev mycket bäbissnack, skratt och ett stort pastakok. Då det snart vankas kanelbullens dag så ville jag öva och vara lite av en bullmamma så det sattes en deg i morse. Men bullar i all ära, varför inte göra något annat tänkte jag. Det får bli en variant på butterkaka, för någon vaniljsås kunde jag inte få till idag. Så, dryga hälften av degen blev till en kanelbullekaka och resten vanliga bullar. Rekommenderas varmt. Blev en otroligt saftig bullkaka, eller vad man nu ska kalla det.

Butterkaka

Detta är det grundrecept jag går efter när jag gör vetebullar. Denna mängd ger ungefär 40 bullar eller två bullkakor

Ingredienser:
50 g jäst
150 g smör
5 dl mjölk
1 dl socker
1 tsk salt
ca 15 dl vetemjöl, 1 dl kan sparas till utbaket om så behövs.
Fyllning: rumsvarmt smör, socker och kanel
Garnering: 1 uppvispat med 0,5 msk kallt vatten och pärlsocker

Gör så här: Smula jästen i en degbunke och smält smöret i en kastrull. Häll i mjölken i det smälta smöret och få vätskan fingervarm. Häll i hälften i bunken med jästen och rör tills jästen lösts upp. Häll i resten av vätskan och ta ut det sista med slickepott, saltet från smöret sjunker så det sitter mycket god sälta längs kastrullens botten och väggar.
I med socker, salt och rör tills allt blandats.
Häll i mjölet i omgångar och arbeta med degen tills den släpper fint från bunkens väggar och blir slät och blank.
Täck bunken med en bakduk, ställ på ett varmt och dragfritt ställe och låt jäsa i 40 minuter. Sätt på ugnen till 225° och smöra en ugnsform med löstagbar kant.

Häll ut degen på ett bakbord. Mjöla underlaget om du känner att det behövs, beror lite på bakytan. Dela degen i två lika delar. Den ena kavlas ut till en lång rektangel ca 5-10 mm tjock. Bred nu på smör jämt över ytan och strö över socker och kanel. Här har jag inga mängder utan kör på känsla som oftast är: ”ju mer desto bättre för smör och socker är ju så gott!” (och fyllning; kanelen kan med fördel bytas ut mot hackade nötter, mandelmassa, kardemumma… mm.)
Vik nu degen tredubbelt på längden och skär remsor, ca 20 st per deghalva (alltså tot ca 40 st). Snurra, vrid och knyt (går inte att misslyckas) remsorna till knyten och lägg i den smorda formen. Börja med en i mitten och lägg sedan som en blomma runt om. Tänk på att ställa dem glest för de växer i jäsning och vid gräddning. Låt jäsa ytterligare 40 minuter under bakduk.

Vispa upp ett ägg och häll i en skvätt kallt vatten. Vattnet gör att bullarna inte sjunker i hop vid penslingen. Pensla bullarna och strö över pärlsocker. Skjuts in i mitten av ugnen på galler och grädda i 15-20 minuter. Låt svalna på ugnsgaller och täck sedan över med bakduk.

Torsk med äggsås – en vardagsräddare. Ja för hur har ni det med vardagsmiddagarna? Tyvärr tycker jag det blir så att vardagsmaten inte får det ljus det förtjänar. Tiden räcker inte alltid till och det kan vara både en trött förälder och trötta barn. Ja, ni kanske vet vad jag pratar om. Men jag skulle vilja belysa de rätt snälla, enkla och goda vardagsrätterna med inlägg här på bloggen. Dels för att försöka utöka variationen på just vardagsmaten. Lätt att hamna i korvvändan för många gånger. Och dels för att utmana mig själv. Om det kan inspirera någon så är det väl toppen.

Vi har begåvats med matglada barn som både gillar många smaker och äter mycket så vi behöver sällan laga för att anpassa oss till barnen. Hela familjen äter samma mat. Något jag själv är förvånad över är att de är mycket förtjusta i fisk. Själv var jag mer eller mindre hatisk mot fisk. Kanske för att på den tiden var det mest urvattnat “torskblock” man åt. Vad var det egentligen? Söndertrampad fisk, frusen i en rektangel?? De torskblock som finns idag är tusen resor bättre.

Hur som helst, först ut är en klassiker. Torsk med äggsås. Snällt och gott så det susar om det! Alla i familjen äter faten tomma. Och förlåt bilden, det är inte den bästa jag tagit om man säger så…

Torsk med äggsås

Ingredienser, äggsås:
4 ägg
2 msk smör
4 dl mjölk
1 dl vispgrädde
2 msk vetemjöl
salt och peppar

800 g torsk, eller annan vit fisk så som kolja, pollock eller sej
olivolja, salt och peppar

Serveras med kokt potatis och kokta gröna ärtor

Gör så här:  hårdkoka äggen i ca 10 min. Skölj dem i kallt vatten, skala och hacka dom. Lägg hacket åt sidan. Klicka i smör i en kastrull, värm på och ha i mjöl. Rör i kastrullen tills du fått en jämn smet. Häll därefter  i mjölk och grädde. Rör om och låt såsen sjuda i ca 10 minuter.  Salta och peppra efter smak och slutligen vänd i ägghacket innan servering.

Fisken hade jag i ugn 175°, 12 minuter (men det är ju beroende på vilken fisk du har), i ugnsfast form med endast olivolja, salt och svartpeppar på. Men det går ju att koka om man hellre vill det. Vanlig, hederlig kokt potatis fick puttra under tillagningen och de frusna ärtorna snabbkokade jag 5 minuter under slutfasen av äggsåsen.

Ja, det kan låta spöklikt och dramatiskt men så är det faktiskt. Och då menar jag inte dem som vi köpte av utan av en äldre kvinna vars pappa byggde huset 1940 och växte upp i.

Jag ska ta det från början: Min mor var på ett 85-årskalas och hamnade bredvid en för henne okänd dam vid middagen. De började prata om väder och vind som äldre damer säkert gör. Efter ett tag kom den obligatoriska frågan ”och var kommer du ifrån?”.  Efter några vändor visade det sig att de växt upp i exakt samma område (och då jag med då jag är uppväxt i min mammas barndomshem). ”Jaha, det var ju galet och spännande. Vilken adress då då?”, frågade min mamma. Tror ni inte att denna dam då svarar den exakta adressen som jag flyttat till! Vad är oddsen på det? Att det trots endast är 3 år emellan inte känt till varann är ju galet i sig.

Damen, Eva, visste att huset hade varit ute till försäljning men gick inte på visningen. Mamma föreslog att hon skulle komma nu. Jag var ju inte sen att gå med på det. Hur ofta får man chansen att prata med någon som var med att bygga det hus du bor i. Att ha en ingående intervju med säljarna är ju givet. När gjordes badrum om, när lades taket, osv. Men att få prata med någon som vet hur det såg ut innan renoveringar och hur tankarna gick när man skapade rummens utseende.

Det var en mycket ståtlig kvinna som gick runt och visade mig var väggar tidigare hade stått, var hon hade haft gömställen, hur förrådet under källaren var urläskigt för där hängde gasmaskerna då det var krigstider, hur kall hon mindes att lilla toaletten var, hur mycket träden hade vuxit och hur hon mindes många, många måltider på altanen. Hon var inte alls så sentimental som jag trodde hon skulle vara. Bara stolt konstaterande. Det som hon helst ville titta på var lilla lekstugan för den hade hon fått i 4-årspresent av sin pappa som byggt även den. Den hade flyttats och fått ny färg men annars var den sig lik. Hade svårt att se denna äldre dam på 1.80 leka därinne på 40-talet men blev alldeles varm av att se den ömma blick hon hade när hon steg in i det minimala huset. Att det lilla trähuset stått pall i över 70 år är ju fantastiskt.

Ångrar så att jag inte tog några bilder på Eva i hennes barndomshem. Men det kändes inte rätt där och då. Detta var en ögonblickshändelse.

Höstvindar friska tog tag i mig i morse. Åh vad jag älskar denna årstid! Kan verkligen njuta av att få ta på mig stickade tröjor och tjocka strumpbyxor. Ser mig själv kura upp i ett soffhörn med en god bok (läser just nu “En man som heter Ove” och njuter) med en rykande het stor kopp te bredvid mig. Finns det något mer rogivnade än just denna scen?

Är en stor tedrickare och har alltid många olika sorter hemma. Olika smaker för olika situationer och stämningar. Nära mitt jobb ligger en otrolig tebutik, The Tea Center of Stockholm. När man kliver in i denna lilla butikslokal färdas man bortom tid och rum. Dofterna slår emot en och det är någon speciell blandning mellan Harry Potter och Downton Abbey över inredningen. Klassisk är nog en bra beskrivning.

Det är här bla de kända och patenterade smakerna Söderblandning och Sir John Blend kommer i från. Dessa smaker har grundaren Vernon Mauris skapat och han driver butiken med sin son. De började göra sina blandningar i en gammal tombolasnurra. Nu är det större produktion men de åker själva runt till odlarna i Indien, Sri Lanka, Kina och Japan för att hitta rätt te.

Som jag beskrev och som det står på skylten här ovan: En kopp te och en god bok hör ihop! Så, med några påsar ljuvligt te och nytt klippkort på pocketaffären tar jag mig an hösten.

Zara Home är en i raden av butiks- och märkeskedjor som på senare tid öppnat i Stockholm. Habitat och Prada har länge varit efterlängtade och ger nu Stockholm en internationell status. Samtidigt som jag tycker att det är lite synd. När jag är på resande fot vill jag gärna besöka affärer som INTE finns hemmavid för att få möjlighet att köpa saker som inte alla har hemma på gatan.

Kanske är det det som känns när jag går in i Zara Homes nyöppnade butik. Det är inte lika lockande för att jag har nu tillgång till butiken när jag vill. (Ja, jo det är för att jag bor i Stockholm så klart) Men jag blir besviken. Hypen runt detta öppnade har varit stor och omtalad. Själv har jag sett fram emot den. När jag var utomlands senast och inne i en Zara Home butik blev jag överväldigad. Men inte nu. Kanske min stil är ändrad, kanske jag mindes nåt annat?

Det som möter mig först är en mycket stark parfymdoft. Mycket söt och blommig. Och blommor är det inte ont om inne i butiken. Både i vaser och på porslin. Allt känns mycket romantiskt, flickigt och sött. Svårt att se en ungkarl komma in här och köpa saker till sitt hem. Jag känner mig inte lockad till något av borden eller hyllorna med saker.

Jag ska försöka gå tillbaka om ett tag och verkligen titta ordentligt. Nu var det fullt av folk och nyöppningsstämning. Såg kanske inte skogen för alla träden. Men för den som saknar romantiska inredningsdetaljer kommer hitta hem hos Zara.

Det ringde på dörren i fredagskväll och utanför stod en enormt långsmal tonåring med två buketter gula tulpaner. Han var med i nåt lag och via tulpanförsäljningen hoppades på att få åka på nåt läger i den sport han utövade. Jag lyssnade inte så noga. Tänkte mer på pastan som kokade på plattan. Förstod att dessa två små taniga buketter var hans sista och och han hoppades att få sälja klart, åka hem och ta helg. Jag ville hjälpa honom och tog emot buketterna och betalade. Det var säkert för mycket men den glädje, och lättnad, han visade kändes bra för mig.

Senare på kvällen när jag passerade köket och tittade på buketterna som stod där i iskallt vatten med plasten kvar slog det mig; det är väl inte tulpantider nu? Är det inte i februari som tulpanerna ska komma och alla hemreportage blomstrar? Är tiden ur led? Eller är det som med kräftor, det finns numer alltid att köpa men det är endast under speciell tid som marknadsföringen är som störst. Jag gissade att dessa gula blommor skulle vissna kvickt men att mina pengar gick till den där killens lag, vars sport jag helt missade.

Men nu på morgonen lös buketten mot mig och frukosten blev lite snyggare.

Att det finns kräftpremiär (eller iaf förr) och surströmmingspremiär visste jag men att det även fanns något som löjromspremiär visste jag inte. Men det är premiär för den svenska färska Kalixlöjrom denna helg så är du sugen på lyx ska du passa på.

Den här premiären märker man inte så mycket av men på restaurang Riche  har man i år sitt 8.e år (!) med löjromspremiärshelg. I år går den under parollen Rom, Rått & Rökt. Det är alltså flertalet rätter som serveras där Kalixlöjrommen står i centrum men ackompanjeras av rökta smaker och andra råa råvaror.

I går levererades den orangea delikatessen av producenten själv, Kent Karlsson, direkt från norr till Riche. Så som han gjort under flertalet år. Inte närproducerat kanske men närmare koppling mellan producent och distrubitör får man väl leta efter. Han var på plats och jag passade på att få en liten inblick i hur själva fisket går till. Ja, utan att gå in för djupt så kan jag förstå att det där är inget man gör i handvändning. Ett riktigt hantverk och jag kan förstå att prislappen på Kalixlöjrommen är därefter. Hans norrländska var som balsam för själen och att han står för något genuint gick det inte att ta miste på.

En pop-up bar med Kalixlöjrom har byggts upp mitt i restaurangen och där skickades den ena gudomligheten ut efter den andra. En speciell dryckesmeny har tagits fram för att få fram de rökta smakerna. Lite otippat så är det sherry, whisky och öl (vilket kanske inte är lika otippat så klart) som var med i denna dryckesmanifest, som de kallade den.

Känner mig, som jag skrev, höstmysig och redo för att pyssla mig in i hösten. När jag såg de vackra ekollonen ville jag göra något med dem. Tänkte att jag skulle skapa något sött till barnens sovrum och då det rummet går i blå toner så skulle färgskalan vara höstig fast blå. Det fick bli tovade ekollon fastlimmade i ekollonshattarna.

Höstpyssel med ekollon & tovad ull

Det som behövs är ekollon med hattar, ull/ylle, såpa, riktigt hett vatten och limpistol.

Gör så här: ta försiktigt av hattarna från ekollonen. Jag hade köpt små nystan av ull (eller ylle, vad är skillnaden…??) och delade upp varje nystan i 4 delar. Det blev lagom ekollonstorlek. Se på hattarna och avgör storlekarna på tussarna. Alla är ju inte lika stora så det är ju kul med lite olika storlekar. Sätt på vattenkranen på varmaste temperatur och droppa en liten droppe i ena handflatan. Ta nu en ulltuss och jobba in såpan och ta lite hett vatten från den rinnande kranen. Rulla tussen som om du rullar köttbullar. Försök få så rund och jämn form som möjligt. Blir det lite ojämnt så ta bollen under den rinnande kranen och sära på ullen för att försöka jämna till.

Rulla på tills den lilla bollen blivit hård. Avsluta med att forma den något oval, som ett ekollon. När du är nöjd med storlek och form lägger du den för att torka på handduk eller tidningspapper.

Nu är det dax för att limma på hattarna så aktivera din limpistol. Välj ut en hatt och matcha med ett ekollon. Tryck ut lim i hatten och fäst ullbollen. Låt nu stelna.

Hade ju tänkt göra detta till barnens rum men visste inte riktigt hur. Tänkte att en liten girlang kanske kunde vara något så jag lindade upp pinnarna med ekollonen på tunn ståltråd. Fick hänga i fönstret. Är inte helt övertygad faktiskt. Tror jag ska hitta en fin gren och sätta dem på den och göra ett litet stilleben i stället. Får återkomma med det resultatet…

Snart är det final i Årets Konditor 2013 och inför det var det en liten träff med de fem finalisterna. Träffen gick ut på att man ihop med dessa fem gudomligt duktiga konditorer fick skapa små bakverk. Varför jag skriver just små bakverk är för att ett av tre delmoment för året är småskalighet. Miniversioner av kända tårtor, kakor och bakverk. Kallas även söta tapas. Jag som är lite barnsligt lagd blev ju helt salig. Så sött (i dubbel bemärkelse) och underbart.

Först fick alla närvarande smaka förra årets vinnande tårta av Cecilia Andersson, regerande mästare. Tårtan var som en fest i munnen; en browniebotten med smördeg och smörkola, macadamianötter, pärongelé och päronbavaroise. Glacerad med en caramelglaze. Håll i hatten!

Indelade i grupper blev vi placerade vid stationer och fick skrida till verket. Jag älskar att baka men är mer av den där typen som gillar bullar, enkla pajer och kakor. Rediga grejer som av tidigare generationer kallas för grovdoppa. Att snitsa i hop snajdiga tårtor och bakelser har jag aldrig vågat mig på. Skulle säkert gilla det men där har kanske tålamodet inte varit med mig. Att nu få chansen att göra eclairer och dammsugare var ju helt sagolikt. Sen att det stod en av de fem bästa konditorerna i Sverige bredvid och coachade hjälpte så klart till…

Här gör jag mitt livs första prinsesstårta. Tur att den var i miniformat. Visst syns det att jag hade full koll…?

Med mig hem fick jag då dessa små underverk till bakverk i en liten låda. “Detta har jag gjort!”, sa jag stolt när jag kom hem. “Va? har du bakat en prinsesstårta?” undrade maken lite skeptiskt. “Eller nja, jag monterade ihop den…” svarade jag ärligt. Skit samma, god var den och jag fick helt klart mersmak på att göra en massa minisar.

Hösten känns faktiskt närvarande nu. Dags att inse att bikini och sollinnen får ligga kvar i lådan till nästa år. Inte mig emot, jag har alltid älskat hösten. Att få andas hög frisk luft, boa om i hemmet, tända levande ljus, ta härliga promenader i natur med skiftande färger, laga långa goda måltider och att få pyssla.

Den här hösten har hela familjen sett fram emot extra mycket. “Är det höst idag?” har varit en vanlig fråga från sonen i några månader nu. Varför vill han ha höst? Jo för då kommer ju ett litet syskon!

Hade tänkt låta vår vardag hålla på i några veckor till men nu blev det inte riktigt så. Nu har jag blivit sjukskriven fram till bebben kommer. Det gick inte, kroppen ville ha ett annat tempo än min hjärna och mitt schema. Så, då blir det nu till att ställa om.

Vad ska jag då syssla med, för att vara lugn, vila men ändå få vara kreativ, för om jag inte får skapa blir jag nipprig. Jo, pyssla så klart! Senaste tiden har pyssel och skapande fått stryka på foten då det inte hunnits med i vardagens alla bestyr (gissar att det är många som känner igen sig…). Nu har jag fått tiden och det kanske till och med blir lite terapi för fru Lyth.

På vägen hem efter lämningen på förskolan plockade jag fina ekollon och fick en idé. Hoppas jag kan färdigställa den och visa inom kort.

Önskar er en fin onsdag. Här sipprar förmiddagssolen genom fönstret och regndropparna som hänger kvar i träd och gräs blir till vackra prismor. Det blir nog en bra höst!

I dag är det måndag och det innebär utflyktsdagen för barnen på förskolan. Det innebär för oss föräldrar att packa små ryggsäckar med picknick. Förra måndagen var det den stora skammen som föll på oss; vi hade glömt den obligatoriska ryggsäcken med matsäck. Å, vilken ångest. “Men mamma, det gööööör inget”, sa sonen. Han ska bara veta vilken medicin det var för en mammasjäl i ångestvältring.

Nu är det då dags för botgörning och vad kan då vara bättre än alla ungars favoritmatsäck – pannkakor? Eller om man säger så här: det fanns inget alternativ. Och jag är inte sen att ge med mig och stå sent på söndagskvällen och vända pannkakor i stekos och monotont fläktljud. Varför? Det var min högsta dröm själv som barn vid matsäcksstunder få packa upp de där stekta, sladdriga rullarna med socker och sylt ur Kånkenryggan. Men icke! Min mor är och alltid varit pigg på att laga mat och gjort det med den äran men pannkakor, nej. Inte hennes grej. Och inte pappas heller för den delen. Skogaholmslimpsmörgås med prickig korv, det fick det bli. Inte fy skam, men inte alls samma sak som de där hemmagjorda pannkisarna som alla andra hade.

Detta minne har alltid förföljt mig (inte överdriva men nästan så…) och jag har tänkt att när jag blir mor och barnen ska på utflykt ska de givetvis ha med sig pannkakor. Idag är det den dagen (eller förra måndagen borde det varit. Vältrar mig igen…). Nu packas de små ryggsäckarna med pannkaksrullar med äppelmos och extra strumpor och jag känner mig fulländad. Nästan.

Nu är vi i mitten av september och en underbar, lång trädgårdssommar börjar ana sitt slut. Denna söndagsmorgon bjuder på ännu en solig start och jag känner sådan glädje, sådan lyx att få leva mitt liv så nära en grönskande trädgård.

Nu ska vi väl börja utvärdera hur vår lilla gröna plätt varit och vad vi vill med den nästa sommar. Flytta uteplatsen? Plantera några fruktträd? Låta de existerande planteringarna gro igen?

Något jag med säkerhet vet är i alla fall att se över vår lilla odling. Nu vet vi vad som växer bra och vad som äts upp av rådjuren innan vi hinner säga “urban farming”. Vet också hur vi ska skydda vår lilla odling och vad som snabbt var klart och vad som aldrig ville se dagens ljus.

Något som vi sett på med glädje är morotsodlingen. Stolta, raka, höga blast har rest sig ur odlingslådan. Wow, detta bådar gott. Tänkte att jag skulle unna mig några fina primörer, säkert fyllda med den smak jag saknar från dem i påse i butiken. Letade i djungeln där i odlingslådan och drog i dem som såg bredast ut.

Antiklimax! Vad var detta? Breda men sen tog det stopp, bara några centimeterlånga. Men varför klaga, det var ju tre morötter i en! En såg ut som en kissnödig liten figur.  Jag hejdade mig efter tre drag. Ska nog låta dem få lite mer tid. Alla förtjänar ett nytt försök att bättra sig… Vad gjorde jag för fel? Tog jag dem för tidigt? Är odlingslåda fel för morötter? Gödning? Eller vad?

Har ett tag försökt få fason på barnens lekrum (de delar ett andra rum som sovrum). Den gamla inredningen från lägenheten kändes fel så sakta men säkert har en plan skapats. Sen så började ju då jakten efter att hitta de saker som stämmer in i den planen. Inget man gör i en handvändning om man då verkligen vill ha det man drömmer om.

Hade en rackarns tur och hittade precis en av dessa saker vi knappt vågade drömma om. En stor byrå med en massa lådor som slukar alla leksaker, pysselprylar, byggklossar och de-där-sakerna-man-inte-för-sitt-liv-vet-vad-man-ska-göra-av-dem. Vi åkte förbi Refurns showroom i Hammarbysjöstad för att titta på ett bord vi var intresserade av. Nu hade vi oturen att den var redan var tjingad men det gjorde föga då vi bokstavligen sprang in i denna byrå i stället. Med hög puls sprang jag till butikspersonalen och skrek högt att den vill jag tjinga. Här gäller det att vara snabb. Men den var redan bokad, den med. FAST, personen hade inte tittat på den och ville koma och kolla. Vi sa att så fort den där personen tittat och inte ville ha den skulle vi komma och ta den. Tänk, vi hade tur, den andra kunden tyckte den var för stor. Inte vi!

Nu står den där, perfekt i en nisch, och slukar ALLT. Den ska snart få ny färg för den lite lätt skinkrosa färgen rimmar illa med vår plan. Ska också sätta in små lappar i handtagen för att underlätta jakten på leksaker och städning.

En annan fin förvaring jag hittade på loppis i somras är en gammal projektorlåda. Kanske inte den mest praktiska lådan men den var ju bara helt galet härlig och snygg. Den blir perfekt för alla plastfigurer som jag haft kvar från min barndom och alla de som av en outgrundlig anledning dyker upp i vårt hem. Ser lådan som Brasses låda som när man gläntar på den kommer det en massa härlig ljud. Allt från elefanter och dinosaurer till smurfar och och Hacke Hackspett.

I fredags ville vi ha ett riktigt fredagsmys och det är för mig en måltid som man gör något speciellt med. Att måltiden inte bara är god utan även rolig, något man deltar i. Därför tror jag att hela tacosgrejen är så bra just för den sakens skull. Nu ville jag inte ha tacos men något annat som är lite liknande är sukiyaki. Eller liknande, det är det väl ändå inte… Vad jag menar med lika är att man ställer upp en buffé med råvaror på matbordet och sen får man skapa sin egen måltid. Ja, en japansk fondue är väl mer en rätt benämning.

Jag har många favoriträtter och sukiyaki är helt klart på min short list. Så goda smaker och just kul att äta tillsammans. Som en mysig lägereld i miniformat inomhus. Det var första gången våra barn skulle äta det och jag var så taggad så jag pratade om vår middag redan på morgonen. Barnen hade tydligen försökt få dagispersonalen att förstå vad vi skulle äta till middag. Omöjligt uppdrag då barnen själva inte visste.

Sukiyaki – ett nytt fredagsmys

Ingredienser till sukiyakibuljong:
3 dl soja, ljus
3 dl mild buljong, Dashino-moto eller grönskasbuljong
3 dl Mirin, sött risvin (eller vitt vin med ca 1 dl socker)

Ingredienser, att koka:
Mycket tunt skivad emtrecote eller fläskkarré, 100-150 g/person
Tofu
Salladskål
Purjo- eller salladslök
champinjon och/eller shitakesvamp
Färska böngroddar (fanns inga när vi gjorde sist så vi hade sockerärtor)
Nudlar, ska vara shiratakinudlar men det går även bra med glasnudlar. Eller efter eget tycke.

Ägg

Gör så här: Först krävs det lite förberedelse av köttet. Köttet ska köpas i helbit och fryses i ca 4 timmar så det blir halvfruset. Det är för att underlätta när du sen skär köttet riktigt, riktigt tunt. Det behöver absolut inte bli några snygga skivor. Lägg upp på fat.

Koka ihop buljongen i en kastrull. Buljongen ska vara salt men det specifika med sukiyakibuljongen är att den är ganska söt. Som yakuniku- och teriyakisåser ungefär. Smaka av så du får den rätta sötman.

Koka nudlarna enligt paketets instruktioner och lägg i skål. Sen så gäller det att skära upp alla grönsaker och lägga upp på fat. Bitarna av salladskålen och svampen får gärna vara ganska stora.

Alla gäster får varsin liten skål med ett rått ägg i. Det ska röras ihop lite lätt. Detta ägg är till viss del smaksättare men även som en avkylningshållplats, från den kokande fonduegrytan till munnen.

Nu sätter du fyr på grytan och låter buljongen koka upp. Det ska bara sjuda. Tänk på att ha grytan på brandsäkert underlag och håll pappersservetter borta (av egen erfarenhet…). Lägg nu i de råa ingredienserna, lite av varje. Om ni väljer fläskkött så tänk på att använda specifika pinnar eller gaffel till köttet och att det blir genomkokt.

När du tycker att det kokat färdigt plockar du upp det du vill ha och doppar i ägget och sen mums in i munnen!

För er som är ute efter LCHF; Här är er grej! Tydligen är dessa shiratakinudlar tydligen det bästa man kan tänka sig. Helt utan kolhydrater!

Barnen tyckte detta var hur kul som helst. Köttet och nudlarna slank ner fortare än kvickt. Både i grytan och i munnen. Helt klart en succé och tur var väl det för jag vill ha en favorit i repris snart!

Kommer ni ihåg vår osannolika plantering med kastanjeträdet? I den lilla krukan spirade även en tomatplanta. Det verkar ha varit en bra sommar för den oväntade odlingen för nu är det snart skördetid. Sonen säger varje morgon att den “nu är lagom röd”. Det kanske den är men jag vill vänta några dagar till. Då ska det njutas av egenodlad, eller omedvetenodlad, tomat.

Hur ska den njutas bäst? I en sallad eller som den är med flingsalt?

Jag är morgonpigg och är en av dem som hellre går upp tidigt och jobbar än att sitta sent på natten. Mitt huvud känns alltid lite snabbare och klarare i arla morgonstund. Maken är min exakta motsats och det verkar som vår son är som jag och dottern sin far upp (eller inte då då) i dagen.

Men den som alltid är med mig på morgonen är vår gosiga katt Bernhard. Han sitter varje morgon utanför köksdörren och väntar på mig. Trots att det finns kattdörr i källaren vill han gå den vägen. Han kommer in och äter för att sen hoppa upp på min laptop och spinna. Ett mycket trevligt och sött sätt att starta dagen.

Vi har ju en till katt, Birger, men han är inte alls lika kelig. Dessa två katter är som natt och dag och verkar tycka innerligt illa om varann. Vi fick ju vårdnaden om dessa tu när vi köpte huset så vi lär oss fortfarande vilka våra inneboende är. Birger verkar äga huset och Bernhard får vara här på nåder. Då blir det nog att jag ömmar lite extra för min kolsvarta kattvän och vår stund på morgonen.

Ja, nu var det ju ett tag sen jag var på Hotel Skeppsholmen men jag lovade en utförlig rapport så den kommer här.

Vi var alltså ett gäng tjejer som firade den härligaste Lotta med en dag fylld av överraskningar. Lunchen skulle vi ta på Hotel Skeppsholmen. Ingen av oss hade varit där tidigare men jag hade hört gott om stället. Tyvärr bjöd dagen inte på det bästa vädret så det var väldigt mysigt att kliva in i dessa gamla, anrika lokaler inredda med ljusa material men med värme. Mycket tydlig skandinavisk inredning. Kanske lite väl skandinavisk men då det är ett hotell med internationella gäster så kanske man vill visa upp just detta.

Vi blev placerade i restaurangen som när vi kom var tom. I cafét/hotellobbyn var det däremot mer liv och rörelse. Kändes lite konstigt att sätta sig i den tomma restaurangen men den fylldes på allt eftersom.

Det var en mycket spännande meny och den stackars servitören fick ge oss många försök att bestämma oss. Jag föll för “varm korv med bröd”. Låter kanske inte så spännande men korven är för restaurangen unik och görs på Gotland av en småskalig bonde. Och god var den. Riktigt god. Läckert serverad i papper med bönor, färska skott, rostade pumpafrön och tryffelmajonäs. Sen så hade de dessutom en egen senap som var riktigt bra till.

Skulle jättegärna återkomma för den lockande fikan de hade i sitt café/lobby. Mysigt och inbjudande. Sen är jag så svag för ställen som har sällskapsspel. Det bjuder verkligen in till att sitta länge och softa.

Jag har alltid gillat restauranger och barer som är placerade i hotell. Det ger en speciell känsla. Alltid olika typer av människor och olika språk. Lite mer dynamik än på restauranger där gästerna ibland ser ut som kloner av sig själva. Alla är lika och ingen sticker ut, varken i stil, ålder eller kultur.

Vilken underbar lördag! Var på en WWW, dvs en Wonder Women Weekend. Underbara Lisa hade bjudit in 15 fantastiska brudar till sitt hem för en helg fylld med härligheter. En av aktiviteterna var en tur på en bastubåt. Jag har i många år önskat få vara med på en sådan. Sett dem tuffa runt i Stockholm och det sett så där skönt och läckert ut.

Och precis så där skönt och läckert var det. Sen så hade vi ju en makalös tur med vädret. Att få en sådan sommarvärme och solnedgång i september är ju inte helt givet. Under två timmar gled vi fram i Mälaren. Vi var tre gravida som satt och njöt av lugnet medans resten av gänget varvade mellan bastun och hopp i spa’t.

När solen gått ner och lugnet sänkt sig steg däremot temperaturen på gänget, volymen höjdes och partymusik spelades över hela båten. Det var ett laddat gäng som steg i land. Kvällen avslutades med en enorm knytis där alla tjejer överträffat sig själva. Många skratt och härliga samtal följde. Jag följde inte med ut i vimlet och sov inte över. Bebben i magen ville hem och knyta sig. Och jag med.

Tror att, just nu, några Wonder Women vaknar mycket nöjda och glada. Sovmorgon ingick i aktivitetsschemat. Jag är med nästa år!

Ja, det är precis så det ska vara. Dalarna är inspirationen för Blossa 2013. Och mer än så får vi inte reda på. För Blossa vill i år veta vad vi konsumenter uppfattar när vi dricker denna juliga dryck. De ber oss så snällt att dricka och sen skicka in de smakupplevelser vi får och först på Lucia, den 13.e december, ska de berätta vad det är för smaker de använt.

I dag, torsdag, var det alltså dagen för det stora avslöjandet om vilken smak årgångsglöggen från Blossa skulle ha i år. Tidigare år har det varit en stor uppståndelse i sociala medier med digital nedräkning och bilder som ska ge hintar om vilken smak det skulle vara. Folk har gissat på olika plattformar och bloggar. I år har det däremot varit tyst, väldigt tyst. Nu fick vi svaret på varför; de vill inte avslöja de exakta smakerna. Det ska vi få avgöra, så att säga. Smart eller konstigt?? Det får vi se den 13/12 om det är många som då engagerat sig.

Hursomhelst; det var en fin, solig och somrig dag på Skeppsbron och folk gick motvilligt in genom den stora tunga porten. Högst upp i huset skulle vi. Där möttes vi av två spelmän fint iklädda folkdräkter och jag kom i folklore-stämning och julkänsla i ett huj. Takvåningen i detta hus var enormt vackert. Mönstermålade väggar och takbjälkar, mörkt trä och en takhöjd som fick mig att känna mig som i en stuga i Dalarna. Mycket bra gjort.

Flaskan går givetvis i Falu Rödfärg och med kurbitsmönster. Mycket julig måste jag dessutom säga. Något jag saknat i de flesta av de tidigare flaskorna genom åren.

Folk från Blossa berättade om årets glögg och att i år ville de tillbaka till det traditionella, efter två årsglögger med smaker från Sydamerika och Asien, till något av det svenskaste vi har; Dalarna. Detta har de då försökt återge i denna julglögg. Jag har ju inte smakat då jag är gravid men sniffat och hört mig för, det har jag gjort. Doften är helt klart glögg och av vad jag förstod så är smaken en mycket bärig glögg. Bådar gott.

Alla fick formulär där vi då ska fylla i våra upplevelser av glöggen och uppfattningar om smaken. Allt för att sammanställas och sedan avslöja de rätta smakerna på lucia.

I vimlet mötte jag min kära julbloggande kollega Erica. Hon om någon är en glöggkonnässör och det ska bli spännande att höra vad hon uppfattar för smaker. Spontant sa hon bär och kanske t.o.m. åkerbär. Får se om hon har rätt.

Det bjöds på två juliga snittar med ädelostkräm och rostade nötter samt kantarellkräm med rostade frön.

Nu väntar jag på att bebben kommer ut och juligare tider så även jag kan få njuta av lite glögg. Skål och God Jul!

Ja, i alla fall är det pressvisningarnas tid för julen 2013. Helt galet egentligen men lite mysigt är det att låta tankarna vandra mot mysiga kvällar med tända ljus och pepparkakor.

Igår var jag på ICAs pressvisning för julen 2013 och det var bland de största kontraster jag varit med om. Tog en promenad på lunchen längs med Söder Mälarstrand under en underbar sensommarsol. En annars vältrafikerad led var helt tom. Det får jag tacka Obama för (60% av de bilåkande Stockholmarna hade lämnat sitt fordon hemma). Båtarna längs med kajen guppade och Riddarfjärden glimrade. Då såg jag julgranar, tomtar och marschaller på andra sidan gatan. Skulle jag verkligen in där när nu solen bjöd på sig?

Men vilken underbar lunch jag fick. Jul i kubik med fantastiska dofter och smaker. Mycket intressant att höra vad analytiker hade sett för trender för vår svenska jul 2013. Återkommer med en full rapport och bilder. Behöver jag säga att jag blev inspirerad och att jag hade ett leende från öra till öra??

Idag är det pressträff med avslöjande om Blossas glöggsmak 2013. Tidigare år har Blossa varit rolig med teasers om vilken smak det är och haft nedräkning till avslöjandet. I år är de lite mer hemlighetsfulla. Inbjudan hade målats med Falu Rödfärg och den bild de släppt var ett tjärat hus från Dalarna, tror jag. Ja ha, vad kan man dra för gissningar på det? Glögg med smak av tjära?? Ja, det finns ju lapsangte – te med smak av tjära så why not? Häng kvar här så återkommer jag med nyheten! Hoppas även att de har en fin alkoholfri variant. Bebben i magen sätter liksom käppar i (h)julen…

Ni som följt mitt bloggande genom åren vet att jag började med en ytterst nischad blogg, nämligen julblogg. Först en egen och sedan här på amelia.se. Så julen är ett ämne jag brinner för. I år kommer det bloggas om julen, så klart, men inte fullt så nischad (galen?) som tidigare.

Här är den fina goodiebagen tomten lämnade efter sig igår. Det blir en god jul 2013, det känner jag redan!

Detta är en liten pärla. En minimal butik som maximerat utbudet. Fast bara med band, tofsar, fransar  och snören. Butiken Folckers är ett paradis för alla som behöver kantband eller tofsar. Och ja, Maria Montasami har tydligen varit på besök, så klart.

Då butiken ligger nära mitt jobb brukar jag slinka förbi bara för att få inspiration och känna skaparglädje. Det är så sagolikt och läckert.

Jag har alltid gillat högklackat. Ja, jag blir ju duktigt lång med höga klackar men det kan inte hjälpas. Höga klackar är snyggt och om jag blir 1.90 så får det väl vara så då.

När jag växte, under högstadietiden, så växte jag snabbt. Minns kvällar i soffan med växtvärk så tårarna sprutade. Då var det inte kul att från ena terminen vara en i mängden till den andra terminen vara längre än alla andra. Då gick jag med sluttande axlar och kutad rygg. Några år senare, då jag vant mig, så kompenserade jag nog genom att gå i högklackade platåskor och känna mig snygg.

Att vara gravid och gå i högklackat är kanske inte det bästa men ibland så måste själen få sitt och man vill känna sig snygg trots en svullnande och ömmande kropp. Då är höglackat ändå min medicin. Har en drös där hemma, så klart, men i fredags ställdes en fest in och jag fick då en stund på stan istället och jag föll pladask för ett par stövletter med zebratryck. “Klart jag ska ha ett par zebrapuppor”, tänkte jag. Idag är jag mycket nöjd med mitt val och känner mig grymt snygg, med höga klackar och stor mage.

Ja, här kommer ett egentligen ointressant inlägg som inte på något sätt kommer förändra världen eller hjälpa några i nöd. Kommer inte vinna några priser i några bloggtävlingar heller… Men ibland så kan man inte låta bli att gilla det enkla. Att känna lycka i det banala.

Jag var med dottern i en blomsterhandel i söndags och hade lovat henne en blomma. Hon skulle få välja vilken som helst. (Fast hade hon valt en löjlig liten yttepyttekaktus eller grotesk köttätande växt hade jag försökt styra henne åt ett annat håll, det ska erkännas…) Nu hade hon faktiskt den goda smaken att välja min favoritblomma så här på hösten – hortensia, snittblomman. Endast en stängel kan ge lika mycket effekt som en hel bukett tulpaner tycker jag. Så ståtlig och så maffig. Favoritfärgen är den som går i grön/lila/brunt. Riktigt höstig och läcker. Nu föll valet på en vit/rosa/ljusgrön hortensia. Så söt och fin.

Denna ensamma stängel får nu pryda matbordet och jag blir glad. Glad över att det enkla kan vara så vackert. Som en pasta pesto när den är som bäst t.ex. Inga krusiduller, utan rätt på bara. Och funkar varje gång.

Sen så blir jag så varm och mild när dottern vill hålla i ”sin blomma”. Ha den bredvid sig när hon ska sova. Den är ju ungefär lika stor som hon så hon måste tycka att det är ett träd hon fått med sig.

Hur som helst. Vad jag vill säga är att jag from nu och några veckor kommer vilja fylla hemmet med hortensia, snittblomman. Det är ett steg i höstriktningen för mig. Inga skira ängsblommor utan tunga maffiga blommor och så ett gäng tända ljus. Så ser min plan ut. Som sagt, inget världsomvälvande, bara en höstig vardag…

Dukningen till lördagens cykelfest var nåt jag kom på i sista sekund. Hade fokuserat så mycket på att städa och röja då mycket var i oreda och huller om buller. Vårt “nä, nu packar vi upp alla resterande flyttlådor”-ryck har liksom inte kommit än. Men ett litet, mindre ryck gjordes så dukningen kanske inte låg på högprioritet. Men då jag älskar att göra fina dukningar ville ändå göra något speciellt och inbjudande.

Då temat var favorit och vi hade efterrätt tyckte jag att de fina rosa tårtpapperna som legat i dvala sedan dotterns dop för 2 år sedan skulle kunna komma till bruk. Som tallriksunderlägg. Ja, varför inte?

Blev faktiskt väldigt sött och festligt. Passade dessutom bra till efterrätten som var marängsviss. Tyckte rätten i hop med de rosa papperna gav känsla av barnkalas. Och det gillar jag.

Vilken underbar kväll det var igår. Jag var ute å cyklade, fast då i positiv bemärkelse. En cykelfest gick av stapeln här i grannskapet och det var då tre rätter som skulle intas i tre olika hem men olika sällskap för varje rätt. De som låg bakom och arrangerade hade haft fullt sjå att samordna alla deltagare så att man aldrig mötte samma människor vid de olika måltiderna.

Temat för festen var favoriter och då bjöd vi så klart på marängsviss, för vi hade efterrätt ska kanske tilläggas. Och sen var det svåra att välja klädsel. Maken valde sin favorit filmkaraktär; The Dude från filmen Big Lebowski. Många var avundsjuka på hans val. Vem vill inte gå på fest i morgonrock och mysbyxor och komma undan med det??  Jag hade lite svårare då jag har en söt och stor gravidmage  men det blev min mammas gamla Marimekkoklänning från 60-talet och jag fortsatte på temat och gjorde mig till en 60-talsfigur med anspelningar från en favorit tv-serie; Mad Men. Men då alla jag mötte på festen var främlingar för mig så kunde de inte riktigt se om jag var utklädd förstod jag. Jag skulle mycket väl se ut så där i verkliga livet kunde vi konstatera. Hur som helst, det var himla kul.

Vår rätt blev jättegod och uppsakttad av alla. För vem gillar inte marängsviss?? Vi gjorde det som en buffé med glass, grädde, maränger, chokladsås, banan, blåbär, mandelbeskvier och valnötter. Home run på enklaste sätt.

Sen när alla rätter var avklarade så cyklade man tillbaka till ruta ett där det var en jättefest för alla inblandade. Vilket drag! Jag och bullen i magen dansade oss rejält svettiga.